Det är lätt att…

…ångra det man säger. När man är är trött, irriterad eller arg. Och mest går man igång på dem man älskar, eller hur?😳

Men apropå det där med att SÄGA saker. Det är så viktigt att komma ihåg att påpeka även allt som är bra. Det borde vara en självklarhet, ändå är det lätt att det ofta faller bort i vardagen. Som förälder t ex är man så upptagen av att uppfostra, påminna, varna…Att man älskar dem över allt, det vet de ju! Jo, det gör de förhoppningsvis, men de behöver ändå höra det❤️

Något annat som är enormt viktigt att ta upp, speciellt om man har en tonåring hemma är följande; ”Vad det än är, vad som än hänt, eller vad du än gjort, kom till mig / oss. Vi lovar att hjälpa dig, bara du talar om vad det är”.

I helgen hade jag ett förtroligt samtal med äldsta dottern då hon frågade lite om min (hemska) ungdomstid. Jag berättade då att hon är mycket skötsammare än jag var, och har bättre betyg dessutom. Så nöjd hon blev 😁 Vet att jag sagt det innan, men tydligen har det inte gått fram som det gjorde igår.

Helgen bjöd i övrigt på en salig blandning. Sova över hos kompis, och stuptrött dagen efter. Mc Donalds med yngste pojken och BLÅSIGA promenader.


Maken gruffade när han åkte till jobbet igår, även om han förstås är glad över att ha det kvar. Och jag? Tro det eller ej, men som det ser ut just nu är det dags för arbete imorgon. Men idag är det Vårmörker, när barnen kommit iväg.

Tack till dig som läste, och KRAM ❤️ Hoppas du får en fin start på veckan! Finns det någon du skulle behöva säga något snällt till idag, gör det då. Men glöm inte bort dig själv💗

Alltid en ny chans

Varför förväntar man sig så lätt, trots att man VET att det inte är så, att livet ska flyta på, och bara då förklarar sig nöjd? När sanningen är att stunderna och perioderna när allt är bra, är ganska få.
Observera att i det här resonemanget är Corona inte med överhuvudtaget. Faktum är att nu, då symtomen tycks vara på väg bort, men jag fortfarande håller mig hemma, och inte tittar mycket på nyheterna, knappt funderar över det. Skönt.
Nej, det är bara en önskan att nå en slags acceptans av att det oftast finns något som skaver, kunde vara bättre, eller är problematiskt, men ändå kunna känna sig hyfsat tillfreds med tillvaron. Gilla läget, liksom.

Jag tränar verkligen på att ta vara på glädjen i det lilla.

För det lilla är egentligen det stora.

Men ibland är det svårt. När det värker i bröstet av återhållen gråt, eller man säger helt fel saker när man försöker trösta…Och att vara mamma är förresten som gjort för att oroa sig.

Men så länge man lever kommer det alltid en ny dag. Nya möjligheter, både att ta hand om motgångar, men också glädja sig åt allt som funkar. Och även om just den här dagen börjar väldigt kallt, är det säkert varmare snart. Det måste det vara, för det här fotade jag i vår trädgård igår

Och just nu är jag tacksam över detta;

Efter ändringar i minstingens klass har det blivit lugnare, och hon trivs😊

De äldre barnen har klarat några viktiga prov med gott resultat!

Och återigen; jag är glad så glad över att jag har mitt skrivande! Särskilt i dessa tider…Nu halkade jag dit igen, viruset. Men mina symtom däremot är försvinnande svaga. Håll tummarna för mig, så hejar jag på er 😉 Tack för att ni läste och kram på er ❤️

Spänning i bokvärlden!

I fredags landade en bok jag beställt i brevlådan. ”Mig skall intet fattas” är skriven av Eva-Lisa Dezmin, som även driver förlaget DareMe Publishing (https://dareme.se/), tillsammans med kollegan Katarina Persson. De presenterar sig som ”förlaget som vill göra svallvågor i bokflodens mainstream” och yes, visst lyckas dom med det!
”Mig skall inte fattas” handlar om Ofelias försvinnande som sker under minst sagt spektakulära former. Dock har jag blivit ombedd att inte recensera den förrän 18/5, då den officiellt släpps. Nu brukar jag ju inte göra det, bara skriva korta omdömen ibland, men kan meddela att jag kommit en bra bit in i boken, och är fast. Spännande, och snyggt skriven!
Även Katarina Persson är en utmärkt författare, jag läste med stor behållning ”Nästan som du” för några år sedan.


