Signering i stan och lugnet på landet

IMG_4126_Moment (2)-Tänk att få träffa en RIKTIG författare! sa den lilla tanten och tittade belåtet upp på mig.

-Tja, sa jag, inte för att jag känner mig så riktig, men…

-Det är klart att du är riktig, sa hon. Du står ju här!

Och det kunde jag faktiskt inte förneka. För igår var det dags att byta mitt utmattade jag mot författar-jaget. De två delarna av mig kommer inte så bra överens just nu men det gällde ju bara en dag. Jag hade nämligen bestämt signering med Akademibokhandeln i Nordstan, och eftersom det är Sveriges nästa största bokhandel, och jag dessutom hade avbokat med dem en gång tidigare, ville jag ogärna göra det igen.

Och väl på plats var det förstås stort och kul! God lunch först (vegetarisk lasagne) och den söta bakelse ni ser på bilden nedan till dessert. Till råga på allt snöade det ute igår, precis sådan göteborgsk snö, som det är på omslaget till Skuggvinter; den som är vacker och lovande i luften men smälter direkt på marken. Det passade bra och jag pratade, sålde böcker och njöt i tre timmar. Men sedan var jag helt slut.

På hemvägen satt jag och stirrade ut i bussmörkret och kände mig både full av känslor och helt tom. Det enda som verkligen är viktigt, tänkte jag, det är att jag har min familj! Och jag kände, som jag gör nuförtiden när jag varit i en större stad, att jag älskar det men att jag nog passar bättre på landet nu. Där allt är lugnare. Jag kom hem, beredd att ta mina älsklingar i famnen och sedan dricka ett glas rött.

-Har du choklad kvar? sa en av mina älsklingar genast, samtidigt som han försökte slingra sig ur kramen.

-Titta på mig, sa minstingen. Jag har varit mördare hela dagen!

Jag log mot min likbleka dotter och frågade min make, som stod med dammsugaren i högsta hugg, om allt gått bra.

-Ja, sa han. Men, tillade han efter en sekund, Julia gick till affären för ett tag sedan och hon har inte kommit tillbaka.

-Va? sa jag.

– Hon hade mitt kontokort med sig. Och så hade hon sminkat sig precis innan. Men det var nog bara för appen.

-Vilkan app? sa jag medan mitt stresskänsliga hjärta började bulta i bröstet. Jag öppnade den ytterdörr jag nyss stängt och spanade ut i det svarta. Två gastar gick förbi och log illavarslande.

Som tur var ringde hon en kvart senare, från kompisens mobil. Ute på bus eller godis, meddelade hon. Jag svepte det röda snabbt. Det lugnade.

TACK till dig som läste och ha en riktigt fin söndag, eller start på veckan beroende på när du läser detta 🙂

IMG_4127_Moment (2)

 

 

 

Kärlek

IMG_3711Just nu gör det bara ont, i själen. Inget att göra åt det, tyvärr och sömnbrist och två besök på jourcentralen de sista dagarna har inte gjort det bättre. Ingen fara på taket här, (svinkoppor som krävde antibiotika) men som med allt jobbigt tar det naturligtvis på den lilla energi jag har.

Likadant med hur jag mår. Men det får vara som det är, till det är på ett annat sätt. Det tycks ha öppnats en slags fördämd damm inuti mig, för det väller upp så mycket känslor. Och jag tänker inte försöka mig på några förskönande omskrivningar här utan det känns bara hemskt, och att jag inte orkar med det. Och barnen märker naturligtvis av det. Fyrabarns-mamma och utmattad? Förmodligen inte det mest optimala, men som det står på knappen jag hittade i dotterns jeansficka häromdagen:

All kärlek är bra kärlek. Och jag har mycket kärlek i mitt liv. Faktum är att jag ofta rörs av, inte bara omtanke från mina närmaste, utan också från andra. Arbetare på fabriken där jag jobbar som kommer fram och pratar och talar om att jag varit saknad. Chefen som varit så gullig och behjälplig. Eller som här på bloggen; de fina kommentarer (som jag varit så seg med att svara på). Men det betyder så mycket! Att få råd från andra som varit i samma situation. Eller som inte varit det, men som visar medkänsla och försöker muntra upp. TACK! Faktum är att jag gråter för ganska mycket just nu. I mina värsta stunder räcker det med en långsam låt på radion så är jag igång.  Igår var jag och äldste sonen ute i skogen när dottern ringde.

