Hemma igen!

IMG_5600

Jag och min man hade det helt underbart på kryssningen då vi skålade in Emelie Schepps nya bok ”Broder Jakob” tillsammans med henne. Men två dygn efter att vi kom hem blev jag och minstingen inlagda på sjukhus. Troligtvis var det hennes förkylnings-astma och virus-infektion i en olycklig kombination som gjorde att hon behövde syrgas i flera dygn. I går kväll kom vi hem igen. Tack Gode Gud för att vi bor i ett land med sjukvård som (för det allra mesta) fungerar! Och visst ska jag skriva om kryssningen, men inte idag och troligtvis inte imorgon heller. Tack till dig som läste, och ta hand om dig och de dina:)

TJOOBIDOOO…

Placeholder Image

…eller hur man nu stavar det. Strunt samma. Och så två inlägg två dagar på raken, inte likt mig. Något annat som är väldigt olikt mig är att jag ska på KRYSSNING på onsdag. Ja, okej, till på torsdag bara, och jag vet inte ens vart vi ska, (båten kanske bara åker runt lite hipp som happ)? Strunt samma, där också. Det är det som är i båten som är det viktiga: Jag och maken. Och Emelie Schepp, och massa andra människor förstås. Hon hade nämligen en allmän inbjudan på Facebook för ett tag sedan; Buffé (eller trerätters) ingår, och bubbel när man skålar för hennes femte bok ”Broder Jakob”. Samt föreläsning om hennes författar-resa med chans att ställa frågor.

Det ska bli så roligt, och intressant!!Skriver detta idag för imorgon kanske jag inte hinner. Återkommer om några dagar och berättar hur det var. Om inget trist händer med båten, då. (Lite ångest där, men inte så mycket). Snälla barnen, håll er friska bara. Och så TACK till dig som läste förstås, ha en fin vecka:)

En form av lycka, och hälsa

IMG_5540

Det är inte så ofta, men det händer att jag glömmer. Det händer att jag glömmer det i dagar. Och kryssar mellan aktiviteter, mer eller mindre avkopplande. Nu i veckan var det bl. a jobb, besök hos fysioterapeuten, utvecklings-samtal på skolan för ett av barnen, och så tid hos osteopaten i fredags. Plus alla ”vanliga” grejer i vardagen, de som man knappt nämner för att de är så självklara, men som i ett stundtals pressat schema ändå känns för mycket. Tvättkorgen som växer likt en snabbjäsande deg, och så stöket i köket som förökar sig ända in i vardagsrummet, som ett trist trolleri. Maken är trött, minste sonen lyckas alltid få mer skärmtid än han ska ha, och trots allt tänkande och listor hade jag lyckats dubbelboka mig. Fast att jag egentligen inte orkade något av det.

Mitt i livet händer det alltså att jag glömmer bort en av de saker som får mig att må riktigt bra: Gå ut och gå! Helst fort, helst i dagsljus, helst i skogen. Igår behövde jag bara ta några steg så mindes jag. Hur befriande det är att dra ner frisk luft i lungorna och promenera så fort man orkar. Känna vind, regn eller sol, det kvittar. Bara Börja Andas. Och slappna av i spända muskler, som sedan får jobba. Se träd och gröna skogen. Även om det inte är vår ännu är det inte vitt heller. Långa steg, känner mig levande. En form av lycka, absolut, och hälsa. Allra varmaste tack till dig som läste, och Välkommen (lite sent, men bättre sent än aldrig;) till två nya följare!!

Apropå det, till er som jag brukar mejla om nya inlägg; inom kort kommer jag sluta med det, för på denna blogg är det så lätt att följa mig. Bara scrolla neråt till ”Följ-knappen”, så får ni automatiskt ett mejl varje gång jag skrivit något nytt här på sidan.

