Gott & blandat…

…stopp i rören och robotar som förökar sig…IMG_7002

Igår kväll (jag och minstingen lägger oss ganska tidigt) vaknade jag av ett jättebråk. Som tur var fortsatte minstingen att sova men jag gick ner. Där stod svärmor i förkläde och skurade toaletten, medan min man och hans styvfar skällde som två ilskna hundar på varandra. Barnen hade dragit sig undan med sina mobiler. Det hade blivit stopp i toaletten, mannen i huset hade blivit rasande, varpå min man också gått igång. Bakgrunden till det hela visade sig dock vara mer komplicerad än så.

Jag förstår att det är mycket för ett äldre par att ta emot en familj på sex personer, en som dessutom innehåller starka viljor, tonåringar, en utmattad mamma och som grädde på moset fyra robotar som härmar eländet. Japp, som ni förstått av bilden har två robotar nu blivit fyra. Minste pojken köpte två egna häromdagen(:

Lägg till det faktum att Wienanad inte kan prata med oss, holländska är det enda språk han kan. Han talar dessutom ganska grov dialekt vilket inte gör det lättare, ibland har t o m min man svårt att höra vad han säger. Men idag kom det fram att han tycker barnen lägger sig för sent, och rent allmänt är för störiga på kvällen. Han tycker att det är stökigt överallt, och oroar sig för att svärmor inte ska orka. Hon försäkrade honom att det inte var någon fara (hon älskar att ha oss här, det är enda gången på året vi ses) men jag förstår honom verkligen.

Visst ska barn få vara barn som hon säger, men barn ska också lära sig att ta hänsyn till andra. Wienand jobbar hårt nästan varje dag, trots att han är sjuttio, jag tycker det är oerhört generöst av dem att vi får bo hos dem under semestern (vet f.ö. ingen annan som orkat ta emot oss så länge). Vi kom överens om att prata med barnen om att de får lägga sig lite tidigare så att han orkar, och hur viktigt det är att plocka undan efter sig och hjälpa till, ständigt pågående tema i vår familj… Men det kom även fram att han känner sig utanför. Det beror väl mest på att han jobbar mycket, och att det är så svårt att kommunicera med honom, men jag förstår det. Idag är det söndag och han har ledigt, så nu har alla, utom jag, på hans förslag åkt iväg till skogen.

-SKOGEN?! utbrast barnen. Det ville de inte, vi är fullständigt dränkta i natur hemma. Men de förstod att det betydde något för honom, så de lunkade iväg. Själv har jag vandrat runt ensam i huset en stund nu, jagat flugor och tänkt på just det. Hur viktigt det är att åtminstone försöka förstå varandra. Acceptera att vi är olika. Men för den sakens skull respektera. Och varför är inte jag med då? Ja, ni vet. Den låga energin. Utmattningen. Det är ett begrepp Wienand inte förstår. Men han accepterar det, och det är huvudsaken. Imorgon har vi bestämt att vi vuxna ska sätta oss i trädgården på kvällen, ta ett glas vin ihop och umgås som vi gjorde förr. När barnen var mindre, och jag inte somnade klockan nio varje kväll. För goda stunder i livet ska man vårda, även om man ibland får kämpa för dem.

Tack till dig som läste, glöm inte att ta hand om det och dem som är viktiga för dig.

Ett glas rosé i trädgården en kväll när ingen bråkade..;)IMG_6999

 

Robotarna…

…på bilden må se oskyldiga ut, men minstingen fick fart på dem…IMG_6967Eftersom förra inlägget var så mörkt, tänkte jag titta in här en kortis för att berätta att jag nu mår lite bättre, och tacka för alla snälla kommentarer! Jag tar det fortsatt väldigt lugnt, några utflykter har det inte varit tal om för min del, men barnen har varit på några med sin pappa och farmor. Vädret är okej, om än inte på sitt bästa sommarhumör, så det är olika små städer de har besökt. Kul här är att det är bara en kvart till Belgien, och en dryg halvtimme till Tyskland, så man kan liksom välja i vilket land man ska fika:)

