Viktigt att orka, viktigt att vila

Jag vill ofta mer än jag orkar…men när jag gör något så är hjärtat alltid med;)
IMG_E7467
Sakta, men säkert håller jag på att hämta mig, både från den utmattning jag lidit av sista året, och från det som hände i början av augusti. Det har varit tungt och är fortfarande jobbigt att vandra runt i spåren av allt och försöka läka, men vad har man för val? Man skulle gärna vilja att livet vore lätt för det mesta, men det är inte realistiskt att vänta sig det.
I mitt liv kan man addera fyra barn, och allvarligt talat, vad väntar man sig DÅ?! Inte lugn & ro i alla fall😉
Som jag gjorde gällande i förra inlägget har jag bestämt mig för att återuppta skrivandet igen, och skickat iväg de 80 sidor manus jag har (ca 30 000 ord) till lektör. Både för att få hjälp med det, men också som en uppmuntran att fortsätta framåt. Men jag har även orkat ta tag i en del annat:
Som minstingens kalas! Hon hade planerat det i TVÅ ÅR, och säkert skrivit över 100 inbjudningar sammanlagt. Förra helgen blev det äntligen av, och det blev precis som hon ville; stor fest för hela klassen med tårtor och massor av godis.
En annan dröm för henne har varit att gå på dans, men vi fick inte ihop det när jag mest låg och sov… Men nu så!
Överlag gör vi mer med barnen nu när jag är piggare och (nästan) fungerar som en normal människa igen, och jag är så himla lycklig över det ❤️ Att åka till badhuset, gå på bio, eller göra besök i klassen, det är viktigt och roligt, men relativt nyss jag börjat orka med sådant, utan att det tar knäcken på mig.
Idag är jag dock så trött att jag inte minns hur jag tänkte knyta ihop detta inlägg snyggt. (Fan)!
Men vad skulle man göra då enligt stress-skolan jag går i hos psykologen? Det var något skönt, som att…VILA! Ja, varför inte? För det är ingen idé att skriva innan jag får tillbaka Vårmörker av lektören, och som av en (o)lycklig händelse har tvättmaskinen pajat. Så jag går till soffan och drar något gammalt, jag menar, en skön filt över mig i några timmar. Sedan dyker säkert livet upp med nya äventyr;) Tack till dig som läste, och du, simma lugnt ibland! Man måste inte alltid prestera på topp. Ingen gör det.

Har du skrivit idag, mamma…?