– Jag har tappat mitt busskort, sa hon, och sedan: Är du arg?

-Varför tror alla att jag ska bli arg hela tiden? sa jag med darrig röst som gick upp i falsett.

-Okej, bra, hejdå, sa min dotter och lade på.

-Är jag så bedrövlig? frågade jag, rakt ut i skogen. Opedagogiskt, men jag kunde inte låta bli. Då kommer det från ryggen där framme, från min äldste, som på tonårspojkars vis går snabbare än sin mamma och inte direkt strösslar med orden.

-Nej, du är världens bästa mamma.

Och då kom tårarna. Alla löv och tallar och stigen blev suddiga, men det gula på träden…det lyste som guld i skogen.

-Tack, snörvlade jag.  Menar du verkligen det? Och sedan kunde jag, på mitt ironiska sätt, inte låta bli att tillägga; Jag vet att du inte har så många att välja på, men…

Då log han. På tonårspojkars sträva sätt och mitt hjärta svällde. Kärlek är bra, och ger energi. Så håll dom du älskar nära. Tack till dig som läste och ta hand om dig!

 

 

 

 

Ny livsstil

IMG_3988Kanske det svåraste med att tillfriskna från en utmattning är att inse att man inte fungerar som förut? Det finns drabbade som upptäckt att deras personlighet ändrats i grunden efter sjukdomen. Jag känner mig fortfarande precis som Louise och det är jag glad över! Men jag ORKAR inte som hon gjorde. Inte alls. Och det är svårt att förstå. Jag var jätteglad när jag kom till jobbet i fredags. Jag var på g, taggad! Och varje gång jag känner så tänker jag samma sak; Yes! Härligt! Nu är jag på banan igen, dags att sätta igång! 

Det är bara det att energin varar inte så länge. På jobbet räckte den  1 1/2 timme. Sedan var jag helt slut och ville hem. Och nu riskerar jag att bli tjatig här, men samtidigt som jag vet med förnuftet att det funkar så…har det inte landat hos mig känslomässigt. De två delarna hos mig kommer inte överens. Det är jobbigt. Jag är inte så sjuk som jag var i somras längre. Men nu när jag håller på att bli frisk börjar jag långsamt förstå att målet inte är att leva som jag gjorde innan jag föll ihop. Jag får försöka hitta ett mellanläge. Där jag känner mig pigg, men inte presterar max hela tiden, för det kommer inte hålla. Men det är så svårt!!

Och vad dumt att det ska vara så svårt, för de saker som gör mig lugn tycker jag så mycket om; som att promenera eller meditera. Dricka kaffe och rita med minstingen, eller koppla av med de stora. Och nu har jag som sagt, i och med min utmattning, inte något annat val än att ändra livsstil. Alltså; göra de saker jag tycker om i större utsträckning. Det borde ju vara ett angenämt problem, eller hur? Men det är svårt att lära gamla hundar sitta, sägs det ju. (Och ännu svårare att lära dem att KOPPLA AV)!!

Kanske behövs det ändå en ny personlighet här? När det körde ihop sig ordentligt i vår kanin-hage i veckan, slutade det med en ny kanin. Nej, inte på det viset, både Vitnos och Hampus är kvar som tur är. Men vår gamla Old Lady ville inte släppa in en ny partner i sitt liv. Så det blev en kompromiss, i form av en liten Isa.

