Funderingar

Det här kunde jag inte låta bli att fota häromdagen. Visst markerar det slutet på hösten?

Idag blir det hemma, jag är tjock i halsen och har värk i kroppen. Hoppas det inte blir mer än så, att det räcker med att vila för att må bättre igen. Ofta är det så i mitt fall. Men det gäller att följa restriktionerna. Förbaskade Corona.Man blir orolig av det, och ledsen….

Jag nämnde i förra inlägget att jag gjort två genomläsningar av Vårmörker sista veckan, och gillat😊Men problem finns.

Jag tyckte om att läsa, och hade inte alls tråkigt, vilket annars är lätt när man läser egna manuset, (åtminstone när man gjort det tillräckligt många gånger). Mot slutet blev ändå helhetskänslan; Spännande, jag känner för mina karaktärer, och deras vardag, och olika händelser löper fint genom berättelsen. Den röda tråden skapas dels av syskonskapet, men främst av det mystiska och otäcka som händer dem.

MEN det otäcka händer dock lite för många gånger utan att det egentligen leder någonstans…Jag har ett bra slut, men det är för långt dit.

Nu är det just för att upptäcka brister som jag läser allt då och då under hela processen, så det är helt i sin ordning. Bättre att upptäcka det nu, än när jag skrivit klart, liksom.

Nu blir det väckning av barnen snart, och frukost. KRAM på er, hoppas ni får en fin tisdag🤗Var rädda om er, och varandra❤️Nu mer än någonsin.

Kraftkällor

Var den förändring du önskar se i världen. Så klokt, och så svårt.

Jag försöker även, som jag skrev om i förra inlägget, att ta hand om mig själv. Igår var till större delen en välbehövlig eftermiddag i sängen. Men jag vilade inte bara, utan gjorde även en ordentlig genomläsning av Vårmörker. Jag gjorde en i onsdags också, men den blev avbruten av att jag oväntat fick hämta ett barn från skolan, och det var givetvis inte optimalt. Men mer om mitt manus en annan dag.

Nu står det baka på menyn här, även om det är minstingen som är bagaren. (Jag är endast assistenten). I eftermiddag blir det kanske en tur till ett älskat hamburgerställe för ett av barnen.

Och det här har vi också hunnit med. I fredags;

Och i går:

Och allt jag skrivit om ovan är just kraftkällor.Sådant man tycker om, och sådant man behöver.

Önskar er en skön söndag🤗❤️Kram!

Sånt som ger kraft

Just nu är mitt jobb som lokalvårdare en av de få zoner jag har där jag inte blir störd, (utom möjligtvis av viktiga samtal). Det är så SKÖNT, och nödvändigt. Jag får sällan sova hela nätter i fred. Jag är inte garanterad att få vila ostört på dagen. Och jag får sällan sitta längre stunder ensam i skrivskrubben heller. Och nu talar vi inte om bortskämda barn, eller man här. Jag hintar ju lite emellanåt om att vi har problem hemma, vilket är neuropsykiatriska diagnoser. Så det är inte mycket att göra något åt i dagsläget.

Men desto viktigare är det att hitta redskap för att orka, även för mig. Äntligen börjar jag lära mig det❤️Kan säga att jag fått hjälp av psykologer vad gäller den biten, vi har suttit på vårdsamtal där det frågats; ”Och hur stöttar vi dig i detta”? Att jag också är värd, och BEHÖVER ta hand om mig. Det börjar jag förstå nu. Jag ska alltså inte TA BORT sådant som ger mig glädje och ork när det krisar. Det låter kanske självklart, men när man har barn som mår dåligt är inte första tanken ”men nu är det verkligen viktigt att jag inte slutar meditera”. Tyvärr.

För att inte tala om skrivandet, det har kommit långt ner på min lista, när tiden är knapp. Men nu tänker jag alltså annorlunda, även om det blir kortare stunder när det blåser som värst. Så håller jag ändå fast i Vårmörker. Jag kan tänka på mitt manus på jobbet, vilket ger mycket. Och de tidiga helgmorgnarna är alltid mina. Plus att jag blivit bättre på att ”smita undan” i vardagen. Får jag göra det jag tycker om, blir jag gladare och har mer kraft för familjelivet😊💗

Nu börjar det bli dags för fredag här, mina vänner. Ska inte skriva osynliga denna gång, det är ni ju rakt inte, bara för att inte jag råkar se er😉Men era kommentarer värmer så mycket, tack🤗Hoppas att ni får en fin helg, och var rädda om varandra (förbaskade Corona)….

