Ajöss Vårskogen!

 

IMG_6402

I måndags träffade jag en vän i Göteborg, Helena (här hittar du hennes blogg). Det var just via bloggen vi först träffades, men som tur var stannade det inte där. Jag har, med stor behållning, testläst ett av hennes manus, hon gjorde detsamma för mig och Skuggvinter, och återkom med otroligt professionell feedback som gjorde boken mycket bättre.

Nu har vi hunnit ses några gånger, och det är så givande att träffa någon som man delar samma passion med! Som förstår kärleken till skrivandet, inte bara när man har inspiration, utan även när refuseringarna dimper ner i mejlkorgen, eller när manuset slagit knut på sig själv och vägrar att servera en den där vändningen eller snygga slutet man verkligen behöver. Givetvis pratade vi också mer allmänt; bloggande, lektörtjänster och olika förlag, böcker och författare, och till och med omslag. Omslaget till Skuggvinter hade jag klart för mig flera år innan den blev klar, medan Vårskogens varit höljd i dunkel. Däremot är min synopsis till den väldigt mer färdig än Skuggvinters någonsin var, och det är ju mycket bättre;)

-Det är väldigt många svenskar som bor i hus, sa Helena när vi pratade lite om Vårskogens handling, och så detta att någon smyger runt utanför på kvällarna, usch!

Och där…BOM! kom en idé till omslag, fast den första versionen så att säga, inte på något vis klar för presentation än. (Och hallå Louise, boken finns faktiskt inte än;) Nej, det vet jag väl! Men om man inte tänkte, dagdrömde, skrev ner idéer och infall och framför allt SKREV så skulle det inte bli någon heller.

Och så PANG, som ett resultat av omslagsidén kom en nej, nej två eller t o m tre nya titlar till mig. Då hade jag sagt hejdå till Helena och satt på bussen hem. Klart att den inte kan heta Vårskogen. Namnet har jag tänkt mig p g a en speciell händelse i mitt manus, men nej, det går verkligen inte. 

Vårkyla, Vårvarsel eller Vårmörker.  Fattar inte varför jag inte tänkt på det förut, men det är naturligtvis önskvärt om man förstår att det är en thriller redan på titeln. Nu vet ni hur smart jag är (:

Alltså, naturligtvis hade jag tänkt mig att man skulle se på framsidan att det är en otäck bok, men…Får tillägga här att jag inte hunnit googla på Vårmörker, men inte fått några hintar om att de två första förslagen skulle finnas som boktitel. Har ni? Och vad tycker ni, några åsikter?

Hur som helst önskar jag er en riktigt fin Nationaldag! Hos oss har den dykt upp som från ingenstans, m a o; vi har inte planerat eller förberett något alls. Inte den minsta skvätt grädde eller jordgubbar i kylen, eller vad man borde ha. Ska leta upp bordsflaggan i källaren, kanske. Och minstingen och jag ska bada med en av hennes vänner. Alla hemma planerar nog bad idag, med tanke på vädret.

Så, förutom ta hand om dig borde jag nog lägga till; glöm inte att smörja in dig!

Samt; Tack Helena, igen! Inte ”bara” för en god stund eller fin vänskap utan även för bra idéer;)

 

Tränar och försöker

Djur och barn är väldigt bra på mindfulness. Men vi andra…?

IMG_6377

Det finns ingen stress, det finns bara lugn. Jag tränar på att ta det lugnt, det gör jag verkligen. Lugnare i alla fall. Och jag tycker om ovanstående mening, den får mig att minnas att man ofta kan välja vad man gör med sin dag. Mycket skapar man kanske själv genom att reagera med stress, när man istället kunde vägra att fara fram som en bulldozer genom sin egen vardag. Eller?

Men hur lätt är det?

