Empty på batterier

Ännu ett kort från kryssningen, jag och min man på ett BLÅSIGT jogging-däck. Japp, så hette det. Fast vi joggade inte utan frös öronen av oss, tog denna bild och smet in igen.IMG_5808

 

Det är bara ett erkänna; Den sista tiden, med avslag från Försäkringskassan angående fortsatt sjukskrivning, underbar kryssning och oönskad sjukhusvistelse har, för tillfället tagit kål på mig. Jag är helt slut. Stresspåslag har t ex gjort att jag lätt får hjärtklappning igen, något som jag varit av med en tid. Faktum är att det känns som att det klappar extra bara jag dricker en kopp kaffe för mycket, så illa är det 😉 (Och jag vet inte om det borde åtföljas av en blinkande gubbe eller gråtas åt)…

Men en sak vet jag: Det tycks funka att skriva! Jag har länge försökt att se skrivandet som ett jobb, och nu är jag extra peppad av Emelie Schepps disciplin (står om det i förra inlägget om du inte läst det). Men då jag först jobbade hårt med marknadsföringen av Skuggvinter och sedan blev utmattad har jag glömt hur avkopplande det också är; En egen värld, ett himmelrike att gå in i skrubben, tända ljus och umgås med påhittade karaktärer. Som visserligen får eget liv med tiden och gör lite som de själva vill, men de stökar inte till i köket eller skäller på en för att man inte tvättat bästa jeansen. Å andra sidan är vissa av dem ganska otäcka och det är förstås mycket värre, och kärlek av dem får man inte heller 😉 Men berikande är det onekligen att ha en passion! Och det bästa av allt:  Jag får bra ideér just nu. Fattar inte riktigt hur, mitt i all trötthet, men kanske handlar det helt enkelt om att jag unnar mig att bara vara. Men välkomnar det varmt. Och tackar dig som läste. Ta hand om dig, och unna dig det du tycker om. För det är bra och du är värd det!

 

Emelie Schepp!

Jag och Emelie Schepp med våra böcker! Jag hade faktiskt med mig några, alla såldes! Så jag gick på plus på kryssningen   –   inte 😉 Men underbart var det!IMG_5756

Phuu. Den här sista veckan har verkligen tagit på mig. Jag visste att jag skulle se fram emot kryssningen som Emelie Schepp bjudit in alla som ville på, (ja, man betalade ju naturligtvis men det var öppet för vem som helst att anmäla sig) för att fira boksläppet av ”Broder Jakob”, hennes femte bok om åklagaren Jana Berzelius.

Men jag visste också att jag skulle behöva återhämtning efteråt. Nu blev det istället sjukhusvistelse med minstingen, som nu är bra igen! Men jag är som sagt, helt slut. Därför orkar jag bara återge små bitar ur den givande föreläsningen / intervjun med henne:

När hon är i sin råmanus-fas är det ett 8 – 5 jobb. När barnen gått till skolan, går hon ner till sin stationära dator i källaren. Det är dunkelt därnere, hon har sin morfars gamla arbetslampa på bordet, och hon vill INTE bli störd. Paus vid tio, paus för lunch, och så fortsätter dagen. Hon är för disciplinerad, familjen får ofta säga åt henne att det är dags att komma upp.

Hon gör väldigt mycket research. Eftersom hon varken jobbar inom polisen eller det rättsliga är det nödvändigt för att det ska bli trovärdigt. När manuset är klart har hon två poliser som läser igenom det, och påpekar alla fel.

Emelies bästa marknadsföringstips  (förutom att skriva bra, annars hjälper ingen marknadsföring i världen har hon sagt innan, och det stämmer ju. Första boken kanske säljer med hjälp av massa reklam, sedan dalar det om man inte kan sin sak) :

Var snäll mot dina läsare! Det är hennes råd. Väl värt att lyssna på eftersom hon av just av läsarna blivit utvald till Årets Deckarförfattare 2016, 2017 och 2018.

Hon är inte bra på att laga mat. Hon gillar inte att följa recept och sedan blir hon ändå arg när det inte ser ut som på bilden.

Hehe, det där sista var kanske inte helt nödvändigt, men lite kul, och sammanfattar på något vis intrycket hon ger; Framgångsrik, utan att det har stigit henne åt huvudet, och viljestark förstås men också generös, underhållande och rolig.

Jag tror jag sätter punkt här, och avslutar med en rolig bild. Min man i vår hytt. Fönsterhytt? Nej. Stort foto på väggen, och det där som ser ut som en sol är sänglampan 🙂

Tack för att du läste, och ta hand om dig och de dina. Kram!

 

IMG_5794

 

 

 

 

 

 

 

Hemma igen!

