Hej 2020!

Med övning kommer man ofta längre än man tror
IMG_E7467
Ojojoj, sovit ända till halv elva, det är inte likt mig… Men lite nytt ska det väl vara när det är nytt år. Och det beror inte på att jag festade för hårt igår, oh nej. Vi hade haft en trevlig kväll i familjens sköte, med god mat, goda ostar, gott i godisskålarna, och ja, gott helt enkelt. Men strax innan elva hade min hals tjocknat, benen värkte, och det lilla vin jag druckit hade tagit musten ur mig.
– Jag lägger mig, sa jag. Väck mig med bubbel strax innan tolv.
– Men älskling, sa min man. Hur ska du vara när du är sextio om du gör så här redan nu?
– Hållbart fri från utmattning, sa jag.
I dag tänker jag att de flesta förmodligen hade hållit ut till tolvslaget, även jag, om jag nu inte känt av begynnande sjukdomstecken. (Eller vad det nu var, idag känns det bättre). Men de sista dagarna har jag hållit igång väldigt mycket, knappt suttit, och jobbat extra på det, så det var nog ett bra beslut. Även känslomässigt.
För den som kan säga nej t o m på nyårsafton, kan säkert göra det andra gånger när det inte riktigt passar sig också.
Och det är otroligt viktigt, för den enda som kan sätta hållbara, där kom ordet igen, gränser runt dig själv, det är DU. Ett annat ord för gränser är självkärlek. Och har du inte det, då saknas väldigt mycket i dig, och allt i tillvaron försvåras.
Det blir svårare att ta rätt beslut, att säga nej när du borde. Eller ja! Upplevelser, både extraordinära, och vardagliga kommer urholkas på sin rikedom, eftersom du inte är förmögen att ta in dem till fullo. Och om du är en av alla oss som inte är någon hejare på att tycka om sig själv, låter detta förskräckligt.
Men lyssna på detta himla vackra då: Du kan förändra det!
Du kan bestämma dig för att att säga en, eller tre eller fem snälla saker till dig själv, varje dag. Lägg gärna till minst en sak du är genuint tacksam för, och om du kommer på fler gör det ju inget;)
Ett bra knep är att skriva inspirerande påminnelser på mobilen, som plingar till då och då, med olika budskap. Som att stanna upp och njuta av stunden, eller ge dig själv en klapp på axeln för att du är bra precis som du är. Om du gör detta till ett projekt gäller det att vara ganska envis med det som från början kanske känns falskt, överdrivet hurtigt eller t o m patetiskt.
Men det är så värt det, och det goda du ger dig själv kommer sakta men säkert sprida sig som ringar på vattnet, och vidare till din omgivning. Vill du förresten läsa en fantastisk bok i bl. a detta ämne, rekommenderar jag återigen boken du ser nedan ”Hitta din övernaturliga kraft” av Joe Dispenza.
Jag tränar hela tiden på det inlägget handlat om, men håll med om att 1 januari är en extra bra dag att inleda med goda ambitioner 😉
Har du några nyårslöften, eller annat du bestämt dig för att satsa på i år? Mitt har du just läst, (en del av det i a f) och det tackar jag allra varmast för. Önskar dig en fin början på 2020, och massor av tro på dig själv!
IMG_8609

Wine not?

IMG_8149
Detta blir ett kort inlägg för jag anar att jag snart kommer bli avbruten. Här i köket råder visserligen fortfarande frid, jag har suttit och skrivit på mitt manus i skenet från stearinljus ett tag. Mysigt och stämningsfullt. Men nu hörs lill-kusins hosta på övervåningen, och minstingen kom nyss ner.
– Mamma, jag smög jättetyst, viskade hon stolt. Och sedan satte hon sig i soffan i vardagsrummet där min syster sover, och knäppte på en högljudd Barbie-film.
Alla var sent uppe igår, tror jag i alla fall, för gissa vem som lade sig först? Men jag hade njutit av dagen, åtminstone sena eftermiddagen och kvällen, då familjekonflikter avbröts, eftersom min syster och bror kom, samt en av mina små brorsdöttrar!
Då blev det liv i luckan på annat sätt. En och annan sen julklapp delades ut, dockor och leksaker spreds över rummen, och min syster gjorde lasagne. Till det drack hon vin.
– Jag tycker du ska ta dig lite också, sa hon och låtsasskålade mot mig.
– Det kanske inte är så lämpligt när jag är så uppriven, sa jag. Just idag också, när jag sett fram emot att ni skulle komma!
– Äsch, sa min syster. Det är väl bra att vi kom just idag, så vi kan trösta dig. Sånt här…det är familjeliv. Och jag älskar det! Jag skulle aldrig vilja bo i en familj där allt är artigt på ytan, och inga gräl förekommer.
– Men det skulle nog jag, sa jag med darrande röst.
Sedan hällde jag upp ett litet glas vin åt mig i alla fall. Varvade med kaffe. Och kände långsamt livskraften komma åter. För det är sällan jag träffar mina syskon, och förresten har syrran rätt, man kommer inte ifrån konflikter i en familj.
Minstingen och lilla-kusin hade längtat efter varandra, och lekte och sprang runt, yra av glädje, ända till de blev för trötta. Då kom de ihop sig om rosa änglavingar som man kan fästa på ryggen, och sedan var det en jättestor boll som båda ville ha. Men de var eniga om att ingen ville lägga sig.
Nu är lill-kusin på väg ner, och jag vet att minstingen väntar ivrigt i soffan. En ny dag av lek, (och förhoppningsvis inget bråk;) väntar. Allra största tack för att ni läste, och KRAM på er!