Varje dag går det åt 12 par strumpor i vår familj, och flera av barnen tar nya kläder i garderoben varje dag. Två av dessa barn är tonåringar. Nu andas jag in och ut. Det är alltid jag som går iväg på allt som sker under dagtid, min man jobbar natt och sover dag. Utvecklingssamtal i skolan, extra synkontroll för minstingen, läkarbesök, mig själv inberäknad, och så måste jag ringa gyn för nu slutar inte mensen igen…Det finns ingen stress…Tid för nytt pass 14.10 på onsdag, glöm inte biblioteks-böckerna, och så vet jag redan nu att vi behöver nya Alvedon. Men till Apoteket kan jag gå efter jobbet, om jag hinner innan det är hämtning på fritids.

Om man tar ett djupt andetag och räknar t ex till fyra, ska man blåsa ut några sekunder längre, har psykologen lärt mig, då signalerar man till kroppen att allt är lugnt. Jag börjar med att räkna till fem… Det är för det mesta jag som handlar maten också, (skrev jag salt på inköpslistan för det är verkligen helt slut) och nästa måndag har klassföräldrarna i minste pojkens klass ordnat en träff med kubb och grillat. Måste svara senast ikväll. Jag vägrar att stressa, det är mitt nya motto. Jag ska bara hänga upp tröjan som äldsta dottern vill ha imorgon (undra om hon hittat sina badkläder)? och så ska kaninerna ha mat. Jäklar, måste ta upp mat ur frysen till jobbet imorgon. Och ringa chefen om den där extra semesterveckan. Jag tar det lugnt och andas. Fast det är två som bråkar VÄLDIGT mycket i köket, och hur har klockan redan blivit sju? Och ingen har tömt diskmaskinen heller. Uppdrag arton denna dag: försöka få med gråtande minsting mot duschen, och nu hamrar mitt hjärta som fan och utbrottet är inte långt borta.

Svar: Det är väldigt svårt. Att Inte Stressa Upp Sig

Och ibland kan det få konsekvenser även att ta det lugnt, faktiskt. Som igår;

Jag missade fina fasters fest, var helt slut. Familjen åkte, jag sov. Efter några timmar vaknade jag, satte på kaffe. Lite skönt var det ju att allt var tyst i huset. Jag öppnade altandörren och gick ut i trädgården för att se till våra kaniner. Lite frisk vind mot en sovsvettig kropp, men fridfullt även ute förutom ett billarm som tjöt någonstans (vid skolan)? Jag plockade lite maskrosblad på väg mot burarna, och gav dem till mina små vänner medan jag klappade dem. Jag andades, och tänkte på att ta det lugnt. Jag såg upp på himlen, den var både blå och grå. Det här går ju bra, tänkte jag, jag blir allt bättre på detta. Efter några minuter gick jag in. Men det är ju här det tjuter! Åh nej, jag hade glömt att jag hade larmat. Stressat sprang jag mot mobilen med tjutet i öronen, vart är den nu då? I sängen. Åh nej! Verisure har ringt två gånger, min man har ringt två gånger, och så ett sms från larmcentralen om pågående inbrott hos oss, och att de har väktare på väg.

Sensmoral: Så går det när man tar det lugnt. Eller?

Ändå vill jag hävda just det; Gör inte som jag, (mitt gamla jag alltså, för mitt nya jag försöker verkligen) utan ta vara på stunden. För när allt kommer omkring är nuet det enda vi har. Det står det åtminstone i mina självhjälpsböcker 😉

Att köpa eller inte…

IMG_6374

Bokmässan, hösten 2018. Scenen utspelar sig vid Harper Collins monter:

-Det här är ju löjligt, sa min man. Jag vill inte att den enda bok jag köper på Bokmässan är Skuggvinter. Om du går och pratar med ditt förlag får du säkert en bok.

Men det ville jag inte. Jag hade nämligen, p g a min utmattning, men alldeles för sent avbokat den plats jag köpt mig i deras monter. Det var helt okej, hade de försäkrat mig, och naturligtvis behövde jag inte betala. Men jag kände mig fortfarande skuldmedveten, så pass att jag knappt vågade gå fram och hälsa på dem. Dock visste jag att de hade mina böcker till försäljning och jag behövde en. Jag hade nämligen fått syn på min förebild i marknadsförings-sammanhang, Emelie Schepp, (hon skriver bra också;) där hon stod och signerade och ville ge henne en.

