Drunknar i ideér

…och nödvändigheten av att ha ett hum om vad man gör när man skriver 😉IMG_E3675

Det händer saker med mitt manus Vårskogen just nu och det är så härligt! Precis som rubriken antyder har jag hamnat i ett flöde av ideér; den ena leder till den andra och så föds en tanke till. Så när jag nu skvallrar om att jag skriver här på bloggen är det inte kapitel, utan en mer utförlig synopsis än jag haft tidigare.

Början och slut har varit färdigt sedan länge, också vem (som är skyldig) och varför. Men alla de där sidorna som inte är de första och de sista….där har det funnits STORA luckor att fylla i, och det gör det fortfarande. Men de blir mindre, och som sagt; just nu njuter jag av resan genom mitt manus. Tänker, antecknar lite grand i mitt block och skriver in det i mitt dokument Ideér och intrig på datorn. Just den biten, att skriva ner allt som kommer på rätt ställe, är jobbigt, men nödvändigt, i alla fall för mig. Martina Haag sa en gång att hon inte behövde skriva ner sina ideér, de bästa kom hon ihåg. Så funkar det inte för mig, dock. Och jag inbillar mig att varje gång jag sorterar in t ex en händelse på sin rätta plats, så landar handlingen mer även i mig. Och det är just det som är meningen. Man ska vara så hemma i sin bok att det känns som om man nästan är där. Tycker jag.

Det finns, som bekant, olika sätt att skriva på. Skuggvinter började jag på helt random, och det tog ju sin tid…Jag undrar om jag ens kände till ordet synopsis? Dramaturgiska kurvor (kallas det så)? Hur som helst, glöm att jag använde mig av något sådant. Nu, med Vårskogen har jag lärt mig en hel del av mina misstag (hoppas jag). Och inte minst, plockat upp himla mycket bra tips på skrivbloggar. Skriver du ett manus nu, och i så fall; hur skriver du? Hade du synopsis från början, utvecklar du den efter hand, eller skriver du helt fritt?

Oavsett om du är skrivtokig som jag eller inte, önskar jag dig en riktigt fin helg och tackar för att du läste detta! Här är det molnigt, möjligtvis fortfarande någon minusgrad, men kaffet i bryggaren är fortfarande varmt. Kaninerna väntar på frukost och äldsta tjejen på att vi ska åka och köpa vårskor. Och så får vi inte glömma chips och godis till lördagsmyset;)

 

 

Älskade manus,

IMG_5550

…du behövs i mitt liv! På bilden ser ni min favoritmugg för tillfället, förevigad i skriv-skrubben dit jag smög igår morse innan familjen vaknat, och umgicks med Vårskogen  och karaktärerna i den. Upptäcker att skrivandet återigen börjar bli en vana, och är så lycklig över det!

Och när jag väl skriver är det…fantastiskt? Nja…Om jag ska vara ärlig hittar jag mest problem. Men problem är ju till för att lösas, och när jag sitter framför datorn och formulerar dem, kommer på något nytt och stryker något annat, så händer det sakta men säkert saker på den fronten. Mitt största problem just nu är trovärdigheten. Kommer man verkligen köpa vad hen gör, och att det är hen? Det hjälper inte om man har en fängslande historia och skriver snyggt, om den biten brister. Eller hur? Vad säger ni? Någon åsikt om vad som är det absolut viktigaste i en bra bok?

Hur som helst gör jag mitt bästa, när jag orkar och hinner, för att umgås med en mörkt och hämndlystet sinne. Och tro det eller ej, men det sätter onekligen glans på en annars grå vardag med minstingens ihållande hosta, särskilt nattetid tyvärr, trötthet, tjafs och värkande arm.

Man har faktiskt inte roligare än man gör sig, om man säger så;)

Vadå logistik?!

Harmoni i köket   (eller varför kom inte den här bilden med i Ljuva hem) ?

IMG_4230Att få ihop utmattning med fyra barn som bor hemma allihop, det är tamejfan ett företag bara det! Missförstå mig inte på något sätt; jag är så himla lycklig och stolt över min familj och skulle aldrig vilja ha det på något annat sätt! Faktum är att jag tyckt om att få ihop allt, och ofta har jag gjort det bra, (jag borde naturligtvis skriva vi här, jag har ju min man också) men för enkelhetens skull, och för att det ofta är jag som planerar, gör ärenden o s v, skriver jag nu om mig.