Ha en riktigt fin söndag, eller start på veckan beroende på när du läser detta 🙂

 

 

På rätt väg, hoppas jag ;)

IMG_5543

…Ja, som bilden antyder här: When nothing goes right, go left. Har nyss fått reda på att Försäkringskassan inte beviljar mig fortsatt sjukpenning. Orsak: Min utmattning är bättre, men höger arm fortfarande nedsatt. Men eftersom armen nu är ett större problem än utmattningen, kan jag söka mig ett nytt jobb som inte kräver hög koncentration (detta eftersom utmattningen ändå kvarstår) och som samtidigt är fysiskt lättare, tycker Försäkringskassan. Men det tycker inte jag. Den största och viktigaste orsaken till det är att jag helt enkelt inte vill byta arbete. Man kan inte anklaga mitt städjobb för att vara glamoröst på något vis, men jag trivs med det, och dessutom får jag massa ”gratis”-tid att tänka på både aktuella manus och vardagsproblem. Och nu när hjärnkontoret har börjat fungera igen, är det just vad jag gör. Men även om jag ville göra något annat, skulle jag inte orka söka nytt jobb.  Jag är otroligt tacksam och glad för att jag mår så pass bra som jag gör nu, men där är jag ännu inte…

Vad känner jag nu då? (Om någon undrar). Är jag besviken, arg…? Nej. Psykologen hade förberett mig på detta, eftersom Försäkringskassan de sista månaderna dragit åt tumskruvarna ännu hårdare än innan, så jag var beredd. Men eftersom armen tyvärr inte blir bra för att man inte får sin sjukpenning beviljad, har jag och min (stöttande)  arbetsgivare snickrat ihop en lösning: På tisdagar och fredagar går jag iväg och jobbar full dag, men på onsdagar tar jag ut semester. Detta för att skydda min SGI medan armen förhoppningsvis blir bättre. Vad detta i praktiken även innebär är mer skriv-tid. För det har jag bestämt. Vi snackar inte heldagar här, där är jag inte heller ännu, men det ska i alla fall bli mer. Och det känns roligt! Start imorgon. Men inte nu. Nu är det dags att sova. Var sak har sin tid, och allt det där, och utmattningen har gjort att jag ofta känner mig som en Skal-man. Ni vet, han med sov-klockan 😉 Tack till dig som läste och ta hand om dig och de dina!

The secret?

Jag och Emelie Schepp på Bokmässan förra året. Inget förlag ville ge ut hennes första bok. Det började där, men det var knappast slutet…

IMG_3496

 

…Allt i universum är energi. Tankar är också energi, och tänker du tillräckligt mycket på det du vill ha, drar du det till dig… Stämmer det eller är det en saga?

Jag skulle vilja säga att det stämmer, oavsett om det är rent nonsens eller inte. Ni som följt denna blogg ett tag vet att jag tror på allt möjligt. (Har ni inte läst, och vill veta mer vad jag tror, kan ni gå några inlägg tillbaka och läsa det med rubriken ”Att tro”).

Jag börjar i stort sett varje morgon med en meditation, som i korthet går ut på att föreställa sig det liv man vill ha.  Ca tjugo minuter av stunden går åt till just det, och man hinner se ganska många inre bilder på den tiden. Mina handlar mycket om familjen; att barnen har det bra, att det bråkas lite mindre och att jag blir bättre på att hantera konflikter (Får tillägga här för tydlighetens skull att barnen har det bra, och jag har tålamod även om det finns mer att önska av det ibland…) Men jag försöker även se allt gott jag har, och vill ha kvar i min tillvaro. Men mina mentala bilder handlar också om framtiden; att jag blir frisk från min utmattning och fri från värk, att ett traditionellt förlag antar mitt nästa manus, att vår ekonomi är bättre…ja, den är bäst! Jag ser oss på en solig strand långt borta, jag ser ett finare hem…Harmoni och glädje. And so on.

Prova gärna själv! Och du ska bara föreställa dig det du VILL ha. Det är liksom det som är grejen. Varför? kanske du tänker, för jag tror inte ett dugg på The Secret, och sådan skit. (Jag är lite slarvig här när jag skriver The Secret, men jag tror att de flesta av er förstår vad jag åsyftar, om inte, så är det de kursiverade rader jag började inlägget med). Ja, varför? Helt enkelt, för att oavsett om du köper teorin bakom The Secret eller inte, skulle jag återigen vilja hävda att den stämmer, även om det nu inte skulle göra det. För tankar, tro och glädje ger riktig kraft!! Och de flesta av oss, om vi ska vara ärliga, skulle må gott av att vara lite mer positiva. Det är så himla lätt att försvinna in i vardags-tristess, och oro, och YES(!) jag är definitivt en av dem. Det är inte för inte som jag gör den sortens meditationer jag beskrivit ovan, eller övar på att känna tacksamhet, om man säger så…Men övning ger färdighet, och jag blir allt bättre på det.

Med risk för att bli tjatig här, men HUR exakt stämmer det då? kanske du tänker.