-Okej, det kanske jag får, väste jag, men jag har inte tid att dividera. Skaffa bara boken. Fort, innan hon försvinner!

Min (snälle) man suckade, men kom några minuter efter tillbaka med min bok, 159 kr fattigare. Senare berättade han att hon i kassan sagt;

-Bra köp! Det är en väldigt spännande bok.

-Jag vet, hade han svarat. Det är min fru som har skrivit den.

Undra vad hon tänkte?

Vår 2019. Scenen utspelar sig hemma i familjen Baumgärtners kök:

-Det förstår du väl, sa jag, att Louise Baumgärtner kan inte köpa en Louise Baumgärtner. De kommer skratta sig fördärvade på Adlibris! Du får beställa ljudboken helt enkelt.

-Men om du hör av dig till Saga Egmont får du säkert ett gratisex, kontrade min man.

-Men vi försökte ju med det en gång, sa jag. Och så kom de där filerna på mejl som vi aldrig lyckades ladda ner.

-Just det, ja. Men varför vill du ha den? Kan du inte lyssna i mobilen?

-Jag vill se den på riktigt, sa jag. För jag tycker det är kul.

Well, idag kom den, som ni ser på bilden. Och det kändes faktiskt stort! Även om jag inte alls tycker om att höra den, jag lyssnar aldrig på ljudböcker, och att då lyssna på sin egen…Den enda gång jag gjorde det tyckte jag att det var en pina. Observera att det inte är uppläsarens fel, utan att jag tycker det är så nervöst att höra min egen text…Och oturligt nog stötte jag på en mening där hon läste fel, hon hade hoppat över ordet inte så Sebastians replik fick helt fel innebörd. Då blev jag så svettig att jag stängde av.

Stort plus med ljudboken och baksidan: På baksidan står det: Louise Baumgärtner (född 1973) är författare och deltidsarbetare. Jag vet inte om jag någonsin kommer vänja mig vid att bli titulerad författare. Jag får lust att nypa mig i armen när jag läser det, för det känns fortfarande som en dröm.

Stort minus med ljudboken och baksidan: Saga Egmont har skrivit en egen s.k baksidestext, och den är så dålig. När den kom ut framförde jag klagomål till Visto, som förde dem vidare, vilket gjorde att Saga började använda den fysiska bokens baksidestext istället. (Mycket bättre)! På nätet. På skivan jag fått hem är deras gamla fortfarande kvar. Bla står det; ”Alice och Markus ska snart bli föräldrar, men allt är inte som det ska vara. Trots att vardagen till det mesta handlar om studier och fredagsmys är deras relation inte bra och samtidigt dyker Alice expojkvän upp i hennes liv…”  Bläää! Jag menar, att vardagen handlar om studier och fredagsmys är väl ingen garanti för vare sig ett bra eller dåligt förhållande? Lite längre ner står det; ”När våren övergår i sommar och höst…”  Klantigt och onödigt. Klart att vår blir sommar och sedan höst, hade inte behövts skrivas på det viset.

Nu har jag klagat lite, så nu övergår vi till något annat. Nedersta bilden. LÄS! Om du gillar spänning. Visste inte att denna brittiska författare existerade, men nu släpper jag henne inte, hon skriver som en gudinna.

Allra största TACK för att du läste detta, ta hand om dig!

IMG_6375

 

 

 

 

 

Tänker så det stänker!

IMG_5574

På bilden ser ni en pytteliten del av mitt jobb, taget i ett av lunchrummen på fabriken där jag arbetar som lokalvårdare. Inte för att ni ser så mycket, men tillräckligt. Trasorna, glasputsen och så anteckningsblocket där jag skriver ner idéer till Vårskogen, som hör till mitt andra jobb. Att skriva.

