Så många minnen…

Jag vet inte hur många minnen jag har med dig, älskade svärfar, men hela veckan har handlat om dem.

När jag suttit i bilen har jag spelat Imagine med John Lennon, låten du ville ha på din begravning. Vi måste förresten åkt bil hundratals gånger tillsammans. Du somnade ofta för du var trött, märkt av sjukdomar. Och ett tag när barnen var mycket mindre, och du inte fått dina nya glasögon, fick jag spänna fast dig också.

Då skrattade vi, även om nästan allt var jobbigt. TV:n du inte kunde titta på p g a synen. Maten vi lade upp åt dig. Käppen du var så rädd skulle komma bort. Jag menar, hur kom du ens till Sverige den gången?! Men det gjorde du, då och andra gånger. Alla jular vi haft ihop, och nyårsaftnar, och somrar och alldeles vanliga höstar. Med dig.

Visst kom vi ihop oss ibland. Vi är en familj med humör, och det hade du också. När cancern kom uppå allt annat, då blev det nästan outhärdligt tungt. Men du fortsatte komma till oss, din kämpe❤️Och du åkte gärna ut, om du orkade. T o m till Ullared! Sista gången hittade jag en svart t-shirt med bra text på som jag ville ha. Men du tyckte absolut inte att jag skulle ha den. Du tog fram en orange, och menade att jag skulle passa bättre i färg. Jag höll visserligen med, men det var inte samma text på den, så jag tog den jag valt. Sedan hörde jag dig gå bakom mig och muttra missnöjt. När jag sedan letade kläder på barnavdelningen, satt du och ett av barnen på en bänk och väntade.

– It’s always black, hörde jag dig säga då. Black and black…

Igår klädde jag mig i svart för dig, svärfar. Din son var på plats, och vi andra såg begravningen online hemifrån. Inte ett öga var torrt.

För det allra största du var i våra liv, det som överskuggade alla sjukdomar och lidandet som följde på det var ljus, och ovillkorlig kärlek. Du var en stor man, för du älskade så mycket. Och för det ska du alltid bli ihågkommen💔❤️🌹

Leva sin dröm – en dröm?

Det här inlägget kommer säkert inte att bli snyggt skrivet, eller strukturerat. Men jag har inte tid att bry mig eller ork. Och det är just det där med tiden som gör mig förbannad. Och som rubriken antyder, drömmen.

Drömmen om att skriva en bok, som skulle gå i tryck och bli läst. Det hände. Att det var på ett hybridförlag kändes viktigt att påpeka i början, ”det är liksom fusk, men nåja, här är Skuggvinter”. Idag bryr jag mig inte lika mycket om den biten. Den blev omtyckt, med bra recensioner, jag har så gott som sålt slut alla böcker (15 kvar), jag har signerat en hel del, även i Stockholm och Göteborg, jag har blivit intervjuad i radio och i tidningar, jag (hrm, min bok var med på Boksmässan. Själv hade jag hunnit bli utmattad då. Men min dröm hade gått i uppfyllelse, och även om det var utgivningen som kanske stjälpte mig, är jag ändå lycklig över det (det var verkligen inte bara skrivandet som tog kål på mig). Idag, 2 1/2 år efter att Skuggvinter kom ut, lever jag min dröm, i skuggan av min utmattning. Så till vida att jag skriver på manus två, samtidigt som jag försöker få ihop det berömda livspusslet. Och fan, vad svårt det är.

Fyra barn som alla bor hemma, deltidsjobb, utmattning, skriva bok. Nej, det går egentligen inte ihop. Det blir ett förbaskat hattande hit och dit. Ofta försöker jag vara positiv, typ ”Åh, jag har det fantastiskt som…som vadå?! Ofta är så trött att jag är svimfärdig? Tycker att det är lyx att jobba som lokalvårdare på en smutsig fabrik, (förlåt kollegorna om ni läser detta, jag tycker om min arbetsplats;) därför att det är nästan enda stunden på dagen då jag får tänka ifred? Försöker kämpa mig till skrivtid varje dag, och det går inte, och det är frustrerande. Alla dessa beslut hela tiden:

Skriver jag mer nu, orkar jag inte tvätta håret idag. Om jag går ut på en promenad, hinner jag inte sätta på 40-tvätten, och gör jag inte det finns det inte rena gympakläder till imorgon. Nu ringer min älskade syster igen , och jag orkar inte svara för jag får kan inte höra en röst till. Och anstränger jag mig för mycket blir utmattningen värre. Och varför är allt är så stressigt?

