Dagar man badar…

Många..! – Nej, du får inte ta ett kort till på mig, sa yngste sonen igår. Jag kan ta ett på er istället. Så det gjorde han

Men det blir ju lite tjohejsan med allt annat när man sticker till stranden i tid och otid. Kolla minstingens garderob

– Mamma, nästan alla kläder är borta, skrek hon häromdagen.

– Nej älskling, dom är i tvättstugan, svarade jag.

– Va? Vad gör dom där?! 😅

Med orken har det gått upp och ner, en dag blev sängdag. Vilken tur att det finns böcker. Njuter av feelgood just nu

Rekommenderas! Sedan väntar något helt annat. Jag hittade recensioner som gjorde mig nyfiken på ”Feber” på Insta (är f ö lite kär i Insta, ny där som jag är)💕 Frågade författaren om jag fick köpa ett signerat ex. Det fick jag, och igår landade den i brevlådan. ” Ta en paus om den blir för jobbig , har hört andra som behövt göra det”, skrev Johan Brännström i ett DM. Kommer öppna den med skräckblandad förtjusning när det blir dags😱

Tack till dig som läste, och KRAM, hoppas att du får njuta av det fina vädret☀️🥰

Inte utan att bada…

Olika dagar, olika världar. Så har min tillvaro känts den här veckan. En dag var det skrivandet, lyckligt nog. Sedan två dagar jobb. Mina arbetsdagar är inte åtta timmar, men p g a utmattningen finns det inte alltid mycket energi kvar efter dem. Hem och sova. när jag vaknar är det sen eftermiddag. Och så lägger jag mig ofta tidigt.

Igår blev det dock tonårs-värld efter jobbet, istället för vila. Trots hetta och gassande sol ville hon till stan, gå i affärer och prata. Och när barnen vill prata är det viktigt att haka på, så det gjorde jag. Jättemysigt:)

Och idag? Maken ska fortsätta måla altanen, inomhus ser det ut som ett bombnedslag. Att röja upp, (och tjata på barnen att göra sin del), blir väl min lott, gissar jag. Men…himlen är klarblå ute och jag är redan varm. Strand – och badvärlden tänker jag absolut inte missa! Kram på er, och tack återigen för alla kommentarer gällande Vårmörker i förra inlägget! Så otroligt uppmuntrande 🙂

Ett stycke Vårmörker

img_9033Här kommer, som utlovat, ett stycke till ur manus Vårmörker som jag skriver på nu. Hittade ingen lämplig bild till kapitlet som handlar om en av tvillingsystrarna, Agnes, så det fick bli ett från min lyxiga skrivskrubb istället. (Vill ni läsa om Lina är det bara att gå några inlägg bakåt till ”Läs ur Vårmörker”).

Bokens handling presenteras i korthet nedan, sedan följer stycket direkt efter. Den inbitne bloggläsaren kan känna igen det, men det var ett bra tag sedan det lades ut här sist. KRAM på dig, och varmaste  tack för att du läser. (Och obs, det kan finnas små fel i texten, inte slutredigerad än;)

Handling

Lina flyttar till till en liten by med sin familj, men tvärtemot vad hon tror vantrivs hon, och maken är oftast på jobbet i stan de nyss lämnat. När det verkar som att någon börjar smyga runt deras ensligt belägna hus vet hon först inte om hon inbillar sig. Men de mystiska händelserna eskalerar.

Brodern Olof är strängt upptagen av karriären, samtidigt som han försöker göra sin hustru gravid. Men en dag hittar han ett hotfullt brev, med anonym avsändare, på dörrmattan. Och trots att han inte förstår varför han får dem, fortsätter breven att komma.

Klarsynta systern Agnes borde vara lycklig när hon, efter en olycklig kärlek, börjar uppvaktas av snygga och trevliga kollegan på jobbet. Hon har bara lite svårt att tro att han verkligen är intresserad. Och under våren börjar hon plågas av drömmar hon inte vill kännas vid, drömmar av den sorten som brukar besannas…Någon vill hennes syskon riktigt illa. Men vem? Och varför?