Men själv nöjer jag mig med äventyr i böckernas värld, just nu är det en av Harlan Cobens deckare. Tyvärr inser jag att jag borde tagit med mig mer att läsa, snart kommer jag ha avverkat min lilla hög, men som tur är har jag också med mig några läsvärda självhjälps-böcker (om att hitta sin egen styrka, mindfulness o s v) och de är ju betydligt mastigare när det kommer till innehåll. Så I will survive här i sängen…

En sak, förutom att ta det lugnt när det kommer till utmattning, är att inse sina begränsningar. Man kan inte beskylla mig för att vara en mästare på det direkt, men igår kväll vid middagsbordet kände jag att jag definitivt fått nog av min älskade familj, och svärmor med tillhörande make. Inte deras fel, men alla var trötta och ljudvolymen blev högre och högre. För mina öron var det tortyr, jag är väldigt ljudkänslig. Jag åt därför upp så fort jag kunde, och sprang sedan till mitt lilla krypin. Persiennerna ner, nattlinnet på, in med öronpluggar, och så boken! En liten stund skulle jag unna mig innan minstingen kom för att sova.

Det dröjde inte länge innan jag hörde; minstingen, i sällskap med…vadå? Raspiga, gälla omänskliga röster som härmade…minstingen. Hon hade nämligen köpt två robotar denna dag. Min man trodde att de på sin höjd skulle gå fram och tillbaka medan de viftade lite med sina stela armar, men nej, de SKREK: ”Hej, jag heter Matilda och bor här och jag älskar att pyssla och allt som är kul”…Tjugo gånger basunerade de ut sitt budskap innan min man tystade dem. Jag tryckte kuddar mot öronen, men kunde inte låta bli att skratta.Minstingen älskar att höras…Och jag fortsätter hålla mig undan, och vara framme när jag orkar.

Stort TACK till dig som läste, och ta hand om dig och de dina!

En författare som sannerligen kan konsten att skriva spännandeIMG_6969

Efter bröllopet…

…Här syns brudparet tillsammans med dottern Isabella…

DSC_0007I lördags, dagen efter att vi kommit fram till Nederländerna, var det dags för bröllop mellan Bart (f.ö. min mans bästa vän) och hans Eileen. I stort sett var det vackert, välorganiserat och lyckat, om man bortsåg från en tråkig händelse. Men allt gick bra, och som tur var denna dag var inte själva brudparet inblandat.

Baksmällan för mig, efter två dagars resa med påföljande fest har dock blivit enorm, även utan alkohol, (jag var den som körde hem efter bröllopet, så jag drack inte en droppe). Två dagar har jag behövt tillbringa i ett mörkt sovrum hos min svärmor där vi bor, vilande, sovande och gråtande. I stillhet eftersom jag varit så trött, och ledsen eftersom jag inser att jag fortfarande har stora begränsningar i och med min utmattning. Detta blir därför inget långt inlägg. Ville mest titta in och tala om att vi har kommit väl fram, och visa några bilder från Bart och Eileens stora dag.

Nu mår jag lite bättre, men måste ta det riktigt lugnt i några dagar till om det ska bli någon semester för mig att njuta av överhuvudtaget. Som tur är har jag med mig en liten hög böcker när jag orkar vara vaken i mitt lilla krypin, (och om jag är seg med att svara på eventuella kommentarer vet du varför).

Tack till dig som läste, och ta hand om dig vare sig du jobbar eller har semester. Det är viktigt, och det är bara DU som kan se till att du verkligen gör det.

