Kallt ute, kallt inne…

Julen skulle definitivt varat längre. Med pepparkakor och tindrande ögon, glitter, levande ljus och förväntningar. Hade jag kunnat trolla hade jag slutit luckorna på alla adventskalendrar och gjort om hela december. Och mormor hade inte dött.

Men istället är det januari och skitväder.

Ändå gick jag min första promenad igår efter att det akut smällde till i foten i söndags. Det var så här mörkt

och duggregnade fast hårt, som om det vore hagel, och när jag kom in hade jag ännu ondare i foten. Men det var ändå skönt på något vis. Som om jag blev varmare även i själen av att komma hem, bara för att det var så ruggigt ute. För just nu tycker jag att det blåser kallt överallt. Det viner, och drar in kyla i varenda vrå.

Saker som värmer ✨

Jag vet, ser jag överhuvudtaget på TV är jag ändå sent ute, men jag och några hemma har fastnat i serien Bonusfamijen. Åh, vad det är härligt att se andra bråka, att det inte bara är vi…Och när ett av paren försonas i rutan kommer min mans arm smygande, bara för att det känns så romantiskt.

Att krypa ner under täcket värmer också. För jag är nästan alltid frusen. Och jo, ett riktigt bra samtal med ett av barnen igår. Och hennes skratt 🙂

Annars är det inget vidare just nu, och trist nog är jag förmodligen långtifrån ensam om att känna så. Lite dagsljus, hur vore det? Ska vi snabbspola till alla hjärtans dag, i brist på annat, och lägga till lite sol? Eller en vacker himmel åtminstone. ..

Jag drömde om mormor häromnatten. Vi hade ett långt samtal som jag inte minns något av, och jag inbillar mig att det är meningen så. Men hon var så nöjd och glad att hela hon strålade. Det värmer än.

KRAM till dig som läste, ta hand om dig och de dina, och hoppas att du får en fin helg❤️

Och Hej igen…

…tätt inpå, för jag har klantat till det här på bloggen, råkade ta bort sista inlägget igår, som nog publicerades som om det vore färskt för idag, fast det inte är det….Så här bjuder jag på ett nytt, om än fasligt kort.
IMG_9033
Det lär bli mer skrivande för mig i skrubben som ni ser ovan idag, för jag har skadat hälen. Jag har en gammal hälsporre jag inte lidit av på länge, var ute och sprang…och något blev fel. Och nu kan jag knappt gå utan att det ilar av smärta…Nåväl. Jag kan ju stå i alla fall, så snart ska jag börja baka bröd här i köket som ännu är ljuvligt tyst och lugnt.
Men sedan blir det skrivande. Och samtidigt som jag har ångest över foteländet, försöker jag tänka att det kanske har något gott med sig? Trots utmattning och goda ambitioner är jag fortfarande inget ess på att ta hand om mig, så att bli tvungen till viss stillhet är nog bara bra.
Och för mitt författande är det utan tvekan bra! Skrivandet går strålande just nu, även om det ser mörkt ut för en av mina huvudpersoner. Men det är ju en psykologisk thriller, så det är helt i sin ordning;)
Tack för att du kikade in och läste, och har du några råd när det kommer till hälsporre / akut inflammation i hälen, eller vad detta nu är, får du gärna skriva en rad i kommentatorsfältet. Kram!

Hej, hej

IMG_9287Ett jättekort inlägg, för jag är inne i mitt manusskrivande. Och minstingen ska snart skjutsas till en kompis. Apropå vänner, ovan ser ni en av mina underbara! En sann livsälskare och entusiast, på ett sätt som bara är medryckande. Och det behövdes igår, så tack ❤️
IMG_9182
Här har vi en jag tyvärr inte står så nära, fast jag vill. Hampus är vår skyggaste kanin och därför sällan förevigad. Dock fungerar han, i likhet med de andra kaninerna, som bra mindfulness. Och det har varit välbehövligt det sista. Jag har jobbat en del extra under julen, dragits med början till influensa som inte brutit ut, och försökt koppla av. Men idag ska jag skriva. Ojoj, vad det håller på att köra ihop sig för en av mina karaktärer i Vårmörker. Inget speciellt gott år som väntar där inte…
Avslutningsvis, en av de bästa böcker jag läst? Belinda Bauer har allt. Rekommenderas! Och tack för att du läste detta, förstås. Ta hand om dig. Kram🤗
IMG_9264

Hej 2020!