…säger äldsta dottern och låter blicken sakkunnigt vandra över köket. För YES, I´m back! Och det är även stöket i köket…Efter en tid av manusvila, då jag bl. a ägnade mig åt att hålla en närmast tvångsmässig ordning hemma, har jag bestämt mig för att börja skriva igen. Ångest, depressioner och problem, hejdå! Eller…det går ju inte, men nu får ni samsas om utrymmet med mitt manus Vårmörker. Och här ser ni beviset, köket tänker jag inte visa 😉
IMG_8165
Hur som helst, idag tänker jag på mig själv som författare, en bok har jag ju ändå fått till. Och en författare skriver, inte bara när livet tillåter det, utan som en del av livet. Visst kan man bli sjuk eller sjukskriven (check, ha semester (check, det är klart man ska ha:) och råka ut för oväntade livshändelser, då skrivandet inte får plats (check), MEN…utöver det så skriver man. Så ofta man kan! Skulle författare vika sig för varenda upp-och nedgång i tillvaron skulle det inte bli många böcker.
Jag skrev i 10 år på Skuggvinter, och växte under den tiden från att se det som en hobby som det troligtvis aldrig skulle bli något av, till ett projekt jag inte kunde släppa förrän det blev bok på riktigt.
Jag har aldrig trott på inspiration, utan skrivit när tid och tillfälle funnits, och med åren och barn som blivit äldre, har det naturligtvis blivit allt lättare att även kunna skapa tid. Och som alla kreativa människor vet finns det dagar med noll inspiration, dagar med totalt flow, och allt däremellan. Men om det ska bli något på riktigt…ja, då gäller det att sitta vid datorn alla dessa dagar. Som ett jobb, helt enkelt.
Här är det ännu tidig morgon, och jag hade så förtvivlat gärna skrivit. MEN alla ändringar jag gjorde i manuset igår finns på datorn på övervåningen, och blev av misstag icke överförda till laptopen här nere (och jag vill inte väcka alla genom att smyga upp för vår knarrande trappa, så tyvärr…Jag vet, måste skaffa mig ett moln eller något, sa min man igår).
Så fort huset vaknat till liv ska jag dock fortsätta redigera. I fredags fick jag nämligen tillbaka analysen från lektören gällande mina första 38 sidor på Vårmörker (ca 15 000 ord). Och som jag tolkade det tyckte hon att det var bra!
”Överlag spännande läsning, det kommer bli ett riktigt starkt manus det här”, skrev hon in inledningen. Jag vågade inte bli glad innan jag läst allt. Men det var inga stora ändringar hon föreslog, så jag verkar vara på rätt spår. HURRA! Eftersom jag ofta är lite låg numera blev det inte världens firande, men dock ett beslut att skicka även resterande 40 sidor jag har till henne för bedömning.
Nu stundar brödbak. Nedan några foton på vad jag gjort i helgen, samt på en av mina bästa vänner, som jag skrev kort om i förra inlägget.
Tack till dig som läste, och ha en fin söndag. Hoppas detta blev ett peppande inlägg. Att du ska tro på det du gör, men också ge det tid. Annars är det svårt att lyckas…Så, GO FOR IT, vad du än gör! Kram

Träffade min underbara vän och fikade i torsdags
IMG_8146

Minstingen, fin i nya glasögon, och jag kollar här på barnfilmen ”Home”
IMG_8150

Sol och mörka moln…

…Dramatiskt väder, och lika dramatisk är jag…
IMG_8123
Den här veckan har innehållit både regn och sol, på alla sätt. Dessutom har jag, i kölvattnet av saker som hänt det sista, blivit mer medveten om hur jag reagerar i vissa situationer, och försöker nu ändra på mig till det bättre. Men…det är ju inte så lätt. Jag har t ex aldrig varit utrustad med ett strålande tålamod. Många gånger önskar jag verkligen att jag kunde spola tillbaka tiden några minuter och så, hux flux blev jag inte alls förbannad, utan sa visserligen ifrån, men lugnt.
Men, idag är faktiskt en ny dag, med nya möjligheter.
Och vet ni vad jag gör nästan varje dag? Ni som följt mig vet att jag ofta mediterar, och kanske har ni även hört om denna variant, (kallad gående meditation), och som jag gör när jag är mitt uppe i dagliga sysslor. Jag har spelat in ett antal frågor på röstmemo på mobilen, tagna från boken som rekommenderar detta.
”Hur skulle livet se ut i den här nya verkligheten”? är en fråga och ”Vilka beteenden hos dig själv skulle du börja med att förändra”? Med hjälp av dem föreställer jag mig hur jag vill vara, reagera på saker och ting, och det liv jag vill ha. Och jag ser bara ljusa, positiva bilder. Har gjort det över ett år nu, och det hjälper verkligen. Hoppas jag;) Nämen, skämt åsido, boken kallar det att själsligen kliva ut ur sin egen autopilot, (alltså sitt automatiska sätt att reagera) och kunna se sig själv i sitt bästa ljus.
För om man inte tillåter sig själv att se vad man vill ens i fantasin, hur ska man då hitta dit på riktigt? Som en bonus är det stämningshöjande, och väldigt effektivt mot den där negativa rösten som ofta sitter i huvudet och är kritisk.
Något annat som är bra är vänner! Igår blev det en fika med en av dem, vi har känt varandra sedan vi var tio. Stunder med dem vi håller av är det bästa av allt. (Särskilt när man inte blir arg på dom stup i kvarten 😉
I övrigt; har haft manusvila, i väntan på lektörens utlåtande. Tack för alla peppande kommentarer när jag skrev att jag skickat iväg första delen av Vårmörker 🤗 men observera att det tyvärr inte finns ett färdigskrivet manus ännu, bara en början.
KRAM på dig och ha en fin helg! Och glöm inte att vara snäll mot dig själv, ett vapen som verkligen inte ska underskattas i kampen mot negativitet❤️