Jag tar mitt författande som exempel. Liksom många andra som skriver tyckte jag att tanken att lilla jag skulle bli antagen av ett förlag var så extremt hisnade overklig att det nästan inte fanns på kartan. Nästan. Det fanns hela tiden en annan del av mig som visste. Som aldrig tvivlade på att jag skulle kunna bli författare. Bara jag inte gav upp, så förr eller senare… Jag bokstavligen bet mig fast i den tanken, som en galen hund som vägrar släppa sitt ben. Genom refuseringar, genom tvivel och känslan av hopplöshet, med tiden genom positiva refuseringar, och, i stort sett varje dag, höll jag fast vid min dröm. Ibland visste jag inte ens varför, men även då gjorde jag det. Nu vet ni hur det har gått, so far. Det blev ett hybrid-förlag och det känns nästan alltid som fusk. Likväl finns min bok rent fysiskt, blir såld, läst, och recenserad och den biten är ju i högsta grad verklig, så jag får väl anta att jag blivit någon sorts författare. Men hit hade jag aldrig kommit om jag inte gett min dröm så mycket kraft. Genom oändligt mycket skrivande, förstås, och förlags-inskick. Men också genom att TRO på den. Jag är helt övertygad om att hade jag inte visualiserat så kolossalt mycket att jag skulle bli utgiven hade jag aldrig orkat ända fram.

Nu sviker tiden mig här, det är dags att springa ner och göra frukost åt familjen. Det får bli en fortsättning, helt enkelt. TACK till dig som läste, och oavsett vad du har för drömmar, vattna och vårda dem ömt. För både du och dom är värda det! Och dessutom är det roligare att tänka roliga tankar 🙂

 

 

 

Älskade blogg!

Blir ett inlägg verkligen alltid roligare med bild till…och varför bloggar man egentligen?IMG_5395

En av bloggarna jag följer skrev nyss kort om sitt bloggande, och det fick mig att fundera över mitt.

Jag började blogga på http://www.mittmanus.se i april 2016, (nu nedläggningshotad eftersom jag alltmer flyttat hit) med tanken om att det skulle bli en resa, och en uppmuntran att orka fortsätta på den, mot utgivning. Och det blev det ju också, glädjande nog.

Innan starten läste jag på lite grand, och tog speciellt till mig rådet att skriva inlägg ofta, och alltid ha bild till.  Jag tänkte då att ett inlägg var tredje – fjärde dag var lagom för mig, det skulle jag hinna med.

Jag är en person som för det mesta gör det jag föresätter mig,  så det blev som planerat, och är fortfarande. Det händer att jag bloggar oftare, eller att inlägget tar fem dagar på sig, ibland även sex, men då känns det inget vidare. T o m då jag var som mest utmattad i somras skrev jag hyfsat ofta på bloggen, en kort blänkare bara om att jag sov kanske och så en naturbild, föga spännande, men…jag kunde inte låta bli…

Jag är verkligen en vane-människa. Jag skriver inte manus på impuls eller när jag är inspirerad, jag skriver när jag har tid och orkar. Likadant bloggar jag när det är dags, inte för att jag alltid har så mycket att säga…hrrm, skriva. Sedan brukar det aldrig vara stora problem att hitta ämnen, på några dagar hinner det alltid hända något.

Jag skulle kunna breda ut mig om detta med bloggande, för det har verkligen blivit en kär vana för mig,  det är alltså inte tvångsmässigt om någon undrar, utan mer en sorts regelbunden avstämning i skriftlig form, men jag har inte så mycket tid idag. Istället frågar jag;

Du som bloggar, hur gör du och varför? Styrs du av lust eller vana? Har du bestämda ramar runt ditt bloggande som du har svårt att gå utanför?

Börjar man tänka runt det finns det massa intressanta frågor att ta upp, som t ex; Vad tycker du är den viktigaste ”oskrivna regeln” i blogg-världen? För mig är det nog, förutom det självklara förstås, att inte skriva negativt om och / eller lämna ut personer på olämpligt sätt, att svara på alla kommentarer. Det måste man i min lilla blogg-hörna, allt annat är ohyfsat. Fast man kan missa förstås, och det gör ju alla ibland. Oavsett om du bloggar eller inte, tackar jag för att du läste. Ha det så bra och glöm inte att vara snäll mot dig själv! Och mot bloggare, och alla andra också förstås;)