Mer om det berättar jag i nästa inlägg. Nu ska det göras grön Carbonara här, med avakado och broccoli i bästa vegetariska stil. Ute regnar det småspik och är grått, och på bottevåningen görs det Slime. Med pärlor i. (Låt aldrig barnen göra hemmagjort Slime. Slime är hemskt  och definitivt inget för utmattade att röja undan. Det får maken göra när han kommer upp;) Ha en fin söndag, eller start på nya veckan beroende på när du läser, och TACK för att du gjorde det!

Ny dag…

…och nya möjligheter! Jag ska göra mitt bästa för att låta entusiastisk här. Vaknade 04.40 imorse, så jag är inte direkt på topp. Men om man ska se krasst på det, brukar jag aldrig vara det nuförtiden. Ändå händer det något stort imorgon som visar att jag förhoppningsvis är på väg ditåt. Jag ska nämligen, efter fyra månaders sjukskrivning börja jobba igen. Deltid, vilket med min ursprungliga deltid är en riktigt snäll variant på 2 1/2 timmes pass, 3 dagar i veckan. Ni som följt mig ett tag vet att jag valt att arbeta mindre för att hinna med familj och skrivande, varav det sistnämnda även inneburit marknadsföring av Skuggvinter det sista året. Så att säga att jag jobbat lite är fel, jag har två jobb på halvtid, och en stor familj.  Är alltså tacksam för att det inte är så många timmar det handlar om när jag nu börjar som lokalvårdare igen. När man behövt ligga i sängen flera timmar ibland för att orka gå upp och tvätta håret kan det sannerligen behövas en mjukstart. Samt, kanske en GPS på städvagnen.

– Vad gör du? sa min chef igår när vi gjorde en rehabiliteringsplan.

– Jag ritar en karta över min arbetsplats, sa jag. Och försöker fundera över hur lång tid varje våning tar.

– Jaha. Men jag har din arbetsbeskrivning nedskriven här, sa hon.

– Jag ser det. Men jag orkar inte med så mycket text, sa jag.

Illa, illa. Men kanske ändå inte, för vi lyckades pussla ihop det bra, hon och jag. Och jag kan faktiskt läsa fortfarande, När det kommer till bra böcker! Evighetslånga beskrivningar av toalettstädning, där tar det dock stopp. Dessutom behärskar jag det fortfarande. (Hoppas jag;)  Annars får jag försöka göra som vår nye lille kanin Hampus på bilden; blicka mot ljusare vidder, och hoppas på det bästa.

Och manusblocket jag brukade ha med mig? Det slinker nog ner i väskan, även om jag förmodligen inte skriver i det imorgon. Allra största TACK till dig som läste, nu blir det snart förmiddagsvila här 🙂

 

 

IMG_3749

Knappast glammigt, men…

Skrev ett inlägg här idag (”Att våga tro”) om när jag mötte Emelie Schepp nyss på bokmässan, men märkte att det mest blev en upprepning av dels inlägget ”Tro på dig själv” på min gamla blogg http://www.mittmanus.se (man får scrolla lite för att hitta det) och mitt första skrivna på denna sida, med rubriken ”Fuskförfattarna”. Men för dig som vill läsa mer om just att tro på sig själv, särskilt när det kommer till (författar)drömmar, läs gärna ändå;) Emelie Schepps berättelse tål som sagt att upprepas. Och här blir det bara superkort, och inte alls glammigt. Bara jag som ska gå och dra något gammalt över mig. Ja, bättre än så är det inte tyvärr…Jag kämpar fortfarande med min trista utmattning och får glädja mig åt att jag hållit mig uppe så här länge (i skrivande stund är klockan halv elva på förmiddagen). Många morgnar då jag lämnat barnen i skolan har jag hoppat i säng direkt efter.

