Ett bra ljus?

Jag har börjat leta efter bra ljus. Nej, tyvärr inte för att jag vill bli fotograf eller ens letar bra höstbilder. Jag är ute efter olika slags ljus för att se hur illa det är ställt med mina påsar under ögonen. Jag har blivit helt fixerad av det, knäpper av selfies både här och där. Titta:
Här är jag i tisdags, på Apoteket:IMG_8315
Och här är jag i onsdags, på jobbet. Efter en hel serie med dödsallvarlig nuna försökte jag mig på att se lite gladare ut, det ska ju hjälpa mot det mesta. T ex är det ett smart drag att le om man är ledsen, då tror kroppen att man är glad och reagerar på det. Fake it til you make it, liksom.
IMG_8342
Som sagt har jag ett helt galleri med såna här foton nu, och om ni tänker ”Men det där är väl inte så farligt”, så har jag valt att inte lägga ut dom värsta. Bara så ni vet.
Japp. Det var det hela för idag. Väldigt livskloka reflektioner.
Men vet ni vad, häromdagen kom jag på en titel på en bok. Oinbjudet smög den sig på, och jag rös: Gravletaren. Jag såg omslaget framför mig, en smal väg kantad av rader med gravstenar. Mörk, olycksbådande himmel. Jag berättade för min man.
– Men det låter väl inte så kusligt, sa han. Det är väl nån som letar efter en grav bara.
– Men varför? sa jag. (Det framgår vem av oss som är deckarförfattare här, va)? Man måste fråga sig VARFÖR den här personen letar efter en grav. Och till vem, tillade jag med mörk blick.
– Aha, sa min man. På det viset.
Oj, måste sluta nu, dags att sparka igång morgonen här. Jag har fått en följare till igår, vad roligt att du vill läsa min blogg:) Och tack till alla som gillar och kommenterar så flitigt (men obs, det går precis lika bra att låta bli;) Huvudsaken är att ni läser 🤗 Ha en fin helg ❤️ Kram!
Ps. Kan detta vara gravletaren, det skulle man kunna tro av minen att döma i alla fall…
IMG_8340

Att skriva eller inte…

…En bild på Skuggis idag, i brist på andra publicerade verk, (samt allmän brist på bra bilder;)
skuggvinter[4685]
I princip har ingenting hänt sedan sist, jag skulle kunna skriva ett exakt likadant inlägg som för några dagar sedan. Det är förstås inte riktigt sant, det händer alltid något. Igår kväll slängde yngste pojken upp ytterdörren, stängde den lika fort, och sa ingenting på två minuter. Bara flämtande andetag hördes. Sedan berättade han att ett barn blivit kidnappat i vår lilla by, och att det fanns överallt på nyheterna. Fast vid närmare förhör visade det sig att han och hans kompis bara pratat om att det skulle kunna hända, innan det var dags att springa hem i mörkret…Minstingen håller på att bli förkyld, och jag är fortsatt krasslig och stentrött. Men varje dag i fyra dagar har jag envisats med att skriva, och det känns så bra!
Jag och en vän med samma passion (Hej Helena!) pratade om det häromdagen; det måste inte vara en hel dag, det får jag väldigt sällan till, det räcker med stunder. Helst timmar förstås, men allt är bättre än inget. Det är lätt att underskatta just stunder, tänka att det mest av allt blir irriterande kort, men även om jag inte alltid ägnar mig åt att skriva kapitel, finns det mycket annat att göra. Jag antecknar ofta idéer jag fått, och att planera för kommande händelseförlopp är alltid lättare när man sitter vid datorn och kan scrolla fram och tillbaka.
Det kanske är den frågan jag ska slänga ut här idag; Hur gör ni andra som skriver manus?
Är det så ofta som möjligt som gäller, eller ”bara” när ni vet att ni kan undvara en halvdag eller mer? Brukar ni jobba med skrivandet utanför datorn, utveckla karaktärer och intrig i tanken, eller får allt vila mellan skrivpassen? Eller skiljer det sig åt i olika perioder? Kort sagt; hur strukturerade är ni, och hur funkar det?
Hoppsan, nu måste jag väcka barnen. Men om några timmar…då sitter jag och skriver igen! En av mina huvudpersoner är på date. Lite mer spännande än här;) Ha det bra, och berätta gärna hur ni gör. Och förstås; allra varmaste TACK till er alla som läser min blogg. Och som har läst Skuggvinter också, naturligtvis. Skulle någon vilja köpa ett signerat ex, har jag by the way en liten hög kvar hemma. Kram!

