I stillhet, men knappast lugn och ro…

IMG_7421

…framför sonens favoritspel, som ni ser en glimt av på bilden.

Yes, det har varit en hel del spelande de sista dagarna, tillsammans med minste pojken som fortfarande är sjuk. Idag har han en läkartid och det är bra. Det visade sig nämligen vid förra besöket hos läkare att hans sänka var ganska förhöjd, så de vill kolla den igen, undersöka honom, samt ta prover. Han är för tillfället rejält infekterad, stackarn. Men i natt tror, och hoppas jag att han äntligen har sovit bra. Riktigt säker är jag inte eftersom jag, för första gången sedan han insjuknade, sov ensam. Min man fick ta nattpasset. Höga feber-nätter är definitivt inte avkopplande, varken för barn eller föräldrar. Mycket sömn har det inte varit, och jag är som sagt lättad över att han ska träffa läkare idag.

Alla utom jag åker, de tre äldsta barnen lämnas hos sin morfar och mormor som ville träffa dem, medan min man och minste pojken gör sjukhuset. Så det blir några tysta timmar här hemma. Välbehövligt, särskilt eftersom egen ohälsa tillstött för mig. För att återknyta till rubriken skulle jag behöva både stillhet och lugn och ro. Kanske orkar jag  fixa lite med bloggens utseende, vet inte om jag är nöjd med den än. Eller ännu bättre, om ett sådant fokus infinner sig, tillbringa en stund med mitt manus Vårmörker. Förra veckan blev det tre tidiga, ljuvliga morgnar på altanen med datorn, då jag glatt kunde konstatera att det visst hänt saker under semestern. Trots att jag inte öppnat dokumentet på tre veckor hade en del snyggt lagt sig tillrätta – inne i mitt huvud. Det var bara att skriva ner det!

Nu börjar det hosta i sovrummet, och jag skulle jag tro att denna hittills tysta morgon är över snart. Allra största TACK till dig som läste, hoppas att du får en fin dag och njuter av den svalare luft som tycks ha dragit in…överallt i Sverige? Har varit lite borta det sista, så har inte jättekoll på vädret, förutom att här är himlen järngrå och temperaturen visar på…13 grader!? Jisses!

Avslutar med en sommarbild som togs i vår trädgård häromkvällen. Innan molnen drog in…Kram!

IMG_7385

Men skit också…

…fast på tal om något annat, visst syns det att Vitnos lyssnar på alla kloka ord jag säger till henne?IMG_7376

Nu drar regnet in här, och om jag haft något solskenshumör de sista dagarna (vilket jag knappast haft) så försvinner det definitivt nu. Ibland blir det bara för mycket…Jag hade behövt återhämta mig efter resan hem, och kanske är det just utmattnings-symptom jag känt av, för jag ramlar tidvis ner i ett bedrövligt hål med massa mörka känslor. Fast jag misstänker pms / klimakteriet (?), för djupet i de här känslorna, jag förstår dem faktiskt inte, och då är det ofta hormonellt, har jag insett.  Det kan faktiskt vara en taskig kombo också, var en tanke som just slog mig. Med betoning på slog, då…

Som grädde på moset vaknade minste pojken med hög feber tidigt igår morse, så det blev ett dygn med svalkande åtgärder,  samt alvedon, ipren, saft, vatten, te, salta chips och kex…you name it, och det är inte alltid lätt att få i ett barn med hög feber någonting, så det har varit jobbigt. För att inte tala om hur det varit för hans del, 40 graders feber i denna hetta…Idag mår han lite bättre, sett till allmäntillståndet, men hosta har tillstött. Det får bli en dag i soffan, med Plants versus Zombies, hans favoritspel, och fortsatt koll.

Oj, vad det regnar ute nu…Hade tänkt mig en badbild till detta inlägg, men är inte alls på det humöret längre. Det får bli kortet jag tog på vår kanin Vitnos igår istället, när hon just kommit hem från kaninpensionatet där hon, Isa och Hampus bodde under vår semester. Hon fick komma ut i hagen direkt och efter att ha tagit några skutt, sträckte hon ut sig raklång i gräset. Jag satte mig bredvid och klappade henne länge.

-Borta bra men hemma bäst, sa jag till henne, och jag vet att hon höll med.

Well, well, det här blev några dystra rader, men sånt är ju livet ibland, och en av mina tankar med bloggandet är att skriva även om det som är mindre roligt. Inte för att sprida negativitet, utan tvärtom, för att dela. Trots att man verkligen förstår att man inte är ensam om svårigheter, är det ändå förbluffande lätt när man är nere att tro att ”alla andra” har det bättre, eller kanske framför allt att de hanterar utmaningar på bättre sätt. Men vi är alla bara människor och vissa dagar…Hittar inga ord här, men tror att ni förstår. Hur som helst, allra största TACK till dig som läste, hoppas att du mår bra. Och glöm inte att vara snäll mot dig, ska försöka komma ihåg det själv också;) För det är viktigt och vi är värda det!