Läge att fira

Okej, bilden är mörk och dyster men det är ju Vårmörker, som inlägget handlar om också;) Och jag hade fint promenadsällskap av yngste pojken (som nästan syns på bilden).
IMG_8128
Äntligen, efter år av planerande, förra året fick hon inte ha något för jag orkade inte, så blev det av. Minstingen bjöd alla klasskompisar, och några till på ett hejdundrande kalas! Vi hade hyrt Idrottshallen i byn, syskonen hade gjort en Spotify-lista med musik, vi tog fram redskap, och så var det dags för fest! Och för korv, tårta, cup-cakes och SKATTJAKT där skatten var godis förstås. Det blev så lyckat 🙂
Men det finns även en annan anledning att fira, för mig. Igår skickade jag iväg första delen av mitt manus Vårmörker till lektör, i korthet ska hon titta på om jag fått till en tillräckligt fängslande början. Det känns stort, dels för att ingen förutom jag läst det i sin helhet än, men också för att jag känner mig så säker på att jag och mitt skrivande åter är på banan, att jag vågar mig på en sådan satsning!
Jag fick nyss en fråga på bloggen om hur jag tänkte nästa gång jag har ett färdigt manus. Frågan kom med anledning av att Skuggvinter är utgivet på hybrid-förlaget Visto.
Jag kommer alldeles säkert skicka Vårmörker till traditionella förlag, både större och mindre. Men den här gången kommer jag veta att INGENTING faller med massa refuseringar, varken jag eller Vårmörker som ska bli bok, antingen med hjälp av hybrid-förlag eller om jag ger ut själv. För nu vet jag att Skuggvinter fick nej, men blev en läsarsucce´ ändå. Inte i stor skala om man jämför med de stora författarna, men t o m Emelie Schepp blev imponerad av hur många böcker jag sålt på relativt kort tid. Så det så;)
Det fina i kråksången är dessutom att jag numera tror på mitt skrivande. MEN, det får inte bli bok förrän testläsare och / eller lektörer tycker att det är tillräckligt bra! Och där är jag och Vårmörker inte ännu. Men vi ska dit, ett steg, en dag i taget.
TACK till dig som läste, hoppas du får en fin vecka. Och tro på dina drömmar. Jag menar verkligen det. För det är bara du som kan ge dem näring, från grunden.

Solen går upp för Vårmörker

IMG_8011
Igår hände något som inte hänt på väldigt länge. Jag jobbade inte, det gör jag aldrig på torsdagar, och dessutom hade jag sovit gott:) Så jag bestämde mig för att tillbringa så mycket tid jag orkade med mitt manus. Blir det två timmar är det bra, sa jag till mig själv, vis av utmattningen.
Men det blev HELA dagen! Först genomläsning av allt, exakt 33469 ord vid start. Visserligen läste jag alltihop för ett tag sedan, men jag var rejält trött vid det tillfället, och ville helt enkelt se om mitt då goda intryck höll i sig.
Och det tror jag att jag tycker att det gjorde. Men man är ju alltid, som författare mer eller mindre blind vad gäller sitt eget manus. Det är t ex väldigt svårt att själv avgöra om det är för tydligt, eller alldeles omöjligt att ana vem den skyldige är. Samt massa andra viktiga saker…
Men en genomläsning ger hur som helst en helhetsbild, och det är otroligt värdefullt när man ska planera fortsättningen. (Observera här att jag har ett synopsis, men det är inte superdetaljerat).
Klockan var fem när jag klev ut ur skrivskrubben, alldeles darrig av för mycket kaffe, och inte hade det blivit någon middag heller, bara en paus för att hämta barnen på skolan.
Men det var det värt! Det var som sagt väldigt länge sedan mitt manus fick så mycket uppmärksamhet under en ynka dag, och jag hoppas så att det ska hålla i sig! Att jag ska orka fortsätta skriva nu, även de dagar då livet trasslar och trilskas. För jag behöver det, och jag tror bannemej min familj behöver det också. De händer att de blivit tokiga på mig sista tiden när jag gått runt och småstädat och haft världens koll på allt. Så jag hoppas de var nöjda igår när delar av frukosten fortfarande stod kvar på bordet när de kom hem, och deras favvo-tröjor inte var tvättade. Det är väl det som kallas Win-win 😉 ?
Avslutar med en uppmuntrande bild jag fick av mamma i somras: Borås Bibliotek som placerat min Skuggvinter så här synligt. Kul!
I år blir det, av olika skäl, ingen Bokmässa för mig, däremot ett STORT barnkalas för minstingen på söndag. Men till dig som ska dit; hoppas att det blir givande. Och är du där med egen bok, mitt varmaste LYCKA TILL!!
Önskar er alla en trevlig helg, vad ni än gör!
IMG_7473