Höstigt, murrigt och snurrigt

IMG_3820
Jag är morgonmänniska, punkt slut. Bara att gilla läget, även när det är helg. Det händer att jag sover till åtta en lördag, det finns ett vagt minne av halv nio, men oftast är det ändå typ som i morse. Halv sex.
Då är jag tacksam över att jag släckte strax efter tio igår kväll, för lika mycket som jag är morgonmänniska, lika lite orkar jag vara uppe sent. Men gladast är jag, alla dessa morgnar, över att jag har min ljudlösa passion, skrivandet. Att min man sett till att laptopen är på köksbordet, och att kaffebryggaren är laddad.
Har jag vaknat extra tidigt en vardag är det ofta bara ett kort blogginlägg jag hinner med, alternativt baka bröd, men är det helg skriver jag gärna på mitt manus. Har ju haft lite paus då lektören haft det, men nu är det alltså tillbaka. Analyserat enligt konstens alla regler, och med gott om tankar på vad som kan strykas, förstärkas, gestaltas tydligare o s v.
Men det viktigaste, det jag tänker hugga tag i för tillfället, är detta; Lektören gillade de dryga 80 sidor jag fått till. Hon drogs in i handlingen, engagerades, och tyckte att drivet i mitt manus var tillräckligt starkt! YES 😃 Precis, exakt vad jag ville höra!
Föreslagna detaljer och ändringar kan jag arbeta med senare, nu ska jag framåt i berättelsen. Det känns helt underbart, eftersom jag knappt skrev de åtta månader jag var som mest utmattad, men faktiskt orkar nu.
I övrigt då? Höstigt, murrigt och snurrigt, vad menar jag med det?
Att jag visserligen tycker om hösten, men att mycket känns lite upp och ner. Jag åker längs vackra vägar varje dag, skiftande färger, löv som faller, och tänker på hur skört allt är. Ibland känns det hoppfullt, ibland tungt, ofta något däremellan, eller både och.
Som jag. Känner mig både svag och stark, glad och oändligt ledsen. Hur vågar vi människor allt vi vågar egentligen? Det lättaste livet vore att inte älska så himla mycket, så där så man nästan går sönder. Men det vore naturligtvis även den största förlusten. Kram på er ❤️ Ha en fin helg!

Vad är väl en kryssning…

IMG_8240
…på havet? Jo, det kan vara alldeles underbart! För lagom till den mini-semester jag och min man bokat ett halvår tidigare försvann tårar, ångest och värk som i ett trollslag från mig, och vi fick ha det precis så bra som vi önskat! Vi åt och drack gott, kopplade av, och det viktigaste; vi fick äntligen umgås.
Vi spenderar sjukt lite tid med varandra trots att vi bor under samma tak, vi har liksom oddsen emot oss. Olika sov- och arbetstider, och de timmar vi är uppe/hemma samtidigt, är det barn och hushållssysslor som styr. Ingenting blir givetvis bättre av att jag går och lägger mig tidigt, även på helgerna, p g a utmattningen.
Nu är vi hemma igen, men har fått en nytändning, och bestämt oss för att göra annorlunda. Små, egna stunder är mycket bättre än inga alls💕
Tillbaka, ja. Hosta och feber har dragit in här hemma, efter att jag lämnat barnen blir det sängen igen, och kaninerna har käkat upp halva sitt regnskydd av plast…Plastbitarna ligger spridda i buren, så jag hoppas verkligen att de inte har något i magen? Betydligt roligare är att jag fått lektörsutlåtandet angående mitt manus Vårmörker, ett positivt sådant. Hurra!
Äldsta dottern har skaffat en ny bekantskap i dagarna, som redan visste att jag var författare.
– För jag har inte sagt det, sa hon med eftertryck.
– Nähä, sa jag.
– Och förresten, sa hon och nämnde en av sina vänners namn, hennes mamma hälsade till dig. Hon har läst Skuggvinter och tyckte den var bra. Hon undrar när nästa bok kommer?
– Jaha, sa jag, både glad och lite stressad.
Jag önskar att jag hade ett datum , eller ännu hellre, ett färdigt superbra manus…Men nu har jag i alla fall en början, och sådana frågor är onekligen en bra sporre.
TACK till dig som läste, hoppas du har en bra vecka med lagom av allt. Fast när har man någonsin det? Men man kan ju alltid försöka…Ta hand om dig❤️