Från baksidestexten: ”Martina är övertygad om att hon lyckats lämna det förflutna bakom sig när hon får ett brev från någon som vill avslöja allt om vem hon egentligen är. Någon vars liv hon en gång ödelade, och som vill krossa henne på samma sätt”. En spänningsroman i subgenren Female Noir, om vad som får människor att passera det otänkbara. Rekommenderas!
Vad händer hos mig då? Inte överdrivet mycket, vilket är skönt. Jag tillfrisknar sakta, varje dag blir symtomen lättare. Jag hoppas att det håller sig där. Här har jag fuskat med lite smink, för jag är så trött på att se blek ut. Och jag vill visa att jag skriver!

Jag har nämnt det på bloggen förut, men det tål att upprepas: Jag tänker aldrig OM Vårmörker blir bok. Jag tänker NÄR. Det vore förstås oändligt roligt om den blir antagen av ett traditionellt förlag, men inget står och faller med det. Om ingen vill ge ut den, gör jag det själv. Den här boken ska ut. Punkt slut. Med det avslutar jag för idag. Ha det så bra ❤️ Kram på er!

Gräv där du står, och fler minnen…

Jag berättade nyss här på bloggen att jag fastnat i ett kapitel. Eftersom det var svårt att komma loss, beslöt jag mig för att tillfälligt byta karaktär istället. Vårmörker består nämligen av tre huvudpersoner, och nu har jag skiftat till Agnes perspektiv. Agnes är Linas tvillingsyster, men till skillnad från henne, småbarnsmamman som vantrivs i en liten by på landet, är Agnes ofrivillig singel i Göteborg. Men nu har hon fått till en date. Roligt för henne! Och roligt för mig.
I verkligheten är det tjugo år sedan jag gick på date, ovetande naturligtvis om att det var min blivande man jag träffade. Här bröllopsfotot, (2004)

– När vi träffades hade du gott om pengar, och var obekymrad, sa jag till honom igår när han stod och diskade efter middagen. Och, tillade jag en aning dystert, jag var fattig och ångestfylld.
– Som nu, sa min man.
– Allt kan inte ändra på sig, sa jag. Men jag har faktiskt blivit mamma och författare också.
”Gräv där du står” är ett av författartipsen man brukar få, speciellt som nybörjare, om man eftersträvar trovärdighet.
Mellan tjugo och närmade mig trettio bodde jag själv i diverse olika tvåor, mestadels singel. Herregud, vad det känns, vad det ÄR länge sedan…
Och jag tänker att det är bra att veta vad det är att vara riktigt, väldigt ensam.

Mitt enda sällskap när jag var nyinflyttad i Göteborg, för evigheter sedan, katterna Molgan och Simon.

Jag har otur med detta inlägg för jag lyckas tyvärr trycka bort text hela tiden, och nu orkar jag inte skriva om förlorade meningar igen, utan får blogga vidare en annan dag. Tack till er som läste, och ha en fin söndag🤗❤️Kram!

Stunder som glänser

Jag hade visst lite bubbel i huvudet när jag skrev om Elin Säfströms ”I väntan på Jacques” som nyss släpptes som ljud- och e-bok. För jag glömde ju att lägga ut en bild på den. Jag har nyss börjat läsa, men redan skrattat en hel del åt denna feelgood/komedi, som presenterades närmare i förra inlägget.

Här lunkar dagarna på, ganska lika, och lugna. Skönt, för de förbaskade symtomen bråkar fortfarande med mig, om än snällare nu, och jag sover fortfarande några timmar om dagen…Tur att de där ögonblicken, och stunderna finns som glänser till. Som soliga promenader.

