Hejdå, ett tag!

Igår blev jag så trött på allt deppande, så efter min sedvanliga vila på eftermiddagen, bestämde jag mig för att sätta mig och skriva. Rakt upp och ner, inga krusiduller. Hejdå sorgen.

Och det gick bra! Jag skrev om Olof, brodern i syskondramat i Vårmörker. Hans tillvaro har börjat krångla, och de anonyma breven stressar…Jag däremot kom långsamt i stämning.

– Kan du föra över det till laptopen? sa jag till min man en dryg timme senare. Jag hade ett stort glas rött i handen, det gick väldigt bra att dricka det också, märkte jag. Äntligen lycka på min sida 😄

Jag gick till äldste sonen för att kolla på sista avsnittet i en serie vi följt ett tag. The final!
Jag hade munnen full av kex och krämig ost, när maken dök upp i dörröppningen. Han såg aningens blek ut.
– Älskling, sa han. Jag tror tyvärr jag råkade radera det du har skrivit idag.
Jag vände mig om och tittade på honom, men han såg inte ut att skämta.
Jag tog en stor klunk till, och svalde. Det går säkert lätt att skriva om det, intalade jag mig själv, fast jag egentligen dog en smula. För jag är väldigt känslig just nu. Men ibland är jag ändå bra på att ta saker, tänkte jag, när jag senare kröp ner i sängen. Jag var ganska lullig, men på ett skönt vis. Och maken hade åkt till sitt nattjobb.
Jag vakande av att det var superljust i rummet och tjöt överallt.
– Jag satte igång, larmet skrek en av sönerna genom oljudet. FÖRLÅT!
Jag slet åt mig nattlinnet och stapplade upp för att prata med rösten från vaktbolaget som just ringt upp via en apparat i hallen.


Men det enda jag hade att säga var att jag inte kom ihåg lösenordet. För det gjorde jag inte. Eller vänta lite nu. Var det….eller…?

– Nu ger du mig flera kodord, och det funkar inte, sa killen, som började låta irriterad.

-Jaså, det gör det inte?! sa jag som vaknat till. Men till slut lyckades vi ändå. Förmodligen förstod han att en sömndrucken kvinna med tre gissande barn bakom sig inte var inbrottstjuvar.
Livet, alltså…Det bara händer, hela tiden. Allt man kan göra är att hänga med, så gott det går. KRAM på er, och varmaste tack för att ni läste🤗❤️

Skiftande

Kan undra vad det blir för väder idag? Appen visar regn men himlen skiftar i olika nyanser, och ibland kommer solen fram. Kaninerna vill vara ute, men de har förstört för sig genom att gräva för stora hål, så de får vänta till vi fixat det.

Jobbrundan i förmiddags blev väldigt kort, så jag är redan hemma. Kokar potatis, och önskar att jag vore någon annanstans. Någonstans där det inte gör ont. Jag skulle ta med mig hela familjen dit. Och solen. Men Corona skulle inte få plats på resan🏖

Ibland tänker jag: det är ju ingen som har dött, Louise. Men känner mig ändå lamslagen av sorg, sådant som gäller både gammalt och nytt. Andra stunder känns det annorlunda. Då är jag med barnen. Fast helst, när det går, med ett i taget. Det gillar dom också😊

I förrgår hälsade jag på en vän, det var helt fantastiskt. Det finns stunder. Som man får hugga tag i, och försöka hålla fast.

Tack till dig som läste, KRAM🌸❤️

När jag är deppig…

…är jag inte bara ledsen, utan känner även så stor skuld över det. Jag vet att barnen påverkas, även om jag försöker smyga undan, skylla på utmattningen och gråta tyst. Om inte annat ser jag bedrövlig ut dagen efter, för ögonen blir så svullna.

Nu kanske ni tänker, vilket också är råd jag har fått, att det är bättre att prata med barnen om det. Och det gör jag. Men i stunden, när allt är svart, då kan jag inte. Orkar knappt äta, utan ligger mest och lyssnar på mina älskade meditationer (från appen Synctuition, en röst de första minuterna, sedan underbar musik ackompanjerad av fågelkvitter, regn, vågor o s v)

Men idag tänkte jag försöka vara uppe och framme så mycket som möjligt, berätta för barnen att jag är låg, men att det inte är deras fel. För jag är så trött på att jobba, och sedan ligga i sängen. Att jobba har faktiskt fungerat, då stänger jag av, och det är skönt. En fristad.

Men här hemma? Jag vill också fira midsommar😊Med solen i ansiktet och gräs under fötterna. Äta gott, och umgås. Jag får väl snart söka hjälp för depression, eller/ och hormonrubbningar snart. Men inte idag. Allra varmaste TACK för all medkänsla, och bra tips jag fick, även via mejl och sms. Det är en av anledningarna till att jag skriver så öppet (även om jag inte delar just detta, eller förra inlägget på FB). För att jag får kraft av er❤️😍

Jag gör ett försök idag! Och så hoppas jag att alla ni därute får en riktigt fin midsommar☀️🇸🇪🌺KRAM!

