Inte riktigt än…

…men imorgon är det ju tredje advent. Redan.

Vad ska ni göra idag? Jag bloggar från sängen, men ska snart trycka igång kaffet och skriva. Kom på några idéer på jobbet.

Sedan blir det julklapps-shopping. Inte länge, men åtminstone en eller två affärer. Maken köpte gran igår, den ska kläs i morgon. Egentligen tycker jag att det bör göras några dagar innan jul, men detta år är som bekant annorlunda.

Här är granen på kontoret, den är alltid vacker. Och enorm.

Jag hoppas på flera promenader med barnen. Samt att hinna vara lite lat också 😉✨KRAM på er❤️

Alla andra…

Varför är det så lätt att fastna i känslan att alla andra har det bättre, trots att man egentligen vet att det inte stämmer? Att ”alla andra” har harmoniska barn, bättre relationer och starkare ekonomi? Och så känner man sig misslyckad. ..

Jag påstår inte att jag alltid känner så, men det händer för ofta att jag gör det. Kanske lite extra idag, när jag kröp till sängs tjugo i åtta efter min första arbetsdag. Mitt Covid19 prov slarvades bort, men enligt vårdcentralen har jag varit symptomfri så många dagar nu att jag får röra mig ute i samhället.

”Är det sant”? frågade äldsta dottern. Ska du lägga dig NU?

-Japp, sa jag, gick in i sovrummet, tog på mig nattlinnet, tryckte in lurarna i öronen, och satte på en meditation med Synctuition. Och vips…så hörde jag (nästan) inte längre mina arga barn i köket

ÄLSKAR denna app med ljuvliga musikmeditationer. Nej, inte sponsrat. Inga små samarbeten på den här bloggen, inte. Bara ångest och bekymmer. (Okej, en del lycka också).

Som idag när minstingen kom med det här kortet:

”Jag beundrar din styrka att dela med dig på bloggen. Det är hjälpsamt för dig men lika mycket för alla vi som läser. Du är så generös. En riktig kämpe”.

Mycket finare betyg än vilket sponsrat samarbete som helst, eller vad säger ni?!

😍TACK, du vet vem du är! Och varmt tack till alla som tittar in här, och tar del av mitt liv. Som väl är ungefär som ditt, fast annorlunda förstås. Men ändå, upp och ner, och hit och dit. Oro i maggropen, förväntan och andra dagar tristess grå som regnet.

Att det ska vara så svårt att förstå att vi alla egentligen är ganska lika. KRAM🤗

Eller ja, ibland försöker jag känna så iaf Och bilden är ju fin (Synctuition, ej sponsrat nu heller).

Väntan

På provsvar angående Covid19. Min man, som fortfarande är förkyld, fick sitt i lördags. Men jag, som är symptomfri sedan i helgen, och skulle kunna lämna hemmet idag, har alltså inte hört något än. Börjar bli irriterande…

Så vad har jag gjort? Inlett den julstädning som påbörjades innan jag och maken blev sjuka. Innebär putsade fönster, och att försummade ytor/ rum får extra tid. Som källaren, där jag plockade undan en hel hög med leksaker som legat och skräpat hela hösten. Och igår gick maken loss på kaklet i badrummet med ett effektivt medel. I söndags fick kaninerna rena burar, hade haft dåligt samvete för dem hela veckan..

(Här nosar Mumrik och Hampus på varandra. Kommer de ut i hagen samtidigt slåss dem så pälsen ryker).Jag har även ägnat mig åt mitt manus. Problem finns, helt klart, och ska lösas. Tur att jag orkar gå promenader igen, mycket bra brukar komma då.

Nu är det snart dags att väcka barnen, mina vänner. Byta ut tystnad mot gäspningar, en knäppande brödrost och Julkalendern på TV. Inte helt fel.

Den här bilden skickade syrran från Italien häromdagen. Vill ni komma på kaffe? skrev hon. En välsignelse att det går att ses digitalt i denna tid❤️Önskar er som läste en fin dag. Med plats för små och stora mirakel. Som ofta finns där, bara vi ser oss omkring😉

Tro på dina drömmar

Andra advent, och även denna dag inleddes med skrivande. Härligt✨Jag nådde visserligen inte mitt mål 7 sid/vecka nu heller, men de sista dagarna gjorde ändå att det blev fyra. Inte så dåligt med tanke på sjukdom😊Om jag jämför mig med många andra (på Insta) verkar jag dock ligga kraftigt i lä…MEN, varför ska man jämföra sig stup i kvarten? Ibland kan det säkert vara nyttigt, som en sporre, men kanske är det ändå mest nedslående? För man sneglar ju oftast på dem som åstadkommer mer än man själv…

Hur som helst, jag har kommit till en punkt i mitt författande, eller jag befinner mig åtminstone där just nu, att jag inte bryr mig om så mycket. Bara jag får skriva.