Även om jag kanske, i utmattningens heliga namn, inte borde försöka med sådant längre, så ÄLSKAR jag när jag kan göra mer än en sak samtidigt, och dessa två sysslor råkar trivas ypperligt bra tillsammans: Städa. Och tänka.

Jag vet, det är inte första gången jag nämner det och säkert inte sista heller, men tänk vilken gåva att få umgås med sitt manus på sitt vanliga jobb, utan att det är risk för slarvigt resultat, eller ens tar nämnbar tid från det. Tvärtom helt okej, så att t o m Borås Tidning gjorde ett reportage om det (26 augusti -18). Det är faktiskt lite kul, och sitter för övrigt på väggen i min städskr…jag menar skriv-skrubb.

Och det flyter på nu, Vårskogen får mycket tid. Ett tag ägnade jag mig bara åt synopsis, men nu kör jag en kombo som innebär att jag skriver manus, samtidigt som jag fortsätter fila på den synopsis, som ännu inte är helt klar. Det kanske låter grötigt, men det får det väldigt gärna vara på detta stadium, faktum är att det är bra att våga låta det vara rörigt, att stå ut med lösa trådar och att man inte vet allt. Allt kommer lösa sig, det är i alla fall min (ringa) erfarenhet: Att när du tagit dig djupt in i din berättelse kommer du märka att vissa luckor fylls i av sig själva, och att en del karaktärer tilldelar sig delvis andra roller än de hade från början. De kan visa sig ha egenskaper du inte visste om. Och ibland säger de en sak som gör att kapitlet börjar gå i en annan riktning. Eller så avslöjar de, bara sådär, något om en annan karaktär, som du inte hade en aning om. Det hände mig ofta de sista åren jag skrev på Skuggvinter, och nu börjar det hända även i Vårskogen. Och jag tycker att det är så himla fascinerande! Du som skriver, känner du igen dig?

Vi har alla olika sätt att skriva, och det kan se olika ut från bok till bok, har jag förstått på mer erfarna författare. Jag gissar att det är vanligt att man testar sig fram. Och då, på alla snåriga, dunkla stigar där man traskar, så finner man ibland en skatt som gör att något i historien framstår som helt GLASKLART. Titta nu på bilden i början igen, hur vitsigt jag knyter ihop detta inlägg;) Ha en riktigt fin helg, var snäll mot dig själv, och allra största TACK för att du läste

IMG_1194 (2)

En värld i världar

IMG_6306

Idag var jag inne i vårt (inte så stora) samhälle. Jag hade en del ärenden, och när jag klarat av ett av dem, och skulle tacka för mig och gå, sa hon bakom disken: ”Jag vet vem du är. Jag har läst din bok. Sträckläst. Den var jättebra!” . Och häromdagen, på jobbet kom det fram en kvinna, berättade att hon läst, och tyckt mycket om den. ”Men, sa hon, jag sa till min man, att det är svårt att få ihop författaren med boken. Hon är så trevlig. Och boken är så hemsk.”

En sak är säker och det är att Skuggvinter väcker känslor hos många. Det har hänt att jag signerat, och att det då kommit fram personer som redan läst, och som varit arga. Inte på mig, som tur är. Men dom har passat på att prata av sig, speciellt om min huvudkaraktär Alice.

En annan sak som också är säker, och som är det viktigaste, är att det är otroligt roligt att få höra att jag lyckats beröra! Att många gillat, och läst ut den snabbt. Det är faktiskt svårt att klä i ord hur enormt mycket det betyder. Det är givetvis väldigt uppmuntrande nu när jag skriver på nästa, OCH nervöst förstås. Hur ska jag lyckas skapa ännu en värld som folk vill leva sig in i, och förhoppningsvis har svårt att lämna?