Sambandet finns, men har förträngts alltför länge. Och när de äntligen förstår, är det kanske redan för sent…

Agnes:

Klockan var tio över sex när Agnes satte den fulla skurhinken på städvagnen, och körde ut den ur förrådet. Måndag morgon, och hela veckan på Hedlund & Co låg framför henne. Företaget bestod av fem stora våningar, varav allt städades varje vecka. Det innebar att städbolaget i teorin styckat upp Hedlund & Co; s ytor i fem delar, en för varje dag.  Reception, kök och pentryn, samt alla toaletter gjordes dagligen, liksom stora konferensrummet. Kontoren städades en gång i veckan.
En färglagd planskiss hängde prydligt inplastad på väggen i förrådet, med skriftliga instruktioner bredvid. Det var ett bra tag sedan Agnes slutat titta på den. Så komplicerat var det inte. Eller rättare sagt; det var inte komplicerat alls.
Det var världens dummaste, enklaste jobb och hon hade ingen aning om varför hon fortfarande var kvar där. Eller jo, det hade hon. Bara tanken på att söka ett jobb, ett sådant hon var kvalificerad för… Förra veckan hade hon sett en annons som i stort sett såg ut som det CV hon borde ha skrivit. Hade hon sökt? Nej. Hade hon funderat på att söka? Kanske. Agnes suckade och gjorde den sväng som var nödvändig för att komma ut från den trånga korridor, som förutom städförrådet innehöll fläkt- och soprum, och ut i stora entrén. Den sväng, som redan i morgon med fullastad städvagn, skulle kännas i axeln.
Varsågod, här är ditt liv! En hel vecka av städ och värk. Hos företaget som krossar konkurrenterna (och folks axlar).
Ändå gick det inte att inte tycka om deras entré. Den var allt som deras företag i övrigt inte var; vacker, storstilad, ja, till och med magnifik.
Hon stannade som vanligt till en liten stund och njöt. Särskilt nu, när det var tyst och stilla överallt, och hon hade äran att tända för att se de enorma kristallkronorna från det välvda taket kasta sitt ljus över allt:
Den långa receptionen i mörkt, blankt trä till höger när man kom in, den lilla fontänen i mitten, och som avslutning, en av de bredaste trappor hon sett. Hon hade älskat den om det inte vore för att hon var tvungen att dammsuga den varje dag. Trappan, och hela golvet i receptionen bestod nämligen av en honungsgul heltäckningsmatta. Det var opraktiskt, men förtog inte effekten; alla som kom dit första gången stannade upp.
Tråkigt nog slutade det imponerande där, åtminstone för Agnes del. Visst, hela företaget såg bra ut och konferensrummet var också vackert med sina jättelika fönster och vinröda matta men inget gick upp mot entrén.
Inget gick upp mot den, tänkte Agnes medan hon dammade av i receptionen. De som jobbade där var inte så trevliga, en del hälsade knappt, andra sa några ord, mest för att de kände sig tvungna trodde hon. Det gjorde detsamma.
En sista blick på det blanka träet men det var lika oklanderligt rent som det brukade vara. Med städning fem dagar i veckan blev det så, och dessutom visste hon att åtminstone en av receptionisterna (fast hon misstänkte båda) hade en egen trasa om det skulle råka bli en fläck eller tumme någonstans under arbetsdagen.
Likadant var det med den guldfärgade lustiga fontänen. Aldrig annat än rent där heller, men så såg hon ju över den varje dag.
En sjöjungfru, även hon i gyllene färg, höll ut sin lilla hand så att det porlande vattnet tycktes flöda från den. Hennes vackra lilla ansikte såg koncentrerat ut när det betraktade det, som om hon tänkte;
”Är det verkligen jag som åstadkommer det här?!”
