På nattduksbordet!

IMG_6534

Trodde inte att det skulle bli så här, jag som rent litterärt är fast i spännings-träsket, men för tillfället vinner feel-good över psykologisk thriller! Det är inte helt ovanligt att jag läser två böcker samtidigt, och just nu är det bl. a boken av Annika Estassy som ni ser på bilden som sällskapar mig om kvällarna. Och på lunchen på jobbet också!

”Alla dessa hemligheter” handlar om Louise (bra namn där;) som hastigt, men inte så lustigt blir änka. Hennes Konrad har dock knappt hunnit kallna innan hon gör den ovälkomna upptäckten att hon blivit ensam med skulder hon inte visste att de hade, samt en del andra bekymmer. Efter ett tag flyr hon till Frankrike och en syster hon inte haft så god kontakt med de sista tjugo åren eller mer, och så mycket längre har jag inte kommit. Men jag är fast! Med Louise i en liten fransk by, omgiven av spännande invånare som är som folk är mest, och ändå inte. Medan jag njuter av målande beskrivningar av såväl god mat som grönskande trädgårdar, och egensinniga hundar tänker jag att vi alla är unika, men ändå, när allt kommer omkring, har samma behov: Vi vill bli sedda och älskade, och gärna ha någon att älska, men beroende på vilka vi har vi olika sätt att tala om det på.

Och på tal om att bli sedd, och uppmärksammad; För ett tag sedan hade jag det så trevligt i rymden med Malin V. Olssons debut ”Universums mörka hemlighet”. Den har redan hunnit få flera fina recensioner och igår hittade jag den uppställd på hyllan med nyheter för ungdomar på mitt närmaste bibliotek . Kul, Malin!

Nu börjar jag bli för varm här i skrivskrubben, idag har det nämligen varit varmt hos oss, t o m jag har badat…

Hoppas att du också haft en fin dag. Glöm inte att vara snäll mot dig själv, och tack för att du läste!

IMG_6306

 

 

 

 

 

Känslor, känslor…

IMG_6346

Ibland är det kanske pms som spökar, när känslorna far runt inuti som en egen naturkraft utan att jag vet varför. Andra gånger är det säkert utmattningen och / eller en taskig kombination, det fanns inga stora reserver innan, och nu finns det ännu färre…

Och så störst av allt; detta att vara förälder. Att vara mamma är fantastiskt, underbart, utmanande, jobbigt, lärorikt och alldeles urjävligt. Med detta inte sagt, (man känner sig alltid tvungen att påpeka det här) att jag inte vill vara mamma, för det är det absolut största och vackraste i mitt liv. Men det är även det som gör mest ont och som gör en så fruktansvärt sårbar. Och som får känslorna att dra iväg som…hittar inget ord här som passar. Tsunami, vulkanutbrott eller de största djupen i havet räcker inte till.

Och bland allt annat man vill, herregud vad man vill mycket, strävar man efter att vara pedagogisk med barnen. Och det klarar man inte alltid av.

-Men gud, skrek min dotter till mig häromdagen, måste du vara en sådan drama – queen jämt!

Men idag hade jag förberett mig, ett mindre tal faktiskt, där jag vävt in ansvar, hjälpa till, skärmtid, ta ansvar, hjälpa till, plocka undan… ja, ni förstår nog vad det mest handlade om. Jag skulle vara lugn och logisk och inte fara ut o s v. Trots allt har det bara gått tre ynka dagar av lovet, och jag hade ingen lust att bryta ihop redan.

Då förekom två av barnen mig genom att säga att de skulle ut och promenera.

Ska ni gå ut? sa jag klentroget och tittade ut från skriv-skrubben för att förvissa mig om att jag verkligen hört rätt. Tillsammans?

Javisst, sa en av dem.

-Okej, sa jag dröjande. Ehh, tror ni att ni kan passa på och handla lite?

-Absolut, sa den andra, vad behöver du? och sedan gick dom. När de kom tillbaka höll jag bara ett litet tal eftersom de verkade så samarbetsvilliga, och då lovade den ena genast att dammsuga övervåningen, och den andra att göra middag. Och jag bara..Okej? Men tack!

Innan jag gick till skrubben igen, bäst att passa på att skriva medan man allt var så lugnt tänkte jag, gläntade jag på dörren till minstingens rum. Hon hade städat, själv, och nu satt hon och målade med stor koncentration. När hon såg mig tittade hon upp med ett leende och sa Jag älskar dig, mamma. Jag borde ha blivit glad och det blev jag också, men jag började även att gråta, och sedan dess kommer tårarna lite när de själva vill. (Häromdagen började jag gråta på grönsaksavdelningen på Willys. Ja, det är sant. Jag tror min äldste såg det, för han sa att han skulle gå och välja chips, och sedan var han borta en kvart. Fast han hjälpte mig väldigt bra med att packa maten sedan och det brukar han förresten göra).

Jaha, det här blev ett känslosamt inlägg för min del, tror att jag måste bryta nu och göra något annat. Som att gå till kaninerna. Det är inte så komplicerat. Jag släpper ut dem i deras i hage i trädgården och städar deras bur,  då blir dom glada. Sedan fyller jag på mat i skålarna, gärna med bitar av äpple i och då är lyckan total. Härligt 🙂

TACK till dig som läste, och ha en riktigt fin söndag! och Ps: Det händer ofta att barnen hjälper till, särskilt de äldre, känner mig tvungen att skriva till det, så ni inte tror att de aldrig gör det. Men ibland överraskar dom en på olika sätt när man inte väntat sig det, och det hände idag. Ds

IMG_4003

 

 

 

 

 

 

 

 

Ser inte skogen för alla träd…

IMG_6143

Nu är det en dryg vecka sedan jag kom på att mitt manus skulle byta namn från Vårskogen till Vårmörker. Så långt allt väl. En del infall, idéer och insikter är lätta att genomföra, andra tar mer tid…Jag har ju bloggat en del det sista om att skrivandet går bra, inlägg med entusiastiska rubriker som ”Det våras för Vårskogen” o s v. Men alla mynt har som bekant två sidor och idag skulle jag vilja skriva att det är mörkt i Vårmörker. Och det är väl precis som det ska vara i en psykologisk thriller. Men jag syftar även på själva skapandet.