Med övning kommer man ofta längre än man tror
IMG_E7467
Ojojoj, sovit ända till halv elva, det är inte likt mig… Men lite nytt ska det väl vara när det är nytt år. Och det beror inte på att jag festade för hårt igår, oh nej. Vi hade haft en trevlig kväll i familjens sköte, med god mat, goda ostar, gott i godisskålarna, och ja, gott helt enkelt. Men strax innan elva hade min hals tjocknat, benen värkte, och det lilla vin jag druckit hade tagit musten ur mig.
– Jag lägger mig, sa jag. Väck mig med bubbel strax innan tolv.
– Men älskling, sa min man. Hur ska du vara när du är sextio om du gör så här redan nu?
– Hållbart fri från utmattning, sa jag.
I dag tänker jag att de flesta förmodligen hade hållit ut till tolvslaget, även jag, om jag nu inte känt av begynnande sjukdomstecken. (Eller vad det nu var, idag känns det bättre). Men de sista dagarna har jag hållit igång väldigt mycket, knappt suttit, och jobbat extra på det, så det var nog ett bra beslut. Även känslomässigt.
För den som kan säga nej t o m på nyårsafton, kan säkert göra det andra gånger när det inte riktigt passar sig också.
Och det är otroligt viktigt, för den enda som kan sätta hållbara, där kom ordet igen, gränser runt dig själv, det är DU. Ett annat ord för gränser är självkärlek. Och har du inte det, då saknas väldigt mycket i dig, och allt i tillvaron försvåras.
Det blir svårare att ta rätt beslut, att säga nej när du borde. Eller ja! Upplevelser, både extraordinära, och vardagliga kommer urholkas på sin rikedom, eftersom du inte är förmögen att ta in dem till fullo. Och om du är en av alla oss som inte är någon hejare på att tycka om sig själv, låter detta förskräckligt.
Men lyssna på detta himla vackra då: Du kan förändra det!
Du kan bestämma dig för att att säga en, eller tre eller fem snälla saker till dig själv, varje dag. Lägg gärna till minst en sak du är genuint tacksam för, och om du kommer på fler gör det ju inget;)
Ett bra knep är att skriva inspirerande påminnelser på mobilen, som plingar till då och då, med olika budskap. Som att stanna upp och njuta av stunden, eller ge dig själv en klapp på axeln för att du är bra precis som du är. Om du gör detta till ett projekt gäller det att vara ganska envis med det som från början kanske känns falskt, överdrivet hurtigt eller t o m patetiskt.
Men det är så värt det, och det goda du ger dig själv kommer sakta men säkert sprida sig som ringar på vattnet, och vidare till din omgivning. Vill du förresten läsa en fantastisk bok i bl. a detta ämne, rekommenderar jag återigen boken du ser nedan ”Hitta din övernaturliga kraft” av Joe Dispenza.
Jag tränar hela tiden på det inlägget handlat om, men håll med om att 1 januari är en extra bra dag att inleda med goda ambitioner 😉
Har du några nyårslöften, eller annat du bestämt dig för att satsa på i år? Mitt har du just läst, (en del av det i a f) och det tackar jag allra varmast för. Önskar dig en fin början på 2020, och massor av tro på dig själv!
IMG_8609

Wine not?