Agnes betraktade henne, lät den drömlika sekunden vara något längre, den som väckte känslan av magi inom henne, att allt var möjligt (vilket förmodligen var sant; om Hedlund & Co kunde sätta upp en sjöjungfru i entrén kunde allt hända) och sedan satte hon igång dammsugaren.  Den hade ett högt och ilsket ljud, ett som var skönt när det gällde att stänga andra ljud ute, men enerverande annars. Som nu.
Morgonens stillhet som bortblåst, istället lät det så mycket från den runda, stålfärgade maskinen att Agnes fick lust att sparka till den. Det var först där hon blev medveten om på hur dåligt humör hon var. En analys av varför behövdes knappast. Lite trött, javisst, numera var hon alltid trött. Och så var det helgen.
Där stannade Agnes upp ett tag innan hon orkade fortsätta.
Helgen hade varit en enda plågsam transportsträcka från fredag till måndag. Hon hade försökt ringa Susanne på lördagsförmiddagen för att höra om hon hade lust att ses, men hon hade andra planer. Vad sa hon inte och Agnes hade inte frågat heller.
Susanne hade inte många andra vänner, men hon hade andra vänner. Det var en skillnad som Agnes inte tänkt mycket på innan, knappt märkt, men som blivit väldigt tydlig sedan det tagit slut med Max.
Visst, Kattis hörde fortfarande av sig ibland och Olof ringde ofta. Misstänkt ofta, hände det att Agnes tänkte. Hon visste att han värnade familjebanden, men anledningen till att det knappt gick en helg utan ett telefonsamtal från honom var nog för att han visste att hon var ensam. Även om hon försökte dölja det så gott det gick. Ibland hittade hon till och med på att hon var upptagen, som igår.
Hon kunde ha ringt Lina, och lilla Josefin och åkt dit och hälsat på. Köpt med sig de där chokladkakorna som Josefin älskade. Men det hade inte heller blivit av. Med dammsugaren i ett fast grepp gick hon upp för trappan. Sedan ställde hon sig på tå och stoppade in kontakten i det så gott som osynliga uttaget till vänster om dörrposten. Det var det enda som gjorts för att underlätta städningen i hela entrén.
Hon suckade och dammsög hälften av det långa trappsteget, sedan flyttade hon dammsugaren och tog resten av det. Så skulle det hålla på, hela vägen ner, och redan halvvägs skulle hon känna av det i ryggen. Axeln skulle nog vara snäll ett tag till, det var trots allt bara måndag.
Hon skulle kunna hälsa på Lina helgen som kom. Även om det betydde att hon skulle klampa rakt in i familjeidyllen. Av vad hon förstått jobbade Micke nästan jämt, men veckosluten var fortfarande heliga.
Fortfarande kunde hon se Micke framför sig, hur han sett ut då han och Lina gift sig. Som om han vunnit högsta vinsten. Och så Lina förstås, i en gräddvit skapelse som fick gästerna att tappa andan. Agnes tog i och det gav resultat, trappsteg för trappsteg.
Eller så kunde hon ringa sin bror för en gångs skull. Hon hade nog låtit väldigt kort i telefonen igår. Det var inget fel på honom, tvärtom. Och hans Cecilia var trevlig. Kanske inte jättetrevlig. Men inte hennes fel att de inte hade något gemensamt, mer än att de älskade Olof båda två. Bara en enda riktig dum sak hade Olof gjort. Vad hon visste.
Nu var hon tvungen att vila lite.  Hon stängde av dammsugaren.
På den obligatoriska tretimmarskursen för lokalvårdare vid anställningens början hade det gjorts reklam för mikropauser. Att stanna upp och slappna av, i så lite som trettio sekunder, skulle göra under för spända muskler. Hon hoppades att det stämde, kände redan hur det stramade i ryggen.
Hon tänkte, där hon stod, att hon var glad att hennes föräldrar aldrig fått veta det där Olof gjort. Men även om de fått reda på det, var det inte säkert att de hade trott på det. Det var knappt hon själv gjorde det. Och Olof hade förmodligen inte en aning om att hon visste.  Agnes tryckte till på knappen med foten, och så var det ilskna oljudet från dammsugaren där igen”.