Jag läser bara en sida till…

Vilken gåva när man har en bok i handen som man känner så inför. Just nu läser jag Malin V. Olssons debut Universums mörka hemlighetInte helt otippat, med tanke på titel och omslaget ni ser på bilden ovan, utspelar den sig i rymden. Inte min genre egentligen, men vet ni vad, jag har så trevligt när jag läser den, även om jag inte kommit så långt. Som jag skvallrade om i förra inlägget har skrivandet tagit fart, vilket gör att läsningen, för tillfället får stå tillbaka en del.  Men när jag läser är det verkligen uppiggande med en annan genre, och vad det händer saker i berättelsen! Huvudkaraktären Veronica Harrington är lost in space, verkligen, men som tur är (än så länge verkar det i a f vara tur) finns det både marsianer, jupiterianer och andra som kommer till undsättning. Vilken fantasi, du har Malin, TACK för boken! Och tack för att du tyckt till om min. Gå gärna in på https://malinvolsson.org/blogg/   om du vill läsa en av de första recensioner hon fått, eller hennes recension av Skuggvinter. Eller bara bekanta dig med en underhållande blogg iklädd rymd-look.

Jag avslutar med att hälsa en ny följare välkommen, tack för att du vill följa mig! Ta hand om er i detta minst sagt skiftande väder och vad ni än gör, åk aldrig vilse i rymden;) Eller?!

 

Ett stycke ur Vårskogen

IMG_5400

Här kommer ett stycke ur Vårskogen som jag skrivit nyss. Det utspelar sig i första delen av mitt manus, och det börjar närma sig jul. Observera att det säkert smugit sig in några smärre (korrektur)fel i det, jag är en aning stressad då jag snart ska till kyrkan, och att det inte är någon slutlig text, utan det förmodligen kommer ändras på den i det evinnerliga, alternativt strykas:)

Hur som helst, hoppas att det är förståeligt, (en del meningar har blivit extra förklarande så att ni ska kunna hoppa rakt in i boken). En liten s.k baksidestext först så att ni får en hint om vad Vårskogen handlar om:

Tyck gärna till och ha en fin söndag:)

Lina och Agnes är tvillingsystrar, men där slutar likheterna. Lina har nyss, tillsammans med sin familj, lämnat storstaden för ett hus på landet, medan Agnes, som arbetar som lokalvårdare i Göteborg är deppig som nybliven singel.

Där bor även storebror Olof,  fullt upptagen med att klättra uppåt i karriären, samtidigt som han försöker göra sin hustru gravid. En dag får han ett anonymt brev som talar om att han har en skuld, som någon han älskar ska få betala.
Men vem? Och vad är det han har gjort? Olof, som fuskat med skatten, vill helst inte gå till polisen. Men breven fortsätter att komma.
Så blir hans Cecilia äntligen med barn, i samma veva som Lina kontaktar honom och berättar att någon smyger runt hennes hus på nätterna. Och Agnes drömmer gång på gång mardrömmar hon inte vill kännas vid.
Ett osynligt nät dras åt runt syskonen som tvingas närmare både varandra och sitt förflutna. Och när alla förstår vem hämnden kommer drabba är det kanske redan för sent.

I stycket nedan har Linas sexåriga dotter Sofia  berättat att hennes gosedjur Alf har kommit bort. De tittar efter honom en stund, bl. a i lillebror Jakobs rum, men då Lina är trött och inte orkar leta, försöker hon avleda Sofias uppmärksamhet genom att föreslå att de ska göra något tillsammans. De sitter nu och målar på Sofias rum medan Lina, utan att riktigt förstå det, känner en oro gnaga inuti. Hon har ofta en känsla av att någon finns utanför huset på kvällarna, och ibland har någon ringt utan att säga något. Några veckor tidigare försvann dessutom hennes nycklar, då hon glömde dem i dörren till uthuset. De återfanns några dagar senare, liggande utanför deras ytterdörr, hon fick intrycket av att de slängts i snön, och den som lämnade tillbaka dem har inte gett sig till känna.