Alla timmar jag inte sover…

Nämen, vad fan…Nu sover jag så dåligt igen. Igår morse vaknade jag 04.20. Och i natt fick jag visserligen ihop sex timmar, men tyvärr avbröts det hela 01.30 och en timme framöver. Jag var oroligt uppe och snurrade, åt en ostmacka och pratade med maken (som alltid är uppe på natten, även när han är ledig från sitt nattjobb). Han tyckte inte alls att jag behövde ha ångest över det jag hade ångest för.
Först gjorde det mig upprörd, sedan lugnade det. Jag vet att jag ofta har en tendens att dra iväg till värsta tänkbara scenario, men han står med fötterna stadigt på jorden och låter sig inte rubbas så lätt.
Skönt, och efter det somnade jag faktiskt som en stock. Ända till halv sex. Det var tidigare än jag behövde vakna egentligen, men jag bestämde mig för att gå upp och baka bröd. Tycker det är skönt att ha något att göra om man vaknar tidigt, slippa känna att det är bortkastad tid. Och eftersom jag inser att jag inte har ork att göra något bra av detta inlägg väljer jag istället att lägga ut några bilder på vad jag bl. a gjort alla dessa timmar jag inte sovit det sista. Håll till godo;)
IMG_7852
Mc Donalds, bra både för kropp och själ (?) I alla fall om du frågar min yngste son. Han älskar Mc Donalds, och detta är inget reklaminlägg, (vilket, om inte annat avslöjas av det taskga fotot). Vi brukar åka ensamma, för då hinner han prata. Mycket. Och det är aldrig fel;)
IMG_7904
Det är så himla mysigt att krypa upp i soffan, tända ljus, och titta på film med barnen. Här en scen ur Insidan ut, som handlar om känslor. Man får kanske inte lägga ut en sådan här bild, men jag struntar i det. Filmen är sevärd, hur som helst.
IMG_6388
Vad är det här då? Jo, så här ser det ut när jag är i min skrivskrubb. Efter en tids uppehåll skriver jag igen. I love mina karaktärer. Och det är på något vis en tröst att de har det värre än jag. Go for it, elände!!
IMG_8010
Jamen, skogen. Jag älskar mina promenader också. Jag har dubblat dem nu när sömnen krånglar. Och har man väl kommit ut tar det aldrig emot.
IMG_7916
Inte den snyggaste bilden som avslutning kanske, men talande. Minstingen satte upp denna lapp häromdagen på sin dörr (observera texten). Hon sa att hennes gosedjur tyckte att det blivit för stökigt hemma, och att vi absolut inte skulle störa dem.
Jag funderar på att skaffa mig några gosedjur själv och hävda detsamma. Hälften av dem ska sitta i min säng, och dom andra i skrivskrubben. Det var allt för idag.
Tack till dig som läste, och kram! Och vad du än gör; Go for it! Så ofta du orkar i alla fall;)