Och så finns det personer! I en familj med två tonåringar, vilket periodvis innebär mycket attityd och konflikter, funkar minstingens fantasi som ett välkommet inslag. För plötsligt kan ett brev med spretiga bokstäver landa på datorn. ”Välkommen på kalas i vardagsrummet kvart i sex. Man får en ballong och man får krama ett gosedjur”. Söta du😍

Idag ska tonårsdottern sova hos en kompis och minstingen planerar mys. Maken tänker kanske grilla, och jag hoppas på ett litet glas rött. Om jag är pigg nog. Och på humör. 😳😉 Hur ser era planer ut? KRAM hur som helst, och tack för att ni läste❤️Hoppas att ni får en fin helg!

Fina minnen

Ibland önskar man att saker och ting kunde ha riktigt bra fart, som minstingen fått på gungan här

Skulle vilja ha det i mitt skrivande. Den sista tiden har jag, p g a isolerade tider, men lite mer ork, kunnat skriva en del. Och jag är så himla tacksam över det. MEN jag har suttit fast i samma kapitel i nästan två veckor. Det är i och för sig ett svårt stycke, en av mina huvudpersoner får en stor insikt vilket blir en vändpunkt. Så det är bara att gilla läget. För jag vet att även om det skenbart verkar som att jag filar på samma meningar, om och om igen, är det betydligt mer i görningen. När man är i sitt manus, och särskilt när man befinner sig på ett betydelsefullt ställe, umgås man undermedvetet med många aspekter av det. Man fördjupar bekantskapen med sina karaktärer, mejslar ut deras drag, och synar deras motiv. Man granskar intrigen, håller den verkligen? Just det där med trovärdigheten är så otroligt viktigt. Finns inte den, faller hela historien. Eller vad säger ni?
Jag har en vän, och tillika författare i Stockholm, Elin Säfström. Vi har bara träffats några gånger, men oj, vad vi klickade direkt! Det är givande att prata skrivande med någon, förstås. Men vi har också skrattat, förfasats, delat hemligheter och druckit champagne, både hemma hos henne och på Bokmässan, (här 2018). Och ja, möjligtvis är jag aningens påverkad på bilden😌

I lördags pratade vi på telefon, och jag påmindes om att hon nyss gett ut ”I väntan på Jacques”, som ljud- och e-bok. Den handlar om Lollo (Louise, faktiskt;) som vantrivs med jobbet på Telenovas kundtjänst, och därför ägnar mycket tid åt att dagdrömma om Jacques, den perfekta drömprinsen – vars enda fel är att han tyvärr inte finns i verkligheten. En dag hittar hon en gråtande kvinna i sitt trapphus, som söker efter sin son Jack. Det visar sig vara en ung man som bor i lägenheten under Lollo, och t o m ser ut som hennes fantasi-Jacques. Problemet är bara att han är spårlöst försvunnen. Men Lollo tänker hitta honom!
I väntan på Jacques beskrivs som en härlig romantisk komedi, jag skulle vilja tillägga en riktig Säfströmsk sådan. För även om handlingen låter lite skruvad har jag redan köpt allt med hull och hår. Där är en av Säfströms gåvor, att få osannolika saker att verka just trovärdiga. Hon gjorde stor succé när hon debuterade med ”En väktares bekännelser”, första delen i en ungdomsserie om tonåringen Tilda. Hennes hemliga uppgift är att se till att vanliga människor inte får nys om alla sagoväsen som Stockholm egentligen är fullproppat av. Ja, ni hör ju! Jag slukade alla tre böcker, och nu skrattar jag gott åt Lollo. Vad sägs t ex om ordet tårtbrist?
Blev så glad när jag letade bilder från Bokmässan, och hittade även denna

Framgångsrika Emelie Schepp och jag, på kryssning och tillika release av hennes deckare ”Broder Jakob”.

Till aspirerande författare; Debuten gav Emelie ut själv, inget förlag trodde på den. Nu är hon översatt till många språk, och har tillhört flera stora förlag. Så det så!
Tack till er som läste, och KRAM ❤️ Ta hand om er, och om era drömmar 💫