Ett uppmuntrande inlägg?

Allt är inte guld som glimmar, men att vara i skogen strör sannerligen glitter i själen
IMG_8223
ObS! Detta är ett inlägg skrivet i uppmuntrande syfte. Egentligen är jag så himla ledsen, men orkar inte deppa mer, så här kommer ett tappert försök att blogga istället:
Igår var det som bekant fredag och jag hällde upp ett glas vitt medan jag förberedde tacos. Inget konstigt med det kan tyckas, men det sista har min alkoholkonsumtion sjunkit från låg till lägre, eftersom jag är så känslig. Men vi hade haft en bra vecka, vinet var kylt och lockande, och ja, det var ju helg. Men knappt hade jag kommit halvvägs in i glaset (jepp, jag vet att man inte skriver så) förrän det var kört. Jag grät så det skvalade. I tvättstugan, och det var dels av praktiska skäl.
Två dagar tidigare hade vår nya tvättmaskin gått i strejk, fast egentligen var det elen visade det sig, så efter besök av elektriker fungerade den igen. Ett skrämmande tvättberg hade dock hunnit byggas upp. Dessutom ville jag inte visa barnen att jag var så ledsen…igen. Alla var ju glada! Vi åt tacos,och jag hann faktiskt trycka i mig min innan störtfloden. Det fanns godis, och film som minstingen hade valt ut. Men jag satt alltså nere i källaren och grät.
Idag är huden runt ögonen så svullen att jag ser ut som…det ser inte bra ut. Redan tagit en morgonpromenad för att, om möjligt, slippa gå ut senare. Alla möjliga känslor har övergett mig, men fåfängan håller sig envist kvar tydligen.
Och det var BRA att jag gick ut, det är en av de saker som verkligen hjälper mot ont i själen.
Annat som hjälper för mig; att vara nära dem jag älskar ❤️ Jag blir varmare inuti och det lindrar ångest.
Att skratta är också bra medicin. Jag och yngste pojken läser Bert på kvällarna, för tillfället ”Bert och familjefejden”, av Sören Olsson och Anders Jacobsson. Böckerna beskriver Bert, en dagboksskrivande kille som reflekterar över livet på sitt eget tonåriga sätt (finns i lite varierande åldrar). ”Min kompis Lill-Erik är ungefär som en vanlig människa, fast mindre och räddare”, skriver han bl.a.
Den anrika serien Seinfeld muntrar också upp. Jerry, Kramer, Elaine och George, ett gäng som alltid lyckas få de mest obetydliga petitesser att förvandlas till katastrofer. Speciellt älskar jag George! Precis så misslyckad och bitter som…ingen vill vara. Men i avsnittet vi såg igår skaffade han sig peruk. Och fick plötsligt så orimligt stort självförtroende att Elaine rasande kastade ut den genom fönstret medan hon skrek att han såg jättelöjlig ut, och måste sluta låtsas vara någon han inte var.
– FINT! skrek George. Då kan jag återgå till att vara jag; olycklig, paranoid, neurotisk…
Jag tjöt av skratt, och av igenkänning.
Själv gick jag dystert till Apoteket häromdagen och frågade efter hjälp mot påsar under ögonen. Jag fick en dyr liten tub i handen.
– Hjälper den? sa jag oroligt.
– O ja, sa expediten och tittade på mig. Med tid och tålamod, tillade hon. Och man kan använda den flera gånger om dagen.
– Vad bra, sa jag med ett stelt leende.
– Då behöver jag bara ett personnummer, om du är medlem.
– 73 04….
– 23 04…och vad sa du sen? Expediten knappade och knappade på datorn, utan att titta upp.
– 73, bet jag till, lite för hårt.
– Ja, så gammal ser hon ju ändå inte ut att vara, sa tanten bakom mig i kön och skrattade lite försmädligt.
HAHA!!
Nu börjar det bli dags att avrunda här, och jag kommer inte skriva på några dagar, imorgon ska jag och min man nämligen på kryssning. Hoppas vi kommer iväg bara…
Ett mål: Hitta mirakelkräm mot påsar under ögonen. Och så viktigt att packa: sömntabletter, lugnande tabletter, blodstillande mot rikliga menstruationer och…vad var det nu? Jo, värktabletter. Kryssning, here I come!
TACK till dig som läste, otroligt nog har jag även fått nya följare i veckan 🤗 Hoppas ni ska trivas på denna stundtals virriga blogg.
Nu till bilden nedan; Att pyssla med minstingen tinar en frusen själ. Ibland målar jag bara 💓
IMG_8213
Ha en fin helg och var snäll mot alla, dig själv inräknad. För det är viktigt och du är värd det. Jag kämpar på med detsamma, varje dag.