Det är naturligtvis inte riktigt sant. Det jag skriver ska bli en bok. Och om ingen läste den, vore det ju ingen mening. Och den får inte vara sämre än Skuggvinter. Men vem som ger ut den är ganska ovidkommande.

Jag skulle bli otroligt glad om ett traditionellt förlag nappade på Vårmörker. Men ingenting står och faller med det. Vet att jag skrivit det innan, men det är så SKÖNT att ha kommit dit. Att mitt manus, mina drömmar och min lycka (gällande skrivandet) inte längre hänger på någon annan.(

(Signering i Nordstan, Göteborg 2018).

Tror att jag väljer att avsluta här, tankarna spretar och vill säga mycket, men jag orkar inte riktigt. Fortfarande trött, även om jag är mycket piggare. Önskar er alla en fin dag✨💖Glöm inte att vara snälla mot er själva, och mot era drömmar. För det går liksom hand i hand. KRAM🤗

Ps Emelie Schepp började också som egenutgivare. Inte många av oss kommer nå hennes nivå, ändå uppmuntrande och viktigt att komma ihåg Ds

Om du vill skriva en bok

Hej på er😊Ännu ett inlägg från sängen, tidig morgon. Känner mig så gott som frisk, lite tröttare än vanligt bara.

Nät jag låg och vilade igår ringde äldste sonen och berättade att gymnasieskolorna ska stänga. Så på måndag blir det undervisning hemifrån för hans del. Vilken tid vi lever i…

Det blev några timmar igår med Vårmörker, Ljuvligt, underbart. Lycka att sätta sig i skrivskrubben, laddad med kaffe skrivlust, och tända ljus. Samt resterna av en kaka som minstingen bakat😊

Sedan kommer problemen och presenterar sig. Hehe, lite så är det , faktiskt. Naturligtvis finns stunder, dagar med flyt. När fingrarna flyger över tangenterna och karaktärerna leder dig så tydligt att det bara är att följa med. Men det är långtifrån alltid så…

Igår var det avbrottet, alltså det faktum att jag inte skrivit så mycket de sista veckorna, som gjorde att det gick trögt.

Om du skriver, eller vill skriva en bok, skriv så ofta du orkar, helst varje dag✍️Om vissa dagar blir en kvart, är det bättre än ingenting. Jo, faktiskt. Och om du inte kan skriva, så tänk på det. Fundera på nästa scen, eller något problem. Överraskande många bra idéer kommer när man gör något helt annat. Och ju mer du umgås med ditt manus, desto bättre blir det.

Hoppsan, nu ringer min inre frukostklocka! Hela huset tyst och mörkt, ska smyga upp, och se om det snöat inatt. Och gissa vad jag ska göra när barnen gått till skolan?!

KRAM på er🥰Hoppas ni får en fin dag, och att ni får göra något ni tycker om❤️För det är alla värda!

God morgon!

Idag bloggar jag från sängen, klockan är fem i sex och jag har en liten stund på mig innan det är dags att börja med frukosten. Ska snart hämta kaffet. Mysigt.

Lyckligtvis känner jag att livsandarna börjar återvända. Förkylningen är på väg bort, och har än så längre inte ersatts av något annat symptom. Bara hoppas att maken och jag har samma elände nu, så att inte jag blivit smittad av barnen, och han på jobbet, och vi får ännu en omgång, fast av varandra…😣

Nåväl, igår åkte vi i alla fall till Borås och gjorde testet. Ganska obehagligt, där uppe i näsan, men det gick fort och på utsatt tid.

Men vet ni vad, idag ska jag sätta mig vid datorn och skriva en stund. Mitt mål 7 sid per vecka har ju gått åt skogen de sista veckorna. Fast egentligen bara två. För en månad sedan; en jättejobbig vecka p g a en tråkig händelse. Veckorna därefter: Sjukdom, MEN genomläsning av hela manuset två gånger, vilket följdes av planerande och vässande av synopsis. I söndags; jag började tappert med målet, skrev en sida. Sedan slog förkylningen till🤧

(Bredvid min säng, värsta sjukdagen)🙈

Men idag. En sida vore nice✍️Nu dags att göra frukost dock. KRAM på er, varmaste tack för att ni läser, och kommenterar🥰

Var rädda om er, och om varandra❤️