Varför förbanna mörkret..?

Så kommer vi hem från en underbar helg i Stockholm till kallt, frost och regn, om vartannat. Samt magsjuka, feber och hosta. Och fram till nu är det stackars minstingen som har stått för det sistnämnda. Vilken osis, kunde man tycka. Men jag har bestämt mig för att tycka tvärtom. Vilken TUR! För var det någon som ville åka till Stockholm och sina kusiner mest av alla, så var det faktiskt hon. Hon har pratat om det ett halvår. Och det sjuka väntade tills allt det roliga var över. Så det så.

För mig har detta inneburit en hel vecka med vab, och jag och minstingen har gjort det bästa av det. Tvättat en del (jag). Men också tänt ljus och suttit tätt i soffan och tittat på Trolls, Spirit och Huset fullt. Målat och pysslat (mest minstingen). I köket håller hon till, då finns jag i bakgrunden. Lagar mat och bokstaverar och torkar kladdiga ytor bl. a. Och skriver sms. Och svarar på kommentarer om boken. Har en Facebook-reklam ute nu, och senast idag fick jag veta att en lyssnare tycker att Skuggvinter är så spännande att lyssna på att hon måste pausa ibland…Och i helgen träffade jag en författar-kollega (hej Elin:) Senast var det Champagne-baren på Bokmässan, nu ett café i Stockholm. SÅ GIVANDE! Och jag glömmer nog bort ibland att jag måste ta det lugnt. Men mest av allt är jag ändå lycklig just nu. Jag har t ex: ett barn som äntligen börjat intressera sig för skolan. Det gör mig så glad! Och vi bor i ett hus med massa mossa på taket och trädgården är inte alls välskött. Men saken är att jag drömde i åratal om att bo i hus och nu gör vi det. Och länge trodde jag att jag aldrig skulle hitta en man som jag var trygg hos. Men nu har jag en, (även om han är lite gnällig och trött ibland. Men vem är inte det?;) Mest av allt älskar jag honom så himla mycket. Och vinet jag drack nyss kan möjligen ha hjälpt mig att se alla dessa rikedomar i sitt rätta ljus… Men det var det värt! (Jag köper nytt imorgon) Kort sagt: Varför förbanna mörkret när det finns så många ljus att tända? Om det nu är så man skriver… Kram i vilket fall, ta hand om dig!

Och psst, jag bloggar även på http://www.mittmanus.se

IMG_3352

Hemma igen!

Jag har skvallrat lite om signeringen av Skuggvinter i Stockholm i lördags på min andra blogg http://www.mittmanus.se, kika gärna in där om du inte redan gjort det 🙂

Nu är jag på hemmaplan igen, trött men lycklig och nöjd i en frusen liten by där varje hustak har ett flortunt vitt täcke på sig. Mycket mer än så orkar jag inte skriva, har gjort åt mycket energi i helgen men eftersom det varit underbart tänker jag inte klaga.

Det skulle passat fint med ett motiv från Stockholm här, men jag väljer att lägga ut ett foto på en mugg jag köpte som påminner om en rosa saga. En man kan dricka ur när man behöver värma sin fantasi med något vackert. Samt något jag tycker är fantastiskt; När jag signerade i lördags och talade om, som jag alltid gör att man även kan lyssna på min bok, var det en kund som genast tog fram den på Storytel. Och då visade det sig att den har 173 betyg, och snittade på 3.47 (av 5). Att så många recenserat den är ju helt otroligt! Allra största TACK till dig som läste och ta hand om dig. Glöm inte att klä dig varmt och säga snälla saker både till dig själv och andra!IMG_4408IMG_4390

Och det varde ljus…

IMG_4293

Bilden är tagen på mitt jobb. Och det är INTE jag som putsar fönster där;)

Jag har fått en ny chans! Det är så det känns. Jag känner mig som mig själv igen, mer och mer. Och i kölvattnet av utmattningen – jag känner mig baskemej pånyttfödd!!