IMG_1484

IMG_6880IMG_6916IMG_6907

 

 

Ett stycke ur Vårmörker…

…och en bild som passar bättre till pågående manus än pågående semester…;

IMG_6728

-Va?! Ska kaninerna bo på hotell i flera veckor? utbrast minstingen när vi var på väg för att lämna dem hos Hildas kaniner häromdagen. Så orättvist! Vi ska ju bara ska sova på hotell en enda natt…Hon köpte inte riktigt förklaringen att kanin-hotell inte är så lyxigt som det låter, inte ens när hon såg det. Men glädjande nog var burarna riktigt stora och fräscha, så Vitnos, Hampus och Isa får det nog bra. Vi andra ska på semester till Nederländerna. Skönt nog kommer vi ha flitigt med husvakter hemma hos oss, så vi kan ägna oss helt åt att koppla av är det tänkt, hos svärmor med make, världens bästa och enklaste par att bo hos. Och det behövs när man är som vi, en hyfsat stor familj bestående av envisa och starka viljor;)

Känner jag mig själv rätt kommer jag inte ta semester från bloggen, men man vet aldrig. Däremot dröjer det nog några dagar till nästa inlägg, nu är det packning som gäller, lång resa och väl framme, bröllop! Men istället för att klaga på hur mycket det är att göra innan vi kommer iväg, tänkte jag lägga ut ett stycke ur manuset Vårmörker som jag skriver på nu. Just det här kapitlet har legat ute på bloggen förut, men det är ett tag sedan. För er som inte är bekanta med handlingen kommer nedan en presentation i form av en baksidestext. Lite för lång och snirklig måhända, men well, håll till godo…(Kan även tillägga att det finns, för den som inte läst det redan, ett lite mer spännande utdrag, i inlägget Ett stycke ur Vårskogen, japp, samma manus, publicerat 19 maj här på bloggen).

Lina och Agnes är tvillingsystrar, men där slutar likheterna. Lina har nyss, tillsammans med sin familj, lämnat storstaden för ett hus på landet, medan Agnes, som arbetar som lokalvårdare i Göteborg är deppig som nybliven singel. Där bor även storebror Olof, fullt upptagen med att klättra uppåt i karriären samtidigt som han försöker göra sin hustru gravid. En dag får han ett anonymt brev som talar om att han har en skuld, som någon han älskar ska få betala.
Men vem? Och vad är det han har gjort? Olof, som fuskat med skatten, vill helst inte gå till polisen. Men breven fortsätter att komma.
Så blir hans Cecilia äntligen med barn, i samma veva som Lina kontaktar honom och berättar att någon smyger runt hennes hus på nätterna. Och Agnes drömmer gång på gång mardrömmar hon inte vill kännas vid.
Ett osynligt nät dras åt runt syskonen som tvingas närmare både varandra och sitt förflutna. Och när alla förstår vem hämnden kommer drabba är det kanske redan för sent.

Stycket nedan handlar just om första brevet Olof fått, och oron det väckt i honom.