Nuförtiden får jag inte till det så bra. Okej, det viktigaste här hemma funkar. Men mycket har fallit.

Igår var jag hos arbetsterapeuten som ska hjälpa mig att strukturera mitt liv, så att jag inte stressar för mycket, och blir sämre igen. Och jag klagade på hur stökigt det var hemma, och att jag LIDER av det. (Jag är ändå lokalvårdare). Och avskyr stök.

– Kan du tänka dig att försöka bortse från det just nu, sa hon, och bara fokusera på det som är viktigast? Din hälsa!

Och jag sa, precis som jag sagt till psykologen, att det är väldigt svårt att koppla av när man vet att om jag gör det nu, är det dubbelt upp imorgon. Hon sa att hon förstod dilemmat, men att det är viktigt att jag försöker kämpa med att göra ingenting ändå. Japp. Där fångade vi nog hela min utmattnings-problematik i en mening; Jag får verkligen KÄMPA för att göra ingenting. Jag tycker att det är skitsvårt.

Just därför fick jag med mig ett recept från henne. Inte på kakor eller tabletter. Utan på att SITTA I SOFFAN. Visst låter det angenämt? Jag ska börja idag, tänkte jag i förrgår, fylld av goda föresatser. Men när jag kom hem somnade jag istället, och på kvällen var det ju tvätten. Igår var det födelsedags-firande i familjen! Jag satt i soffan och tittade på när presenter öppnades, till jag kom på att jag måste föreviga det hela. Och efter middagen gjorde jag kladdkaka, den hade jag inte gjort innan för jag hade sovit. Som sagt, det är bannemej inte så lätt att få ihop utmattnings-och familje-logistik.

Men idag satt jag en kvart i soffan, och tittade på när ett Spiderman-spel invigdes på Playstation. Och drack kaffe. Det var mysigt! Och trägen vinner väl?! Eller? Tack till dig som läste, och hoppas att du får till din vardag lite bättre än jag just nu;)

 

 

 

Att tro

IMG_4521

Jag filosoferar runt fenomen som finns, men inte syns…eller hur är det egentligen ?

Jag höll det länge ganska hemligt (precis som jag förut gjorde med skrivandet) men det tänker jag inte göra längre:

Att jag tror på allt möjligt. Änglar, energier, tankekraft…you name it. Ja, precis så! För framför allt tror jag på något som vi inte kan se med blotta ögat, men som finns där. En del kallar det religion, eller häxkraft, en tredje magi eller telepati, eller en Oändlig Intelligens. Det sista tror jag personligen är väldigt nära sanningen. För jag misstänker att även om jag oftast kallar det Gud och änglar, så är detta Något fantastiskt mycket större och mer fulländat än vad vi med våra sinnen kan föreställa oss. Det låter sig inte fångas i en tro, eller med ett namn, men det genomsyrar, och påverkar allt.

På det tror jag fullt och fast. Jag ber mycket, ja herregud vad jag ber. Och upplever mig förbluffande ofta bönhörd.

Följdfrågan är naturlig, och berättigad, att ställa: Om jag har fel då? Om allt är bara slump och tur / otur, det som händer och det vi själva förmår skapa med våra förutsättningar? Inte så illa det heller, förstås. Men jag tror, som sagt,  på mer än det. Och är det fel, blir jag hellre lurad än att upptäcka det. Japp, faktiskt.

För det är helt enkelt roligare att tro på det osynliga och magiska i den grå vardagen, än på inget alls. Och, tänker jag, även mer kraftfullt.

Tro kan försätta berg, heter det ju, och bara det är en spännande tanke! Ni som följer bloggen läste antagligen om mitt tanke-experiment nyss: I stort sett alla hemma hade influensan, det var huvudsakligen jag som skötte om dem, och jag bestämde mig helt enkelt för att jag inte kunde bli smittad. Nu har det gått två veckor hemma och alla andra, sex pers, blev sjuka. Men inte jag. Jag blev inte ens småförkyld. (Visst är det lite coolt ändå?)