Visst har jag kvar besvär, och jag har bestämt mig för att tacka för dem, varje dag. För högerarmen som fortfarande är kass, för hjärtklappning och tryck över bröstet när jag stressar för mycket, och för några andra trista symptom. För jag vet att jag behöver dem. Annars skulle jag dra iväg i 110 igen. Inte idag, kanske inte nästa vecka, men med stor risk alldeles för tidigt….Och vänta nu, jag SKA förresten inte tillbaka där jag var! Och till min hjälp har jag alltså bl. a mina kroppsliga varningar. Där psyket inte förmått att hejda mig gör nu kroppen det, som jag skrivit om innan. MEN, och Gud, vad jag ska be för att det varar, jag har inte haft yrsel på ett tag! OCH jag sover gott, utan tabletter de flesta nätter. Det är LÅNGT över mina förväntningar på detta stadie! Och vad som är ännu bättre; när jag är uppe är jag för det mesta pigg. I några timmar, alltså. Jag har fortfarande kvar min sovstund på dagen, den påbörjas med meditation; jag somnar till inspelat ljud av vatten och en lugnande röst (funkar på mig), och när jag vaknar gör jag ytterligare en meditation på en dryg halvtimme, innan jag ens går upp ur sängen, och jag har inga planer på att sluta med det. På ett bra tag.

Något annat som jag inte vill släppa riktigt än är min gamla blogg på http://www.mittmanus.se. Jag stängde ner den bara för att öppna den idag igen, mest av nostalgiskäl. Detta kommer vara min huvudsakliga blogg, men det finns ett kortare nytt inlägg på den andra nu, och så kommer jag fortsätta ett tag. Galet med två bloggar kanske ni tänker, men möjligtvis blir den andra lite mer åt Instagram-hållet; med mer bilder än text. Den som lever får se;)

Här blir det strax en stund i tvättstugan och sedan promenad i mörkret med äldsta dottern. Det snöade här idag, förresten! Jag är som jag är, jag älskar snö! Så jag avslutar med en bild på vår äldsta kanin Vitnos, tagen nu i oktober.

På lördag blir det signering i Akademibokhandeln Skrapan, Stockholm, med start kl 12. Skulle du råka vara i krokarna, varmt välkommen! Och, som vanligt, allra största TACK till dig som läste!

IMG_4136

 

Friska vindar!

IMG_4312Nämen, nu blåser det friska vindar här alltså! För det första har jag bestämt mig för att åka till Stockholm nästa helg, signera Skuggvinter, samt träffa bror med familj, och en författarkollega (hej Elin:) Och kolla bilden, jag har putsat fönster igår och idag! Det var över ett år sedan sist så snacka om att det behövdes. (Observera att ni ser hur fönstret såg ut innan). Lägligt rent vädermässigt är det också, i veckan ska det bli lite minus tydligen. Där nere stressar mannen med äppelpaj och vaniljsås, assisterad av minst ett barn tror jag, för att sedan hinna lasta in vinterdäcken i bilen, dags för byte.

Och jag ska skriva på mitt manus Vårskogen. Därför säger jag hejdå trots ett väldigt kort inlägg. Fortfarande mycket värk i axlar och armar, så det gäller att prioritera. Ta hand om dig och allra största tack för att du läste. Kram!

Skuggis eller inte?

Jag har ju ägnat de sista inläggen åt att berätta lite om min kluvna personlighet; mitt utmattade jag och mitt friska jag, och att de inte direkt är vänner. Nästa helg har jag en bokad signering i Stockholm. Länge trodde jag att jag skulle orka, men nu när det närmar sig har jag börjat undra om jag verkligen gör det? Den friska säger ”Yes! Hurra! Signering!” och vill kavla upp ärmarna och boka biljett, packa böcker och träffa min bror med familj. Samt en författarkollega som börjar kännas som en vän;) Den utmattade delen av mig säger ”STOPP! Det här är din chans att visa, verkligen VISA att du har förändrats! Du inser dina begränsningar, att du inte orkar som förut…

-Okej, svarar den friska, uppe i sin planering, visst kan jag visa det, säj bara vart? På tåget? I stan? (Hinner jag shoppa efter signeringen)? Jag kan sova extra länge, säger hon sedan (efter att jag gosat med mina brorsdöttrar, tänker hon, så somnar jag nog gott). Och så där håller vi på. Eftersom jag inte kan stoppa mig själv mejlade jag Akademibokhandeln i Stockholm med ett beklagande; Tyvärr är jag sjukskriven. Ska vi ställa in direkt (det förstår jag i så fall) eller vill du avvakta till nästa vecka? 