Bara ett test…

skuggvinter

Har förändrat bloggen igår och idag med hjälp av WordPress och min älskade man, varav den sistnämnde ville att vi skulle se om det även funkar att skriva ett inlägg. Han är lite knäckt vid detta laget, stackarn…Men det gör det uppenbarligen, (hoppas jag;) Bilden, Skuggvinter som ljudbok, har dock ännu inte fått en plats på sidan, så den får bli bild här så länge.

Ha en skön kväll i värmen, om du kikade in och läste, och hoppas att du gillar nya looken! Det gör jag, som firar med ett glas vin, och som avslutning ska titta lite på en ny serie som äldsta dottern älskar. De andra ska kvällsbada, inte fel det heller.

Borta bra, men hemma bäst!

Den vackraste synen på vår altan är denna!IMG_6382

Kanske en av de bästa sakerna med att åka bort är att komma hem. Så kände vi i förrgår, när vi efter 14 timmar i bilen (!) äntligen satte nyckeln i låset till vårt hem. Minste pojken sprang till Playstation, han hade verkligen saknat sina gubbar i favoritspelet, och tonåringarna försvann kvickt som sjutton in på sina rum. Men minstingen! Hon sprang exalterat upp och ner i en av våra trappor medan hon ropade;

-Det är något som har hänt, den känns inte som förut. Naturligtvis hade ju inte trappan förändrats, det hon gav uttryck för var att den kändes annorlunda. Man får perspektiv av avstånd, att inte hela tiden röra sig i samma bekanta kvarter, eller hur? Oavsett om det gäller tankar, eller miljön du har omkring dig.

Själv blev jag stående i dörröppningen mellan köket och hallen, och lät mig gripas av just det. Vad stort det är, tänkte jag, och sedan, och vad mysigt!

I vardagen lunkar man runt och ser mest att man inte hunnit städa, att barnen inte heller plockat undan efter sig, och att parketten otvivelaktigt skulle må bra av någon slags vård. Men nyss hemkommen såg jag bara att vårt bruna kök liksom glödde hemtrevligt i kvällssolen, och att ytorna överallt är rymliga och generösa, och det var så skönt att bara se det. Och vardagsrummet med den jättelika soffan som fortfarande ser ny ut, och vårt nytapetserade sovrum. FEM sovrum totalt, alla barn har eget. Något de numera tar för givet, men kanske inte just i ögonblicket när de steg över tröskeln till det. Då, i den magiska sekunden när man upplever det gamla som om det vore nytt igen…

Jag var förstås helt knäckt av trötthet igår, orkade inte ens följa med för att bada i trettiograders-värmen. Men sent på eftermiddagen strövade jag och maken runt i trädgården, med ett mycket litet (jag tål knappt alkohol längre) glas vitt. Bara för att njuta av att vi har en trädgård att gå runt i.

Idag hoppas jag att jag är piggare, men oavsett det ska jag bre mig en smörgås nu, sätta på mer kaffe och umgås en stund med mitt manus, något jag inte gjort sedan vi åkte. Vet inte hur mycket jag orkar, eller i vilken form, ibland blir det bara en snabb koll för att sedan fortsätta i tanken, medan jag tar en promenad. Allt är bättre än inget.

Tack till dig som läste, och har du några drömmar så vårda dem ömt. För de växer faktiskt inte på vilka träd som helst utan är väldigt speciella, och förtjänar din uppmärksamhet lika mycket som du förtjänar dem!

 

Strandad, landat…

Ni som följt bloggen ett tag vet att jag inte brukar köra med förskönande beskrivningar men idag blev det möjligtvis ett…IMG_7164

Nu, ett år efter att utmattningen golvade mig, kan jag se att det finns något gott med det? Ja, det kan jag. Innan var mitt liv som att befinna sig i en liten båt på ett stormigt hav, allt runt mig rörde sig väldigt snabbt, händelser var vågor, mindre eller större, som steg och sjönk. Min kontroll bestod endast i att hålla mig flytande. Tid för vila fanns knappt, bara den nödvändiga som gör att man orkar slå upp ögonen nästa dag. I själva verket fanns knappt ens den, (jag var, och är fortfarande beroende av sömntabletter och lugnande för att få sova). Dessutom var det som om havet själv tagit sig in i min kropp; det tjöt och dånade inuti. Hjärtat slog alltid för snabbt, det rusade i bröstet.