IMG_8149
Detta blir ett kort inlägg för jag anar att jag snart kommer bli avbruten. Här i köket råder visserligen fortfarande frid, jag har suttit och skrivit på mitt manus i skenet från stearinljus ett tag. Mysigt och stämningsfullt. Men nu hörs lill-kusins hosta på övervåningen, och minstingen kom nyss ner.
– Mamma, jag smög jättetyst, viskade hon stolt. Och sedan satte hon sig i soffan i vardagsrummet där min syster sover, och knäppte på en högljudd Barbie-film.
Alla var sent uppe igår, tror jag i alla fall, för gissa vem som lade sig först? Men jag hade njutit av dagen, åtminstone sena eftermiddagen och kvällen, då familjekonflikter avbröts, eftersom min syster och bror kom, samt en av mina små brorsdöttrar!
Då blev det liv i luckan på annat sätt. En och annan sen julklapp delades ut, dockor och leksaker spreds över rummen, och min syster gjorde lasagne. Till det drack hon vin.
– Jag tycker du ska ta dig lite också, sa hon och låtsasskålade mot mig.
– Det kanske inte är så lämpligt när jag är så uppriven, sa jag. Just idag också, när jag sett fram emot att ni skulle komma!
– Äsch, sa min syster. Det är väl bra att vi kom just idag, så vi kan trösta dig. Sånt här…det är familjeliv. Och jag älskar det! Jag skulle aldrig vilja bo i en familj där allt är artigt på ytan, och inga gräl förekommer.
– Men det skulle nog jag, sa jag med darrande röst.
Sedan hällde jag upp ett litet glas vin åt mig i alla fall. Varvade med kaffe. Och kände långsamt livskraften komma åter. För det är sällan jag träffar mina syskon, och förresten har syrran rätt, man kommer inte ifrån konflikter i en familj.
Minstingen och lilla-kusin hade längtat efter varandra, och lekte och sprang runt, yra av glädje, ända till de blev för trötta. Då kom de ihop sig om rosa änglavingar som man kan fästa på ryggen, och sedan var det en jättestor boll som båda ville ha. Men de var eniga om att ingen ville lägga sig.
Nu är lill-kusin på väg ner, och jag vet att minstingen väntar ivrigt i soffan. En ny dag av lek, (och förhoppningsvis inget bråk;) väntar. Allra största tack för att ni läste, och KRAM på er!

Juldagar som kommer och går

Så här mörkt är det i mitt manus Vårmörker…
IMG_8961
När jag vaknade i morse och tittade på klockan blev jag förvånad. Halv nio! Så länge är det sällan jag sover. Ännu mer förvånad blev jag när jag tittade ut, samtidigt som jag tryckte igång kaffebryggaren. Det vita, tunna täcket höll sig visserligen ståndaktigt på taken och var bara som florsocker på träd och buskar, men det fanns där. Ända till dagen tog över med några plus.
Jag var ute med kaninerna i hagen ett tag, det är min mindfulness just nu. Att se dem utforska allt i omgivningen med nosen, och så när de långa öronen spetsas av något ljud jag inte hör. Det, och så promenaderna.
– Först äter vi på McDonald´s, sedan rör vi på oss minst en halvtimme, sa jag.
– Okej, sa mina yngsta. Det gick bra till det var dags att gå. Från McDonald´s.
Då fick den ena mystiskt ont i foten, och sedan i benet, och den äldste hade huvudvärk av för isig cola, och såg helt stelfrusen ut.
– Vi springer, sa jag. Då blev den med ond fot arg, och den andra började skratta. Men efter några minuter var vi varm-röda, och minstingen frågade om jag trodde att spöken bodde i övergivna hus, eftersom vi just passerat ett. Och om jag trodde att Stina var ett spöke nu.
– Ja, sa jag. Fast ett jättesnällt, mer som en ängel, som ser till oss när vi behöver det.
När vi kom hem fyllde jag termosen med kaffe, begav mig till skrubben och skrev på Vårmörker. Där har jag kontroll över allt som händer, och ändå inte, för mycket hittar på sig självt, och det är också skönt.
Annars har det varit två stilla dagar. Med för mycket choklad och kakor halvgömt uppe på köksskåpen, och försök att varva lyxigt, mysigt, (vilket för barn och ungdomar är mycket skärm), med gemenskap, vilket för mamma (alltså jag) är bl a utevistelse och att umgås, och jag tycker vi har lyckats ganska bra. JAG tycker det alltså;)
Bland tända ljus, minstingens utspridda leksaker, och svärfar som dricker te i köket. Har vi jullov tillsammans. Visserligen molar oron, och sorgen, i mig mest hela tiden, men ganska snällt ändå. Uthärdligt.
Att min mormor Stina begravs i morgon har en del med det att göra, men det är även annat som gnager. Det kunde vara bättre, men gudarna ska veta att det kunde vara värre också. Jag försöker påminna mig om det. Trots allt är livet …ja, ni vet, livet. Gör både ont och gott. Och det i sig är en gåva, även när det inte känns så.
Kram, ta hand om er och om dem ni älskar!
IMG_9026
En av våra kaniner med namnet Isa-Lisa (p g a namnbråk i familjen) ute i hagen.