 

Läs mer!

…Det är vi många som borde göra, läsa mer alltså. För att det är så otroligt avkopplande och berikande. Här är boken jag njuter av just nu

Liane Moriarty är en av mina absoluta favoritförfattare. Hennes böcker är så mänskliga, roliga och sorgliga på samma gång. Önskar att jag kunde krypa ner i sängen och fortsätta där jag slutade igår. Just nu går det dock inte, jag har frukostrast på jobbet. Men apropå att läsa, imorgon kommer jag lägga ut ett stycke till ur pågående manus Vårmörker, här på bloggen. I likhet med förra kapitlet jag publicerade för några dagar sedan, har det funnits på min blogg innan, men det var ett tag sen.

Idag är jag trött, men ändå nöjd. Bl a över hur fint min mans husmålning fortskrider. Här är vår ytterdörr, som ser ut som ny nu, tycker jag.

Att det bodde en sån målare i dig, älskade make❤️👏Visst är det stort när man upptäcker en talang man inte visste att man hade? Det har även ett av barnen gjort i sommar, till sin och vår stora glädje😀

KRAM, och varmaste tack för att du läste, vem du än är🤗Och ta hand om de gåvor du har. För det är både dom, och du värd🌸

Även på Insta:)

img_1980

Ja men, bilden! Så här ljuvligt var det igår. Och apropå bilder, nu har jag även startat upp på Insta (vadå seg gällande sociala medier)? (Följ mig gärna, så följer jag dig;) Den som vill kan hur som helst kika in där, och se hur flitigt maken målar på huset. https://www.instagram.com/louisebaumgartner_/  Vi är så nöjda med resultatet, även om en del återstår än.

Kom i Instagram-vevan på att jag nästan aldrig nämner att jag har en offentlig sida tillägnad Skuggvinter på Facebook: https://www.facebook.com/Skuggvinter-135030520554642/

Egentligen händer det inte mycket mer där än att jag brukar flagga för nya blogginlägg, men där finns också recensioner och omnämnanden gällande boken. Självklart kan du också gå in där och skriva en recension om du vill, och har läst den.

Varmaste TACK för alla uppmuntrande kommentarer till förra inlägget! Jag blir så peppad att grotta ner mig i skrivandet. Men idag går det inte. Några dagars jobbande, skrivande och badande, har gjort att hushållet behöver min fulla uppmärksamhet. Köket, städningen, tvättstugan…Och maken…just det, han målar. Men det kommer andra dagar! KRAM på er, hoppas att ni har det bra oavsett om det är arbete, semester eller, det nya… hemester;)

Läs ur Vårmörker

Här kommer ett litet stycke ur pågående manus, vars handling kort presenterades i förmiddagens inlägg. Nedanstående kapitel handlar om en av systrarna, småbarnsmamman Lina. Hon är relativt nyinflyttad i ett ensligt beläget hus på landet, och har ända från början haft en obehaglig känsla av att någon smyger runt utanför om kvällarna. För några dagar sedan kom hennes nycklar bort, vilket har ökat hennes otrygghet, även om hon misstänker att hon själv slarvat bort dem.