Ta bort skrivandet? Det händer faktiskt att jag önskar att jag inte tyckte så mycket om att skriva. Att jag inte tyckte om det alls. Det hade varit enklare.

Men tråkigare också, antar jag. Måste avsluta nu, dagens sista skjuts väntar. För tydlighetens skull…eller nej, jag har inget att tillägga. Förutom tack för att ni läste, och KRAM på er 🙂

Färdig och färdigt…

Nu är huset nästan färdigt! Maken har kämpat som besatt…

Och jag är helt färdig…Kan inte minnas när jag var tröttare, jo, det var en helg för två veckor sedan, när jag fick panik och trodde att utmattningen var tillbaka med full styrka igen. Idag känns det likadant, så det får bli som det blev då; en sängdag. Aningens opraktiskt, eftersom det är så stökigt hemma, och mina krafter verkligen hade behövts. Men det är ingenting att göra…Kram på er! Hoppas att ni har en fin söndag 🙂

Skruvat

Minstingen är allergisk mot nötter, och därför väldigt duktig på att fråga vad allt innehåller innan hon stoppar det i munnen. Därför föll sig frågan antagligen naturlig för henne när jag kom hem med tigermuffins

– Är det tigrar i dom? sa hon med granskande blick.

Och jag roar mig ibland med att googla på mitt namn. Mest för att se om det kommit några recensioner jag missat. Men döm om min förvåning när jag hittade detta:

”Louise Baumgärtner är en författare som skrivit flera böcker”…

Tänk att jag äntligen har skrivit fler böcker än ”Skuggvinter”. Fast… det har jag ju inte. But I wish…Ärligt talat, hur svårt kan det vara att få till skrivstunder? Svårt, mina vänner. Det är för många barn i vägen, för mycket tvätt. Ett tomt kylskåp som måste fyllas, och så deltidsjobbet. På det rymmande kaniner, och nästan ständigt stökigt. Och just det, ja, jag höll på att glömma utmattningen. Den som ändå räddat mig på sätt och vis, får man säga. Innan hade jag ännu svårare att sätta gränser runt mig själv, för jag ville så mycket jämt, och orkade. Inte…Så numera kämpar jag för att stänga sovrumsdörren klockan åtta på kvällen. Och njuta av musikmeditationer och BÖCKER, innan jag somnar. Jag älskade Sara Molins ”Som en öppen bok”. För att den var så varm, rolig och mänsklig. Jag bara njöt av allt; karaktärerna, dialogen, språket. Och nu har jag börjat läsa La Mottes senaste, ”Våroffer”. Den mannen skriver som en Gud. Om än hemskt.

IMG_2237

Hoppas att du har en bra vecka, du som läste, och tack för att du gjorde det. Kram!

Vart är alla stunder?

Jag somnar med håret i en rufsig knut, det luktar sjö, och när jag vaknar vill barnen bada igen. Det är inte riktigt så intensivt, men nästan. Käre gode Gud, vart tar alla stunder vägen?

img_1809

Svaret är enkelt mitt i all sin komplexitet; de försvinner in i livet såklart. Och skapar tillsammans den brokiga väv som är tillvaron. Med allt vad det innebär; barnen som bråkar och skrattar, sandiga golv och halvstädat badrum, en ond klump av oro i magen, lycka andra gånger. Absolut inte glömma att fylla på kaninernas vattenflaskor, hålla modet uppe, hänga upp shortsen, komma ihåg att fina vännen hört av sig och ännu inte fått svar…Allt i ett enda virrvarr. Och så mitt i det; skrivandet. Lina som just nu pulsar runt i mörker, och snö! Galet, ändå underbart. Är mitt liv. Känner jag när jag stannar upp, och andas. Att jag, trots ångest, utmattning och problem, älskar det. Vilken gåva!

img_9854