Den här boken hittade jag i egna bokhyllan igår, nu när biblioteken är stängda. Oläst, men verkar lovande. KRAM

Mina osynliga vänner

För en liten stund, fast familjen låter för fullt därute, har jag stängt in mig i skrivskrubben. Med dämpad belysning och fladdrande ljus.

För att skriva till er, mina osynliga vänner. Ja, ni som kikar in här, alltså. Både er jag känner, och inte. Men ni betyder alla något, genom att läsa🤗

Jag är lite ledsen, men också glad. Idag hade vi ett möte angående ett av barnen, som gick jättebra.

Jag har även gått igenom stora delar av mitt manus Vårmörker. Jag har skrivit så snabbt det sista att jag var tvungen att se hur det hela artar sig. Nödvändigt, om du frågar mig. Inte kul att skriva massor för att sedan upptäcka att man får stryka hälften….Man kommer ändå få redigera mycket, men förhoppningsvis mindre än om man inte läst allt emellanåt.

Och jag gillade det, t o m mer än jag trodde! Jag inser att det finns att jobba på, det gör det alltid, men också mycket som funkar bra☺️✍️Just to continue…

Så är det även med livet…Det här skriver jag kanske inte igen, men nu har vi ett stort utbrott i köket igen, och det är så JOBBIGT. Och så har vi en person som alla nästan jämt vänder sig till här hemma, och det är…JAG. Som sagt, jag nämner nog inte detta igen. Men nu var jag bara tvungen.

KRAM. Ta hand om er

Jag, lite gladare än IRL just nu

Ta vara på det goda

Ja, det försöker vi göra här hemma. Och så försöker vi ta vara på resterna. Under Halloween-helgen blev det grönmögligt mos med avhuggna fingrar som tilltugg. Och idag på Fars Dag åts det gamla muffins med möglig grädde på toppen.

(Rester av grön karamellfärg kan också spela en roll här).

Men viktigast är nog att ta vara på stunden, om man vill försöka njuta av det goda. Igår gick jag och äldsta sonen på promenad

Medan jag och tonårsdottern tog bilen till affären och köpte ganska mycket choklad. Och en limpa bröd, vill jag minnas. På sena eftermiddagen var det dags för skola med minstingen. Då är jag, och massa gosedjur, eleverna.

Slutligen satte jag mig hos yngste sonen och kollade på när han spelade Minecraft. Så ni förstår att jag hade flera fina stunder igår.

Idag tror jag att kaninerna har en extra bra dag. För jag har äntligen städat deras burar. Här syns Isa-Lisa, omgiven av fräscht hö och halm

Gör du något speciellt idag? Kram på dig hur som helst🤗

Dagar…

Sitter just nu i bilen på väg mot stan för att akut fixa nytt Bank-Id. Min man, som kör, har samma problem. Han har inte sovit som han ska, och jag skulle behöva vara hemma, men eftersom alla upptänkliga lösenord är borta, måste vi ändå till banken. Det mesta i vår tillvaro känns lite hejsan svejsan just nu. Eller varför skriver jag så, det gör det ju inte alls. Det är bara jättejobbigt. Jag känner mig sån här;

Men, men, så är det ibland. Bara att kämpa på. (Man har ju inte så många andra alternativ, tyvärr).

Livet kunde vara bättre. MEN, det kunde verkligen vara värre också. Den meningen sätter mycket på plats, åtminstone i mitt huvud. Eftersom detta inlägg riskerar att bli kusligt likt det förra, kan jag lika gärna avsluta med ett boktips idag också.

En av mina favoritförfattare, som om man ska vara korrekt, faktiskt är två, nämligen ett författarpar.

Jag önskar er en trevlig helg🤗Och, viktigt att komma ihåg; det kommer alltid en ny dag💫Och den kan ju faktiskt bli bättre än gårdagen