Till en följd av det hade jag bl. a svårt att vara stilla, även när jag satt i soffan, förlåt båten, flög jag upp efter några minuter för att hämta, eller kolla något. Jag hade ingen kontroll längre, och försökte därför hitta den överallt. Det är svårt att beskriva hur det var, med eller utan liknelser, men efter att ha stressat så länge hade jag passerat punkten där jag förstod att det var vad det handlade om.

Till jag en dag kastades upp på land. Ljuden runt mig blev avlägsna, jag låg äntligen still. På ett sätt var det skönt, eftersom jag var dödligt trött. I början hade jag panik över att jag inte orkade längre, men jag kände även något annat; lättnad. De kommande månaderna vilade, blundade och sov jag medan insikterna rullade in över mig som tidvatten.

Idag består mitt liv både av stranden och havet. Eftersom jag fortfarande är utmattad blir stunderna i vattnet kortare, men väl där njuter jag mer. Och jag ser! Hur vackert det är när solen glittrar på vattnet, och hur det känns i kroppen när jag andas.

Innan handlade allt om att överleva och mycket om att prestera, idag ser jag fler nyanser och skiftningar. Jag kan betrakta mitt liv, havet, på avstånd, och först nu förstå att jag höll på att drunkna. Men jag har också greppat något lika viktigt;

Det finns andra sätt att leva på. För tillfället är jag fånge i mitt tillstånd, men jag är på väg. Och det jag ser vid horisonten är så vackert; vatten som inte slukar längre, men som ger liv. Och en båt med åror, som jag kan ro i land när jag behöver det.

Dit ska jag! Det kommer ta tid men det är okej. Och jag är tacksam över att utmattningen gav mig chansen att bli fri från det gamla, och se det nya.

Största TACK till dig som läste detta skvalpiga inlägg, som i bästa fall innehöll korn av klarhet och en annan vacker snäcka, även för dig;) Ha en fin dag, och glöm inte att stanna upp då och då och… just det, andas…

IMG_6797

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Men igår…

…hade jag och minstingen så här roligt på nöjesparkens inomhusdel…IMG_1686

Det är andra gången jag gör detta under semestern slog det mig nu, skriver ett ljusare inlägg efter ett riktigt deppigt här på bloggen. Snart tänker jag förresten skriva ett där jag funderar på om det finns något bra med min utmattning, och det gör det naturligtvis. Men idag skriver jag helt kort om vad vi gjorde igår istället.

Vi åkte till Toverland, en nöjespark ca en dryg timme från oss. Vi hade packat kläder för alla väder, och det var tur, för väl på plats kom solen fram, gassade på och gjorde det genast stekhett. Vad vi däremot inte var förberedda på var att Toverland byggt ut, och det rejält! Min äldste son lurade upp mig i den värsta attraktionen, den ni ser bilden nedan. Lång backe för att sedan bli fritt fall, det här funkar inte, minns jag att jag tänkte, men en välsignelse med farligheter i nöjesparker är att det går undan, för sedan kom loppen för att följas av en otäck halvloop, och så var det över, och ja, vi åkte en gång till…

IMG_7182

Vi var uppdelade i två eller tre små gäng; mina svärföräldar och minstingen, som inte alls är våghalsig, och de större barnen med mig eller maken, och så kryssade vi däremellan när vi ville. Och visst var det skönt att åka snälla attraktioner med, som tekopparna som på sin höjd snurrade lite för fort, eller slänggunga. När det var matdags gick jag och åt pizza ensam, läste ur Sargad av Berry Flynn (suveränt bra)! och andades ut för mig själv, för att orka fortsätta. Och det gjorde jag! Det var inte ens en plåga att vara vaken hela dagen, säkert för att det var så roligt, och lite speedad blir man ju;)

Dagen avslutades i Magiska butiken, och där kunde jag, som samlar på muggar,  inte låta bli att köpa den ni ser här:

IMG_7191

Denna dag blir dock lugn, den har startat med sol och barn som sover länge. Det ska bli molnigt framåt dagen, och även om jag tycker det är lite trist att det har varit solfattigt hittills, vet jag hur det är när det är riktigt varmt här; Så hett att man inte kan gå ut dagtid. Mycket krångligare att ta sig till ett ställe där man kan bada än hemma, och väl på plats, jättemycket folk överallt. Och så sover man dåligt, i värmen. Ändå gläder jag mig åt att det ska bli mer sommarväder de kommande dagarna.

Stort TACK till dig som läste, hoppas att du också har en fin sommar och tar vara på dina goda stunder!