Juldagar som kommer och går

Så här mörkt är det i mitt manus Vårmörker…
IMG_8961
När jag vaknade i morse och tittade på klockan blev jag förvånad. Halv nio! Så länge är det sällan jag sover. Ännu mer förvånad blev jag när jag tittade ut, samtidigt som jag tryckte igång kaffebryggaren. Det vita, tunna täcket höll sig visserligen ståndaktigt på taken och var bara som florsocker på träd och buskar, men det fanns där. Ända till dagen tog över med några plus.
Jag var ute med kaninerna i hagen ett tag, det är min mindfulness just nu. Att se dem utforska allt i omgivningen med nosen, och så när de långa öronen spetsas av något ljud jag inte hör. Det, och så promenaderna.
– Först äter vi på McDonald´s, sedan rör vi på oss minst en halvtimme, sa jag.
– Okej, sa mina yngsta. Det gick bra till det var dags att gå. Från McDonald´s.
Då fick den ena mystiskt ont i foten, och sedan i benet, och den äldste hade huvudvärk av för isig cola, och såg helt stelfrusen ut.
– Vi springer, sa jag. Då blev den med ond fot arg, och den andra började skratta. Men efter några minuter var vi varm-röda, och minstingen frågade om jag trodde att spöken bodde i övergivna hus, eftersom vi just passerat ett. Och om jag trodde att Stina var ett spöke nu.
– Ja, sa jag. Fast ett jättesnällt, mer som en ängel, som ser till oss när vi behöver det.
När vi kom hem fyllde jag termosen med kaffe, begav mig till skrubben och skrev på Vårmörker. Där har jag kontroll över allt som händer, och ändå inte, för mycket hittar på sig självt, och det är också skönt.
Annars har det varit två stilla dagar. Med för mycket choklad och kakor halvgömt uppe på köksskåpen, och försök att varva lyxigt, mysigt, (vilket för barn och ungdomar är mycket skärm), med gemenskap, vilket för mamma (alltså jag) är bl a utevistelse och att umgås, och jag tycker vi har lyckats ganska bra. JAG tycker det alltså;)
Bland tända ljus, minstingens utspridda leksaker, och svärfar som dricker te i köket. Har vi jullov tillsammans. Visserligen molar oron, och sorgen, i mig mest hela tiden, men ganska snällt ändå. Uthärdligt.
Att min mormor Stina begravs i morgon har en del med det att göra, men det är även annat som gnager. Det kunde vara bättre, men gudarna ska veta att det kunde vara värre också. Jag försöker påminna mig om det. Trots allt är livet …ja, ni vet, livet. Gör både ont och gott. Och det i sig är en gåva, även när det inte känns så.
Kram, ta hand om er och om dem ni älskar!
IMG_9026
En av våra kaniner med namnet Isa-Lisa (p g a namnbråk i familjen) ute i hagen.