– Vad fint du målar, mamma! Det var tydligt att Sofia var full av beundran. Lina tittade på pappret, hade inte tänkt på vad hon gjort, hur blommor i blå och rosa färger åmade sig på sina stjälkar.
– Det ser ut som människor på något sätt. Och där är du och moster Agnes! Sofia pekade på två rosa blommor som växte nära varandra, lika höga och av samma sort men olika i sin framtoning. Och det är morbror Olof, fortsatte Sofia. Lina fnissade till när hon såg den robusta växten bredvid som avslutades med en blå och stor knopp.
– Jag tror faktiskt att du har rätt.
– Kan vi träffa dem snart?
– De kommer ju hit på julafton, då ska vi ha det riktigt fint här. Du kanske vill hjälpa mig att ta fram julsakerna snart? Häromdagen kollade jag efter tomten vi brukar ställa framför dörren vid jul, men jag hittade honom inte. Du vet, den stora med lykta i handen.
– Ja! Vi kan leta efter honom nu. Hon kunde se hur ivrig Sofia blev, och hur hon lika fort blev bekymrad. Jag hade glömt att Alf var borta, sa hon. Kan vi titta i Jakobs rum igen?
Något i det Lina sagt hade slagit an en orolig klang även hos henne själv. Återigen gled hennes blick över kartongerna i korridoren när de gick mot Jakobs rum, och precis som innan väckte det obehag.  När hon klivit in i hans stökiga lilla rum gick hon fram till fönstret och tittade ut, på den del av vägen som slingrade sig bort från byn.
Det hade, ovanligt nog passerat ganska många där dagen då hon burit kartongerna till uthuset, glömt nyckelknippan i låset, och den därefter försvunnit. Förskoleavdelningen som tågat förbi, Jonatan förstås på sin dagliga joggingtur, fler bilar än vanligt om hon inte mindes fel. Och Ellinor. Lina hade stått och stirrat ut genom fönstret i det kontor hon försökte skapa åt Micke, när hon fått syn på hur Ellinor stått stilla utanför, likt hon inte kunde bestämma sig för om hon skulle ringa på eller inte.

Det kunde väl ändå inte vara hon som tagit nycklarna? Var det därför hon verkat så nervös när Lina gått ut och hälsat? När de sågs i affären, och sedan tagit en fika ihop hade hon gjort ett helt annat intryck. Lina hade till och med tänkt att de kanske kunde bli vänner. Skärp dig, tänkte hon, bli inte paranoid nu. Hon hörde Sofia leta, det måste vara plastbackarna hon gick igenom. Och så kom insikten med full kraft, bröt sig igenom det undermedvetna och flöt upp till ytan:
Det hade börjat försvinna saker i huset efter att nyckelknippan kommit bort. Eller? Hur kom det sig att hon fortfarande inte hittat den halvmeterhöga trätomten från sitt barndomshem? Eller det inramade fotografiet på hela familjen som hon tänkt sätta upp i vardagsrummet? Hon hade skämts när Micke kallat det hon berättat, alla tecken på att någon rörde sig utanför huset för inbillning, och försökt dämpa sin rädsla med att inget mer hänt sedan nycklarna kommit tillrätta. Inte alls, insåg hon nu, lagt ihop den händelsen med alla småsaker som saknats det sista, utan skyllt det på trötthet och vissa kvällar, för mycket vin. Till och med nu när rädslan slog klorna i henne, förstod hon orimligheten i alltihop. Vem skulle ta sådana saker; vinöppnaren, hennes almanacka? Billiga, betydelselösa saker. För andra.
– Jag hittar honom inte, mamma.
Sofias röst var åter ledsen. Någon som vill jävlas, tänkte Lina. Och denna någon har även börjat röra sig inne i mitt hus. Bredvid skräcken, och därefter tvivlet, förvånades hon av ursinnet som kom, det som var likadant som när hon hittat nyckelknippan, några dagar efter att den försvunnit. Hon fortsatte titta på vägen utanför fönstret. Hade gått på den några gånger, visste att efter sjön som hette Klarsjön kom det fler hus, mer eller mindre gömda i skogen.
– Vi hittar honom, sa hon till Sofia. Oroa dig inte.