Annat jag är glad över;  Att hösten är så himla vacker! (Bilden är tagen på en av mina promenader). Att jag ska se min dotter uppträda i en teaterföreställning ikväll! Stort och spännande. Samt att jag redan verkat ha fått en följare. TACK vem du än är! Om du vill bli uppdaterad när det händer något här, ska det finnas en följa – knapp längst ner (hoppas jag). Jag, som är väldigt oteknisk men tacksam för att du tog dig tid att läsa 🙂IMG_3817

Att våga tro

Jag drömde, och kämpade länge för att bli författare. (Den som är intresserad kan gå in och läsa ”Från tanke till debut” i menyn här ovan). Och jag tror att många som har den drömmen, eller någon annan dröm, känner som jag gjort, att man kastas mellan hopp och förtvivlan. För på samma gång som man tror på sitt skrivande / manus / idé, känns tanken på att ett förlag skulle vilja skriva kontrakt, hisnande overklig. Eller, om jag ska vara ärlig, så trodde jag faktiskt det första gången jag skickade in, fast…tja, det var nog väldigt dubbla känslor. Och mycket känslor framför allt.

Men, jag lärde mig den hårda vägen. Som en författare, som till slut blev utgiven, sa i en intervju; ”Refuseringarna kom. Och de fortsatte att komma. Jag fortsatte att skriva. Och så höll det på”. Jag kommer på många uppmuntrande saker jag läst nu, för gudarna ska veta att jag tagit del av många artiklar om refuseringar, men jag ska inte ta dem idag, utan komma vidare här. I tidigare inlägg har jag ju hintat om att jag skulle skvallra lite om vad jag och Emelie Schepp sa när jag mötte henne på Bokmässan nyss, så där får jag hålla mig. För mig var det stort att få träffa henne, eftersom jag burit med mig hennes framgång som ett hopp under de år jag försökte. Idag är hon känd, men inte för att något förlag trodde på henne, utan för att; HON TRODDE PÅ SIG SJÄLV OCH SIN BOK!

I en av sina intervjuer har hon sagt att det var en av de absolut viktigaste sakerna hon gjorde. Och trots att jag visste var jag tvungen att fråga:

– Var det verkligen inget förlag som ville ge ut ditt manus? (Alltså, hennes serie har minst sagt sålt BRA, översatts till trettio länder och här hemma i Svedala har hon blivit utsedd till Årets Deckarförfattare två år i rad (!) Men nej, det var det inte. Och den enda refusering hon fick var värsta sortens enades vi om; En kort opersonlig standard efter två veckor. Den som får en att tänka; Har de ens tittat på detta? Eller blev det papperskorgen direkt?

Synd för förlagen, kan man krasst konstatera med facit i hand, och tur för henne och oss andra, att hon inte nöjde sig med det. En del av detta har jag skrivit innan, men återigen; jag tycker att det är en fantastisk historia! Och icke att förglömma i sammanhanget; hon är inte bara bra på att skriva, utan lysande när det kommer till marknadsföring. Det borde hon vara eftersom hon var i den branschen även innan hon gav ut sin bok på eget förlag. Hon visste hur man skulle göra, och hon satsade stenhårt. Den bakgrunden har inte jag, inte heller har jag haft möjlighet eller ork att åka runt och sälja  Skuggvinter i den omfattning hon gjorde. MEN jag har tagit till mig av hennes tips; som bl a varit; Gör allt från intrig till omslag så professionellt och genomarbetat som det bara är möjligt, för när du står där och försöker sälja din bok, måste du verkligen tro på den. Är det jobbigt, låtsas att du säljer kaviar eller något, det gjorde jag ibland. Våga synas, ta plats och prata! Under vår pratstund sa hon att långtifrån alla förstår vilket slit det är för en debutant att överhuvudtaget få sålt någonting. En del blir förvånade över att det inte genast går åt 500 ex, men böcker säljer sig sällan själva, tvärtom, sa Emelie.