God Jul, och bort med fienderna…

(Det står om fienderna sist i inlägget, för tydlighetens skull).
Men hur fasen ser tomten på bilden ut, den som minstingen bestämt ställde på köksbordet igår när hon pyntade det sista?
IMG_9092
Som jag, kanske. Lite ambivalent inför denna högtid då man bara vill glad, men det finns för mycket som skaver. Till vardags gör man sitt bästa för att stå ut med problemen, både större och mindre, för man vet att det ingår i livet, och ja…man har ju inget annat val helt enkelt. Men vid jul, och andra stora dagar, önskar man mer än någonsin att man kunde sopa det onda under mattan. Helst ännu längre bort förstås.
Jag vet! Kan inte Jultomten ta med eländet i säcken när han går?
Skämt åsido. Jag tror, nej, jag vet att vi är många som tyvärr får dras med det svåra även idag. Några av er känner jag, men de flesta har jag naturligtvis inte en aning om att ni existerar. Ändå är det tröstande, på något vis, att veta att ni gör det. I själva verket är vi nog fler som sitter i samma säck än vi anar 😉
Och jag tror att vi gör bäst i att försöka njuta av dagen, så gott det nu går. Tända ljus, och inte låta dem slockna. Unna sig extra efterrätt, eller choklad. Krama nära och kära för det hoppas jag verkligen att du har runt dig. Kanske till och med packa ner problemen i ett paket, och skicka iväg dem. Yay!
Men vet du vad jag lärt mig av min utmattning, och som jag tränar stenhårt på? Jag har två stora FIENDER i mitt liv som förstör mycket. De är osynliga, men styr ändå med järnhand. Och eftersom jag är övertygad om att många av er har detsamma, avslöjar jag det här:
Det ena är Stress, och det andra är att jag är Alldeles För Hård Mot Mig Själv.
Så Summa Summarum, (för nu måste jag göra julfrukost);
Om man kan sluta stressa hela tiden, och vara Snäll mot sig själv…DET är livsförändrande. Jag lovar! Svårt, men så värt det. Världens bästa klapp att ge till sig själv.
IMG_9093
Med de orden avslutar jag, och önskar dig återigen en riktigt God Jul! Stort tack för att du läste, och vill du prenumerera på bloggen, är det lätt att hitta följa – knappen här på sidan. Jag skriver om allt och inget, helst allt 😉 KRAM!

Julstämning?

IMG_9063
Kanske inte jättemycket om jag ska vara ärlig. Trots att det lyser fyra stora adventsljus på köksbordet, och jag just sett Julkalendern på TV. Trots att granen är klädd och min uppgift på förmiddagen är att slå in klapparna. Det är ganska många, så det är tur att minstingen ska hjälpa till.
Och jag tänker att det är väl inte så konstigt efter en kämpig höst. Att ögonen inte tindrar ikapp med glittrande ljus, och att förväntan är svår att hitta. Istället har det varit ovanligt lätt att springa förbi sista minuten – inköp av lockande saker vi inte behöver, och hemma har vi inte ens orkat leta fram alla julstjärnor. Maken försökte, men gav upp. De två största, bästa och vackraste är borta. (Hur)!?
Dessutom har vi upptäckt spår av möss i källaren, fasen! Och igår fick Mumrik och Vitnos flytta ihop för tidigt efter kastreringen. Ett nödläge uppstod då Vitnos ätit (läs gnagt) upp en del av baksidan på sin slitna bur.
Vi tror att giftermålet gått ganska bra, so far. De sprang och slogs en del, men här tvättar Mumrik sin nyblivna hustru, så vi hoppas på det bästa. Och på att det inte blir ungar.
IMG_9079
Och jag önskar givetvis det bästa inför julen också. Kanske blir det bättre idag, och imorgon. Kanske kommer stämningen smygande med hjälp av förberedelser, och julmusiken som minstingen och svärfar vill spela. Högt, i vardagsrummet, hela tiden.
Om inte annat kanske den knackar på dörren på självaste julafton. Det hoppas jag, för normalt sett tycker jag så mycket om julen. Och jag vet vad jag ska ge mig själv i julklapp; mer tid till skrivandet. För det älskar jag också.
Det är mycket möjligt att jag bloggar snart igen, men för säkerhets skull passar jag på att önska er En Riktigt God Jul ✨ KRAM och tack för att ni läser, och för alla fina kommentarer ❤️ Det betyder jättemycket för mig.

Vem vill städa?

IMG_9040
Jag vill! Skulle man kunna tro i alla fall. Jag (hrrm, VI), alltså minstingen och jag, började denna vecka med att städa hennes rum, som syns ovan. Det tog ett tag kan jag säga. Och sedan har jag fortsatt. Med att jobba extra, och då är det ju också städ som gäller. Tyvärr har jag även råkat bli sjuk, just i dessa dagar när chefen blev så glad att jag ställer upp, och det är stressigt. Så det har blivit Alvedon och iväg.
Men idag tror jag faktiskt att jag är lite piggare, eller så är jag bara för yrvaken för att veta bättre 😉
Ska vara på jobbet extra tidigt idag men sedan…i eftermiddag. Ska jag höra hur barnens avslutningar varit. Kommer svärfar från Nederländerna. Är en gran äntligen inköpt och står och väntar i garaget på att bli klädd. Eller…vi väntar på att få klä den i alla fall. Eller åtminstone gör barnen det. De yngsta, då. Jag längtar mest efter att få sova. Kram på er alla därute, ta hand om er!
Ps Bra boktips;
IMG_E8970