img_8964

”Alla tre var på gott humör när Lina några timmar senare svängde av från byn, och in på grusvägen som ledde hem. Det hade börjat snöa när de lämnat samhället en halvtimme tidigare, men här i byn måste det ha gjort det i princip sedan de lämnade den. Marken var snötäckt, och de stora flingorna gjorde att Lina fick köra sakta. Men det förtog inte hennes goda humör.
Eftermiddagen hade gjort både henne och barnen glada. Josefin hade famnen full av pyssel från kyrkskolan, och Jakob, som lyckats tjata sig till en leksaksbil på Ica, hade hållit sig vaken hela vägen hem. Det skulle inte bli några problem att få honom att somna ikväll. Lina tänkte på vinet hon köpt och kände humöret stiga ytterligare. Ett glas skulle smaka gott senare, det var hon värd efter denna dag.
– Kan vi göra smörgubbar, mamma? frågade Jakob från baksätet.
– Snögubbar menar du, tillrättavisade Josefin honom. Vi hinner kanske, om du är snäll. Medan mamma gör mat.
Lina lutade sig framåt, och lät vindrutetorkarna arbeta ännu intensivare. Jäklar, vad svårt det blivit att se för snön.
– Kan vi det, mamma? sa Josefin.
– Vänta gumman, mamma måste koncentrera sig på körningen. Precis då dök en mörkklädd person upp, visserligen vid kanten av vägen, men den var inte bred och Lina flämtade till. Hon hann se en mörk jacka, lika mörk mössa och att personen, som verkade vara ungefär i hennes storlek, såg ut att ha bråttom. Sekunden senare hade de passerat varandra och det var just det som skrämde. Hade den mörkklädda befunnit sig mitt på vägen skulle hon inte hunnit stanna. Nu förstod hon det där tjatet om reflexvästar. I stan hade ingen det, men stan var upplyst på ett helt annat sätt. Hon lovade sig själv att aldrig mer slarva med det. Sedan svängde hon in på deras uppfart. Mjukt och sakta, plötsligt medveten om alla risker.
Det första hon såg när billjusen lyste upp huset var att ytterdörren stod öppen. Någon sekund trodde, nej, hoppades hon att hon såg fel, att ovädret på något sätt lurade synen.
– Hemma? frågade Jakob.
– Ja. Men vänta lite här, mamma ska bara kolla en sak.
Hon drog ett djupt andetag innan hon klev ut ur bilen. Dörren stod vidöppen. Var det ett pågående inbrott? Var det ens säkert att gå ut? Lugna dig, tänkte hon, men det hjälpte förstås inte, hjärtat skenade i bröstet.
Där hon stod hörde hon bara tystnad. Tydligt däremot var att dörren svängde svagt fram och tillbaka på ett olycksbådande sätt, och den mörka hallen fick henne att tänka på ett svart hål som gick rakt in i hemmet. Och vad var det som låg på trappan? Något rött, och avlångt.
Josefin sa något i bilen, men Lina hörde inte vad. Hon gick mot huset med blicken fäst på det röda, skrämd men ändå, det var något välbekant över det. Hon registrerade fotspår som gått utmed husets framsida, i båda riktningar, förnam pulsen öka, men fortsatte.
Det var ju hennes borttappade nyckelknippa som låg där på översta trappsteget!
Första intrycket var att någon bokstavligen slängt knippan i marken. Och denna någon hade stått där hon nu stod, fotspåren gick hela vägen uppför trappan. Hon böjde sig ner för att ta upp den, granskade på samma gång fotspåren. De var inte speciellt stora. Och alla nycklar var kvar i alla fall, det var ju bra.
– Mamma!
Linas ilska kom rusande med Josefins röst. Det var klart som fan att det inte var bra! Någon jävel, som tagit dem förra veckan, hade för fan låst upp och lämnat deras dörr på vid gavel. Ilskan följdes av rädsla. Hon vände sig om. Josefin hade precis öppnat bildörren och Jakob grät därinne.
– Jag sa ju att ni skulle vänta i bilen, skrek hon argt, och slogs genast av att det var dumt att vara så högljudd.
Men adrenalinpåslaget gav kraft, och mod. Hon tog upp knippan, skakade ilsket snön av det röda snöret, sträckte sig in och tände lampan i hallen. Ett tunt lager med snö på dörrmattan, men det måste ha drivit in. Förutom det såg allt ut som vanligt. Knäpptyst var det också.
– Hallå? ropade hon.
Hon fick inget svar. Men däremot en känsla, som var lika subtil som skrämmande. Att deras flytt hit rört upp något ont inom någon. Och trots att det nyss hänt var det redan försent att göra något åt det”.
img_8519
Varmaste tack för att du läste, och hoppas att du blev lite nyfiken 😉