Nu har Försäkringskassan börjat krångla med mig. Eftersom min värkande högerarm numera är värre än utmattningen, anser de att jag är kapabel att söka mig ett nytt, och lättare fysiskt arbete som inte kräver så hög koncentration. Det finns inte på kartan, kan jag säga.

För det första orkar jag inte söka ett nytt jobb, eftersom jag fortfarande inte är helt bra på utmattnings-fronten. För det andra, och det viktigaste, så VILL jag inte. Hade jag arbetat heltid som lokalvårdare,  hade jag förstått vad Försäkringskassan menade. Men nu är min heltid 15 tim/vecka, och jag tycker att det är rimligt att min arm ska bli så pass bra att jag åter klarar av det. Ändå, just nu, har jag så mycket värk, att jag sätter mitt hopp till ett Mirakel. Fast inte bara det, utan även till en osteopat med gott rykte, som jag var hos för första gången i tisdags. Och mina böner.

Ni som har för vana att kika in här, följer väl med mig på den resan hoppas jag 😉 Och vad du än tror på, eller inte, TACK för att du tog dig tid att läsa. Kom gärna med synpunkter. Kram!

 

 

 

Mysiga kvällsstund…

IMG_E5385

Mysiga kvällsstunder kan förstås se ut på många sätt. Men just nu är det att ligga och läsa innan jag somnar som jag uppskattar mest. Böckerna ni ser på bilden lånade jag häromdagen på biblioteket, men har inte hunnit börja med någon av dem än. Den andra kvinnan hade jag läst om innan, men Kvinnan i hytt 10 kände jag inte till, utan hittade den av en slump i hyllan. (Någon annan som hört något om den eller läst den)?

Ser också fram emot att läsa Eva-Lisas Dezmins Gärningsspelarna, men har inte beställt boken än, och ikväll lär det inte heller bli av. Det är nämligen sängen som väntar nu. Och Mörk labyrint av Nevada Barr. Efter en dag innehållande jobb, mer (hushålls)jobb hemma, samt en skön och lång promenad med sol och blåst, känns det som en väldigt bra avslutning. Den som vill kan kika in på http://www.mittmanus.se och se vad jag hade för mig tidigare i veckan. Men härifrån kommer det nu bara ett stort tack för att du läste, och Sov Gott! Eller; Ha en fin dag! beroende på när du besöker denna blogg;)

Äntligen!

Efterlängtad stund i min skrubb!IMG_E5403
Det är på inget vis ovanligt att läsa på författarbloggar att livet ofta kommer i vägen för skrivet. När jag öppnade mitt dokument Vårskogen i morse, var det för att konstatera att det inte blivit rört sedan 31 januari. Det var ju hotell-helg med äldsta dottern för precis en vecka sedan. Och efter det kom, som jag skrev om i förra inlägget, influensan till vår familj. (Om jag blivit sjuk än? Nej! Hurra för tankens kraft)!
Men i morse…Äntligen! Jag somnar ganska tidigt om kvällarna, och vaknar därför också tidigt. Alla sov som stockar. Jag bryggde mig en stor kopp kaffe, gjorde en ostmacka och s-m-ö-g upp till min skriv-skrubb. Hela 1 1/2 timme blev det med mina karaktärer Lina, Agnes och Olof. Och så knäppisen, hen som skrämmer och stör, och gör så att det blir en psykologisk thriller och inte bara en händelselös roman om tre vuxna syskon. Allt idag handlade om ideér och mer detaljerad synopsis. Men efter alla misstag jag gjort med Skuggvinter, har jag lärt mig att det är inte fy skam, tvärtom.
Nu har det hunnit bli kväll, och det som återstår är promenad, hänga tvätt, få minstingen i säng…Äsch, jag slutar där. När jag kommer i säng hoppas jag på lite läsning, det är fortfarande Mörk labyrint av Nevada Barr som gäller. Brist på ork och tid gör att jag ännu inte läst ut den, inget annat, för den är väldigt fängslande. Läser du något speciellt just nu? Vad i så fall? Och du, tack för att du läste detta;) Ta hand om dig!