Kört, igen…

Jaha. Då har jag gråtit i typ två dagar igen. Och det värsta är att jag inte riktigt, nu när jag tror att det börjar svänga, förstår varför. Men ibland blir allt svart. Klimakteriet? Utmattningen? En taskig kombo? Kanske. För många gånger vet jag ändå vad mitt mående handlar om. Om det sedan är en tröst vet jag inte. Men andra gånger blir jag bara överfallen av mörker och smärta, som häromdagen. Och då kan jag inte värja mig.

Då önskar jag att jag hade ett sånt här litet bo att krypa in i

Där skulle jag gråta i min ensamhet, till tårarna tog slut. För inga barn tycker om när deras mamma är ledsen. Men man kan inte stänga av sina känslor för att man är förälder heller. Det blir en halvtaskig balansgång istället. Som idag, när maken sovit på dagen som vanligt, och alla har sommarlov. Har jag stått i tvättstugan och gråtit och hängt tvätt, medan minstingen hällt vatten på sig själv i trädgården, och yngste pojken spelat alldeles för många timmar. Och kaninerna har grävt ett JÄTTEHÅL, eftersom jag glömde av att jag släppte ut dem tidigt imorse.

Suck. Det syns inte på bilden hur stort det är, ser jag nu. Men orkar inte gå tillbaka och ta ännu ett kort. För här sitter jag i skuggan med mjukt gräs under fötterna och allt känns ganska okej. Tanken har slagit mig att jag borde jag ringa gyn, och fråga om det kan vara något med hormonerna? Men gyn har stängt, så jag tog ett glas rött istället😀Kanske inte helt rätt, men inte helt fel heller.

Varför skriver jag det här på bloggen då? För att dela. Jag vet ju verkligen att jag inte är ensam om att ha det svårt emellanåt.

Så KRAM till dig, vem du än är som läser, och tack för att du gjorde det🤗❤️OCH, det kommer andra dagar, minstingen. Det kommer andra dagar…

Livet, som det är

Jag försöker så mycket. Det kanske är en av min största brister, i den situation jag är nu, men har otvetydigt varit min största tillgång tidigare.

Jag kan, eller väljer att, inte skriva mer om det nu, men allt jag har idag var inte en självklarhet att jag skulle få. Tvärtom fanns det dem som menade att jag aldrig skulle kunna leva ett vanligt liv.

Så jag borde sluta banna mig för utmattningen, utan istället se att den förmodligen är en naturlig konsekvens av många års påfrestning. Som jag inte kunnat välja bort. Detta inser jag nu, liggande i sängen klockan sju på morgonen. En meditation i öronen, kyrkklockorna som slår, och minstingen grinig i dörren.

– Kommer du snart?

Hon har varit uppe en timme. Det här är mitt liv. Och jag älskar det.

Ironiskt nog sägs det inte sällan vara boven i dramat för den utmattade. Man tycker om så mycket i livet att man inte vill välja bort något.

Men vad skulle jag välja bort i dagsläget? Jag har min familj som jag älskar, och andra förstås, även om det är väldigt svårt att träffa dem just nu. Jag har mitt arbete som lokalvårdare, och mitt skrivande. Jag går ofta promenader, och jag måste sova varje dag.

That’s it. Och så bloggen, förstås😍Och allt praktiskt, och som hör till hushållet, men det fattar ni ju. Visst är det fullt, men inget av det tänker jag ta bort. Det fattar ni säkert också😉

Om även detta inlägg blev svävande, med början och slut som inte riktigt hörde ihop, så gör det ändå det. Det är ju min älskade, och stundtals knäckande tillvaro jag skriver om. Och jag är säker på att många av er känner igen er. Livet är som bekant ingen rak väg, utan jävligt krokig ibland. Men man kan gilla att gå på den ändå..

KRAM på er, och tack för att ni läste🤗❤️

Skolavslutning

Skrivpaus i några dagar, nu är det vanliga jobbet som gäller.

Värk i axlar, arm och hand är okej. Faktum är att jobbet är mindre stressigt än att vara hemma. Där tar arbetsuppgifterna åtminstone slut, det händer aldrig inom hemmets fyra väggar. Men igår var en stor dag i familjen; skolavslutning.

Här plockade minstingen blommor till sina lärare

Och äldste sonen gick ur nian!

Minstingen dekorerade tårtan, när hon var klar såg man den knappt för alla små studentmössor. Sedan åkte hon vatten-rutschkana med kompisar, och återvände först när mer godsaker serverades😊

Åh, vad jag hoppas att sommaren blir fin, med så mycket sol och bad som det bara går. Redan förra året hade vi planerat att vara hemma denna semester och måla huset. Föga anade vi då hur bra det skulle passa…Hur ser era planer ut?

Tack för att ni läste hur som helst, och KRAM på er 😊💗☀️