Viktigt att orka, viktigt att vila

Jag vill ofta mer än jag orkar…men när jag gör något så är hjärtat alltid med;)
IMG_E7467
Sakta, men säkert håller jag på att hämta mig, både från den utmattning jag lidit av sista året, och från det som hände i början av augusti. Det har varit tungt och är fortfarande jobbigt att vandra runt i spåren av allt och försöka läka, men vad har man för val? Man skulle gärna vilja att livet vore lätt för det mesta, men det är inte realistiskt att vänta sig det.
I mitt liv kan man addera fyra barn, och allvarligt talat, vad väntar man sig DÅ?! Inte lugn & ro i alla fall😉
Som jag gjorde gällande i förra inlägget har jag bestämt mig för att återuppta skrivandet igen, och skickat iväg de 80 sidor manus jag har (ca 30 000 ord) till lektör. Både för att få hjälp med det, men också som en uppmuntran att fortsätta framåt. Men jag har även orkat ta tag i en del annat:
Som minstingens kalas! Hon hade planerat det i TVÅ ÅR, och säkert skrivit över 100 inbjudningar sammanlagt. Förra helgen blev det äntligen av, och det blev precis som hon ville; stor fest för hela klassen med tårtor och massor av godis.
En annan dröm för henne har varit att gå på dans, men vi fick inte ihop det när jag mest låg och sov… Men nu så!
Överlag gör vi mer med barnen nu när jag är piggare och (nästan) fungerar som en normal människa igen, och jag är så himla lycklig över det ❤️ Att åka till badhuset, gå på bio, eller göra besök i klassen, det är viktigt och roligt, men relativt nyss jag börjat orka med sådant, utan att det tar knäcken på mig.
Idag är jag dock så trött att jag inte minns hur jag tänkte knyta ihop detta inlägg snyggt. (Fan)!
Men vad skulle man göra då enligt stress-skolan jag går i hos psykologen? Det var något skönt, som att…VILA! Ja, varför inte? För det är ingen idé att skriva innan jag får tillbaka Vårmörker av lektören, och som av en (o)lycklig händelse har tvättmaskinen pajat. Så jag går till soffan och drar något gammalt, jag menar, en skön filt över mig i några timmar. Sedan dyker säkert livet upp med nya äventyr;) Tack till dig som läste, och du, simma lugnt ibland! Man måste inte alltid prestera på topp. Ingen gör det.