IMG_5600

Jag och min man hade det helt underbart på kryssningen då vi skålade in Emelie Schepps nya bok ”Broder Jakob” tillsammans med henne. Men två dygn efter att vi kom hem blev jag och minstingen inlagda på sjukhus. Troligtvis var det hennes förkylnings-astma och virus-infektion i en olycklig kombination som gjorde att hon behövde syrgas i flera dygn. I går kväll kom vi hem igen. Tack Gode Gud för att vi bor i ett land med sjukvård som (för det allra mesta) fungerar! Och visst ska jag skriva om kryssningen, men inte idag och troligtvis inte imorgon heller. Tack till dig som läste, och ta hand om dig och de dina:)

TJOOBIDOOO…

Placeholder Image

…eller hur man nu stavar det. Strunt samma. Och så två inlägg två dagar på raken, inte likt mig. Något annat som är väldigt olikt mig är att jag ska på KRYSSNING på onsdag. Ja, okej, till på torsdag bara, och jag vet inte ens vart vi ska, (båten kanske bara åker runt lite hipp som happ)? Strunt samma, där också. Det är det som är i båten som är det viktiga: Jag och maken. Och Emelie Schepp, och massa andra människor förstås. Hon hade nämligen en allmän inbjudan på Facebook för ett tag sedan; Buffé (eller trerätters) ingår, och bubbel när man skålar för hennes femte bok ”Broder Jakob”. Samt föreläsning om hennes författar-resa med chans att ställa frågor.

Det ska bli så roligt, och intressant!!Skriver detta idag för imorgon kanske jag inte hinner. Återkommer om några dagar och berättar hur det var. Om inget trist händer med båten, då. (Lite ångest där, men inte så mycket). Snälla barnen, håll er friska bara. Och så TACK till dig som läste förstås, ha en fin vecka:)

En form av lycka, och hälsa

IMG_5540

Det är inte så ofta, men det händer att jag glömmer. Det händer att jag glömmer det i dagar. Och kryssar mellan aktiviteter, mer eller mindre avkopplande. Nu i veckan var det bl. a jobb, besök hos fysioterapeuten, utvecklings-samtal på skolan för ett av barnen, och så tid hos osteopaten i fredags. Plus alla ”vanliga” grejer i vardagen, de som man knappt nämner för att de är så självklara, men som i ett stundtals pressat schema ändå känns för mycket. Tvättkorgen som växer likt en snabbjäsande deg, och så stöket i köket som förökar sig ända in i vardagsrummet, som ett trist trolleri. Maken är trött, minste sonen lyckas alltid få mer skärmtid än han ska ha, och trots allt tänkande och listor hade jag lyckats dubbelboka mig. Fast att jag egentligen inte orkade något av det.

Mitt i livet händer det alltså att jag glömmer bort en av de saker som får mig att må riktigt bra: Gå ut och gå! Helst fort, helst i dagsljus, helst i skogen. Igår behövde jag bara ta några steg så mindes jag. Hur befriande det är att dra ner frisk luft i lungorna och promenera så fort man orkar. Känna vind, regn eller sol, det kvittar. Bara Börja Andas. Och slappna av i spända muskler, som sedan får jobba. Se träd och gröna skogen. Även om det inte är vår ännu är det inte vitt heller. Långa steg, känner mig levande. En form av lycka, absolut, och hälsa. Allra varmaste tack till dig som läste, och Välkommen (lite sent, men bättre sent än aldrig;) till två nya följare!!

Apropå det, till er som jag brukar mejla om nya inlägg; inom kort kommer jag sluta med det, för på denna blogg är det så lätt att följa mig. Bara scrolla neråt till ”Följ-knappen”, så får ni automatiskt ett mejl varje gång jag skrivit något nytt här på sidan.

Ha en riktigt fin söndag, eller start på veckan beroende på när du läser detta 🙂

 

 

På rätt väg, hoppas jag ;)

IMG_5543

…Ja, som bilden antyder här: When nothing goes right, go left. Har nyss fått reda på att Försäkringskassan inte beviljar mig fortsatt sjukpenning. Orsak: Min utmattning är bättre, men höger arm fortfarande nedsatt. Men eftersom armen nu är ett större problem än utmattningen, kan jag söka mig ett nytt jobb som inte kräver hög koncentration (detta eftersom utmattningen ändå kvarstår) och som samtidigt är fysiskt lättare, tycker Försäkringskassan. Men det tycker inte jag. Den största och viktigaste orsaken till det är att jag helt enkelt inte vill byta arbete. Man kan inte anklaga mitt städjobb för att vara glamoröst på något vis, men jag trivs med det, och dessutom får jag massa ”gratis”-tid att tänka på både aktuella manus och vardagsproblem. Och nu när hjärnkontoret har börjat fungera igen, är det just vad jag gör. Men även om jag ville göra något annat, skulle jag inte orka söka nytt jobb.  Jag är otroligt tacksam och glad för att jag mår så pass bra som jag gör nu, men där är jag ännu inte…

Vad känner jag nu då? (Om någon undrar). Är jag besviken, arg…? Nej. Psykologen hade förberett mig på detta, eftersom Försäkringskassan de sista månaderna dragit åt tumskruvarna ännu hårdare än innan, så jag var beredd. Men eftersom armen tyvärr inte blir bra för att man inte får sin sjukpenning beviljad, har jag och min (stöttande)  arbetsgivare snickrat ihop en lösning: På tisdagar och fredagar går jag iväg och jobbar full dag, men på onsdagar tar jag ut semester. Detta för att skydda min SGI medan armen förhoppningsvis blir bättre. Vad detta i praktiken även innebär är mer skriv-tid. För det har jag bestämt. Vi snackar inte heldagar här, där är jag inte heller ännu, men det ska i alla fall bli mer. Och det känns roligt! Start imorgon. Men inte nu. Nu är det dags att sova. Var sak har sin tid, och allt det där, och utmattningen har gjort att jag ofta känner mig som en Skal-man. Ni vet, han med sov-klockan 😉 Tack till dig som läste och ta hand om dig och de dina!