”Trots att Olof sagt till sig själv att det verkligen inte fanns någon anledning till oro, kunde han inte släppa händelsen med det anonyma brevet helt. Istället lyckades det göra sig påmint när han minst av allt behövde det, när han hade möte på jobbet till exempel, eller som nu, när han satt på restaurangen och väntade på Cecilia.
Hon hade någon gång hävdat att de åt ute för ofta, men efter att han talat om att halva hans njutning låg i att vänta på hennes entré, för att sedan fyllas med stolthet när hon dök upp, hade hon inte protesterat mer, tvärtom brukade hon bli någon minut sen. Så också nu.
Han fingrade lite på linneservetten men slutade med det när det slog honom att det kunde se nervöst ut. Han var inte nervös. Men det mest irriterande med lappen var ändå att inte veta om det fanns något att oroa sig för. Antagligen inte. Han hade inte gjort något olagligt. Om man bortsåg från det där med skatten.
Han vinkade till sig servitören som precis passerade och bad om en Ramlösa med citronsmak. Men att det skulle ha något med det att göra, nej, det var för långsökt. Ingen visste, förutom den revisor som för en generös summa och i all diskretion utfört tjänsten, och han skulle definitivt inte ha något intresse av att det kom ut i ljuset. I efterhand hade Olof undrat om det verkligen varit värt det, en del sömnlösa nätter hade det blivit, men pengar hade det också resulterat i, och tiden hade gått och inget hade hänt. Förrän nu. 
– Vill du titta på menyn medan du väntar på ditt sällskap?
Olof ryckte till när flaskan ställdes framför honom, och skyndade sig sedan att skaka på huvudet, som om det kunnat sudda ut rörelsen framför den.
– Det blir bra så här, tack, hon kommer snart.
– Absolut. Servitören hade bakåtkammat, mörkt hår och misstänkt vita tänder tyckte Olof, som han blottade i ett leende innan han fortsatte bortåt i lokalen. Den var redan halvfull trots att klockan inte ens var sex, och förvånande var det inte. Enda nackdelen var att den var dyr, allt annat var bra. Den diskreta, men varma inredningen som gjorde att det kändes ombonat och välkomnande, klassisk musik i bakgrunden, och så maten naturligtvis. Han slängde en diskret blick på klockan. Nu borde hon väl ändå komma snart? Han tog en klunk av vattnet, det var precis lagom kallt.
Cecilia visste naturligtvis inget om det. Det var över två år sedan, revisorn hade garanterat honom att det i princip inte skulle gå att upptäcka. Det fanns som sagt ingen anledning till oro. Ändå, lik förbannat gnagde det. 
– Olof?
Han hade missat att hon kommit, hur han nu kunde det. Hon hade gjort i ordning sig extra mycket idag. Cecilia såg alltid bra ut, men i den blå klänning hon hade nu var hon häpnadsväckande. Och läpparna var körsbärsröda. Det passade henne, på något mystiskt vis, trots att hon var så ljus. Eller så var det just därför det klädde henne. Olof visste inte. Även om hon hade vackra, regelbundna drag kunde hon se ganska alldaglig ut innan hon försvann in i badrummet. Sedan höll hon på med sina concealers och penslar och när hon kom ut, voilà, såg hon ut som en modell, och på samma gång, som om hon inte ansträngt sig alls. Lina hade samma gåva.
– Älskling, sa han, reste på sig och drog ut stolen åt henne. Han visste att det såg gammaldags ut, men att hon uppskattade det.
– Tack, sa hon precis som hon brukade och sedan lade hon till: Jag har lust att dricka ett glas vin i dag.
– Visst. Han försökte dölja sin förvåning.
– Jag fick mens i går. Den var så sen att jag började bli säker på att den inte skulle komma.
Alla gånger han mottagit detta besked hade lärt honom att det var bäst att börja med att säga ingenting, alltså höll han tyst.
– Men det gjorde den. Ska vi titta på menyn?
Hon hade sagt allt i en oberörd ton, utan att titta på honom, Olof visste naturligtvis varför. Men först när hon tittade åt sidan, mot servitören som genast kom ilande, såg han på den vackra profilen, på hela hennes hållning, att det var något med hans hustru som inte var sig likt.
– Kan vi be att få titta på menyn, tack?
– Givetvis.
Servitören hade nästan gjort honnör, tänkte Olof, kluvna känslor av svartsjuka och stolthet inuti. Han förstod inte varför hon valt honom, men hon var hans, och så skulle det förbli. Och plötsligt var den känslan extra stark.
– Jag tänkte att vi kan prata lite om julen också, sa Cecilia. Var det sminkningen som var annorlunda, en ljusare ögonskugga än han sett förut eller var håret uppsatt på ett annat sätt? Och varför kände han sig orolig över det nu också?
Han harklade sig.
– Det låter som en bra idé, sa han trots att det inte kunde vara längre ifrån sanningen. Och en flaska vin skulle definitivt bli ett bra sällskap till den här middagen”.