Jag berättade kort för henne om hur jag jobbat med min bok; t ex signeringar där jag har stor skylt med recensioner på och bjuder på choklad, och hon sa att jag gjorde precis allt rätt. Det bästa är att knega på både i det lilla och det stora, tillade hon. Jag outade inte alla signeringar, ibland kom jag oannonserad och det tyckte folk var kul!

Nu kan jag knappast jämföra mig med henne så det stora överrasknings-momentet om jag oförhappandes råkar dyka upp i en bokhandel lär  utebli. Men nu slipper jag i alla fall ha dåligt samvete för att jag inte skrivit om alla mina signeringar, och, om ni inte redan förstått att jag tycker det;) SÅ inspirerande att ha blivit uppmuntrad av henne! Och är du en av dem som vill ha fler historier om vikten av att inte ge upp trots refuseringar; det kommer mer en annan gång. Till dess; Våga tro på dig själv, tro på det du gör och TACK för att du läste!

 

 

IMG_3852

”Fuskförfattarna”

IMG_3496Ni som är vana att läsa min gamla blogg, (som fortfarande finns på http://www.mittmanus.se), har kanske mitt inlägg om när jag träffade Emelie Schepp nyss på Bokmässan, i färskt minne. Det var ett stort möte för mig eftersom hon varit en förebild för mig under flera år. Dessutom är hon ju en stor svensk författare idag, som med sin serie om åklagaren Jana Berzelius fått priset som Årets Deckarförfattare både 2016 och 2017!

Så varför har jag rubriken ”Fuskförfattarna”? Jo, för att när jag hittade henne i Harper Collins monter, blev det en ganska lång pratstund. Jag berättade naturligtvis hur stor nytta jag haft av tipsen om marknadsföring hon gett i intervjuer, men kanske störst av allt; jag bar länge med mig hennes historia som mitt hopp på att det kan gå att bli författare – även om det ser mörkt ut.

Emelie hade skrivit ett manus hon trodde på och skickade iväg det till några stora förlag. Efter två veckor kom en kort standardrefus från ett av dem och sedan…ingenting! Hon fick inte ens några fler refuseringar. Förberedd och väldigt nervös ringde hon dem, men nej, de hade inte haft tid att läsa. Och hon väntade i sex månader!

Då tog hon beslutet att ge ut Märkta för livet på egen hand. Sedan bodde hon i princip i bilen, signerade, fyllde på böcker där de tog slut, och fortsatte signera. Förlagen började ringa efter ett halvår…Idag är hennes serie, förutom att den är en dundersuccé, såld till 30-talet länder, och hon har getts ut på flera stora förlag. Inte direkt en ”fuskförfattare”, om det nu ens finns några sådana. Det var jag som använde uttrycket.

-Skuggvinter är ju utgiven av ett hybridförlag, sa jag. För mig var det en stor fjäder i hatten när Saga Egmont gav ut den som ljudbok men man känner sig ändå som en fuskförfattare.

-JAG VET, utbrast Emelie Schepp då, och först hajade jag till. Trots att jag känner till hennes otroliga historia, det är som sagt därför jag ser upp till henne, kändes det smått surrealistiskt att höra ett av Sveriges stora namn säga så. Men det är precis så det är, hon hade inte ens ett hybridförlag i ryggen.

Avslutar här, dags för lördagskväll. Och om du som läser är en av dem som skriver och hoppas, fortsätt göra det!! Fortsätt att drömma och skriva och hoppas, för det är ofta det som bär ända fram. Och en hög med refuseringar måste verkligen inte vara ett kvitto på att ditt manus inte är bra nog. Eller se det så här; Om du har ett gäng sådana, ligger du ändå bättre till än Emelie Schepp gjorde, som bara blev läst av ett förlag. DÅ! Och titta hur det gick 😉  Jag kommer att lägga ut lite mer vad vi pratade om i nästa inlägg.  Till dess; Allra största TACK för att du läste och ha en fin fortsättning på helgen 🙂