Inget svar.

Sedan ringde jag min bror för att tala om hur mycket jag skulle vara borta när jag väl kom dit och att de skulle få vara barnvakt åt minstingen och var de medvetna om det (och kanske något mer barn) och går det verkligen bra?

-Ni har det tungt som det är med småbarnslivet, sa jag med tung röst.

-Det går bra, sa min käre bror. Ni är så välkomna!

Och så var jag hos psykologen idag. -Jag har nästan bestämt mig för att ställa in Stockholm, sa jag. Det är jättetråkigt, men…Jag väntade mig beröm, en klapp på axeln åtminstone. Något i stil med ; Jag hör att du börjat lyssna på dig själv och det är hoppfullt! Men vet ni vad hon sa? Hon sa;

-Visst är det klokt att du reflekterar över din situation. Men…vore det inte tråkigt att missa en signering i Stockholm?

Ajaj! Jo, det tycker jag också. Jag VILL så gärna! Det är det som är kruxet här. Men ändå; flera intensiva dagar där, kommer det ge mig energi, eller ta för mycket? Något klokare kommer det inte från mig idag, jag måste akut till tvättstugan och hänga gympakläder och strumpor o s v. KRAM på er allihop och TACK för att ni läste!skuggvinter[4685]

 

Fredag kväll

IMG_4251TACK för alla kommentarer, kloka och stöttande! Jag skulle så gärna vilja träffa er allihop:) Två av er bloggare har jag ju haft förmånen att träffa, flera gånger t o m och det har varit så roligt! Och det ni skriver här på min sida hjälper verkligen.

Jag håller på att tillfriskna efter en utmattning. Det känns mer och mer för varje dag och det är sagolikt UNDERBART! Men i kölvattnet av det stiger rädslan för jag inser att jag ÄR INTE BRA PÅ ATT TILLFRISKNA FRÅN MIN UTMATTNING! Jag önskar att jag kunde skriva något varsamt och vackert här som Långsamt håller jag på att finna ett nytt jag…men sanningen är att jag känner mig mer och mer som mitt gamla jag och det känns inte bra. Japp, jag skrev det i förra inlägget och kommer med all säkerhet skriva det igen, och det är säkert terapeutiskt viktigt; Att upprepa för sig själv att man VET ATT MAN GÖR FEL! När jag återigen stressar…bara för att få saker gjort. Och till mitt försvar kan jag säga att det är inte lätt att hålla igen när det finns så mycket som sackat efter. Det nödvändiga har blivit skött, inte mer. Våra smutsiga fönster t ex, jag vill knappt se eländet när solen skiner in. Och barnen har också förändrats, yes, för de har blivit tonåringar. Och nu håller jag på att bli galen för min yngste son har Nerf-krig (stora färgglada vapen) och har involverat alla utom äldsta dottern och min man (vart är han förresten)? Kriget är utanför min skrubb, när jag förfärat tittade ut nyss var det för att konstatera att det var osäkert om jag ens skulle kunna komma ner för trappan och hämta mer vin.

-Dö zombie, DÖÖ!! ropar minstingen med min mans keps på sig (vart ÄR han)? Jaha, nu ropar han irriterat från badrummet. Typiskt.

– Stå vid dörren som skydd, annars är du snart död, säger äldsta till yngsta nu. Inte svårt för mig att ge upp i det här läget. Man kan rabbla hur fina meditations-mantran som helst, det hjälper inte. Nu ska jag försöka komma ner, jag skriver vidare om jag överlever.

En stund senare: Jag överlevde. Och lyckades ta denna bild. Nu orkar jag inte skriva mer om hur dålig jag är på att bli frisk. Förmodligen lika bra. Och kanske ett sätt skulle vara att bli lite snällare mot mig själv. Trots allt har jag varit jag ett helt liv och det är inte lätt att ändra på. Inte heller är det enkelt att ändra på familjen. Och det vill jag inte heller (kanske bara på några ynka smågrejer;) Med det är det klart slut från lilla Öxabäck idag. Ha en riktigt fin helg och TACK för att du läste!