IMG_6684

Avslutningsvis en bild med lite mer sommar-feeling… Största TACK till dig som läste, ta hand om dig, och fuska inte med skatten;)

 

 

 

Högtryck & mörka moln…

…men min man Sascha är alltid ett stöd (jag älskar dig)!IMG_E6709

 

…När förutsättningarna borde vara de bästa; sol med inslag av svalkande vind emellanåt, ett besök på Gekås i Ullared igår, som för en gångs skull inte förvandlades till en chock i kassan (strikt lista)! däremot glada barn som kom hem med simfötter och lego och allt vad det var, när semestern börjat för mig och bara dagar återstår till makens, då har ett mentalt lågtryck lagt sig över min själ och jag är så…låg. Ledsen. Och grinig. Det är säkert på grund av mormor som ligger på sjukhus, hon har det jobbigt…Svårt att vara genuint glad när någon man älskar lider, och svårt att finnas till på ett bra sätt när hon är orolig…

Men förutom det har jag också en hormon-dusch, och det gör ingenting bättre. Det tycker inte min familj heller. Jag vill väl, men det blir inte bra…

Jag har haft PMS i många år, och först med utmattningen som golvade mig förra sommaren, har jag förstått att när jag är i det mest akuta skedet finns det en sak som hjälper mer än allt annat; Att Gå Undan. Att Inte Umgås, (helst inte med någon). Att min älskade familj inte protesterar utan tvärtom försäkrar och uppmuntrar mig, talar väl för sig själv;)

Och det är faktiskt inte fel att dra sig tillbaka ibland… Som ni ser på fotot är jag ju Inte ensam (småtrevlig, spännande bok), och som tur är inte heller Sargad (inte påbörjad än). Jag är alltså på väg  mot sängen, och böckernas värld…

TACK till dig som läste, hoppas att du mår bra i sommarvärmen och glöm inte att dricka! OCH kolla fästingar, vi hittade en på ett av barnen igår…

IMG_6714

Det som räknas

IMG_6633

När allt kommer omkring, när vi sorterar bort måsten och stress, längtan efter omedelbar njutning och våra egon för en stund, när vi lyckas nå själva kärnan i oss själva, är det inte så mycket som räknas som speciellt viktigt längre:

Vi vill vara sedda och älskade. Och vi vill vara med dem vi älskar.

Igår satt jag några timmar vid min gamla mormors sida, på sjukhuset. Hon hade kommit dit, tungandad och febrig, tidigare på dagen och nu hade hon två olika sorters antibiotika intravenöst. Varje andetag hon tog var rossligt, och när hon förmådde dricka lite började det genast klucka i hennes mage. Men det hon pratade om var sina minnen.

-Jag har så många goda minnen, sa hon, och eftersom en del av dem även är mina, så delade vi dem. Vi tänkte tillbaka på när vi var i England, bara vi två. På stranden i Brighton där det blåste så mycket att våra fish&chips hotade att ge sig iväg själva… Och på sommarstugan i Hofsnäs, där vi tillbringat många somrar ihop under min barndom. Vi mindes fika-brickan med Marie-kex och hembakade bullar som bars ut i trädgården om dagarna, och hur gott téet alltid smakade på kvällen därför att vattnet från brunnen var av så god kvalitet. Vi tänkte på hur många jular vi firat ihop (alla)! och på morfar förstås.

Jag vet inte om du någonsin fick träffa honom, sa mormor.

-Jo, massor av gånger. Jag var ju tio år när han dog.

-Säger du det, sa mormor, och suckade. Ja, men det var bra det, lilla Louise, för han tyckte så mycket om dig!

Emellanåt skrattade jag, och mormor också även om det mest blev rossel, i andra stunder rann mina tårar. Det såg inte mormor, för hennes ögon var så trötta. Men hon upplevde mycket, betraktade livet inifrån, och jag är oändligt tacksam att jag fick vara med på en del av hennes livsresa. Och jag tänker att oavsett när hon ger sig av, så är det de minnen och den kärlek man upplevt tillsammans med människorna som betytt mycket för en, som man tar med sig.

Men stay strong, stålmormor, för jag vill inte förlora dig än!

Kram på dig som läste, var snäll mot dig själv och andra!