Dels har det gått trögt framför datorn, det där flytet jag varit så glad över verkar tillfälligt ha övergett mig. Helt okej faktiskt, jag är inne i ett samtal mellan Linas man Micke, och Linas syster Agnes, och en del av problemet kan absolut ligga i att jag inte riktigt har klart för mig hur de funkar tillsammans. Vi får prova oss fram alla tre, helt enkelt… Men detsamma gäller så mycket i manuset just nu. Jag brukar göra en hel del jobb i huvudet när jag skriver, och nu kommer det så många ideér, att hela berättelsen stundtals känns som ett enda gungfly. Jag tror egentligen att det är bra, hellre för många ideér än för få, men det blir tvivel och förvirring samtidigt, och störst av allt kanske; stor trötthet i en redan trött hjärna.

Så vad göra? Prata in idéer på röstmemo i mobilen, skriva ner dem i manusblocket, och sedan glömma allt ett tag och hoppas på att det liksom sorterar sig självt i huvudet medan jag gör annat. Något mer författarjobb blir det inte denna fredag eftermiddag,  livet består ju av så mycket, som tur är:

Sol ute. Pysseltjej i vardagsrummet. En äkta man som snart ska gå upp, så att jag kan sova en stund. Och ikväll kommer två vänner på besök. Vi har haft filmkvällar ihop sedan vi var tjugo år, och har inga planer på att sluta med det 😉 Allra största TACK till dig som läste, hoppas att du får en riktigt fin helg!

Inte sova lugnt…

skuggvinter[4685]

Igår kväll kröp jag ner i sängen, dyster till sinnes och orolig. Försökte läsa en stund men lyckades inte koncentrera mig. Orsak: minstingen. Denna vår har det duggat tätt med infektioner för hennes del, och på morgonen hade hon vaknat med hosta som inte alls lät snäll, rinnande näsa och under dagen tilltog febern. Nu hade hon somnat, efter en rejäl dos Alvedon, men jag visste att risken var stor att natten skulle bli sådär. Visst står jag ut med, och har vant mig vid hostattacker, ta tempen, hämta Alvedon och dricka, läsa sagor medan medicinen hjälper om temperaturen är hög…det är livet som förälder.

Men det är när astma och andning börjar spöka som det blir riktigt jobbigt. Vi har ju inhalator hemma, men det finns gånger det inte räcker, utan vi får åka akut till sjukhuset.

Men så blev det inte denna gång. Både hon och jag sov som stockar, utmattade båda två av natten innan som inte varit bra. Hennes hosta har visserligen inte gått över, men hon är feberfri, och piggare, vilket gläder mig!

Något annat jag är glad över idag är att jag äntligen orkat / hunnit/ tagit tag i (välj själv;) lägga ut recensioner av Skuggvinter här på bloggen. Nu kan du hitta dem i menyn under fliken med det fiffiga namnet… recensioner. Okej, det där sista behövde inte skrivas. Och det borde inte ta 1 1/2 år att lägga ut recensioner, som man blivit så lycklig över, på bloggen. Men nu gjorde det det. Och vet ni vad det bästa är? Jag har fått ännu fler fina omdömen, jag hann inte klart idag. Min tanke är att även länka direkt till bokbloggarna, men det hann jag inte heller. Och ja, jag är himla katastrofalt oteknisk. Men har du lite tid över, gå gärna in och kika! Och får man tro några av recensenterna fick kanske även dem problem med nattsömnen när de läste min bok. Åtminstone blev de mörkrädda..;

Varmaste TACK till dig som läste, ta hand om dig så ses vi snart igen!

 

Bo i sin bok…

IMG_6388

…Umgås med sina karaktärer. Vistas i sin berättelse. Kärt barn har många namn, brukar man säga, och med åren har jag skapat några utryck, varav Bo i min bok, är ett av dem som fastnat. För mig betyder det att tänka på mitt manus även när jag gör annat. Som på jobbet, alltid med idéblocket nära till hands på städvagnen. När jag promenerar utan sällskap. Tvättar. Eller ensam i bilen med bra musik, perfekt!

Det är tidssparande, för när jag slår mig ner vid datorn flyter det på mycket bättre än om jag inte ägnat skrivandet en tanke sedan jag satt där sist. Sedan är min erfarenhet också att berättelsen blir mer genomtänkt när jag gjort en del jobb i huvudet. Färre omskrivningar och mindre strykningar, (hoppas jag).

Men först och främst är det förmodligen resultatet av att jag aldrig har den skrivtid jag önskar, och att det har blivit ett sätt att få hänga med mina påhittade personer även när jag inte hinner till skriv-skrubben. Nu, när jag följer, och har lärt känna andra med samma passion som jag, har jag förstått att det finns naturligtvis himla många sätt att skriva en bok på.

Hur gör du? Synopsis, skriver av dig i det flöde som kommer, testar nytt sätt med nya manus, eller håller troget fast vid din väg i den snåriga djungeln av skrivande?

Hur du än gör, eller vem du än är, önskar jag dig en skön söndag och tackar för att du läste detta. Här är det förmiddag, regnigt och blåsigt. So far har det varit väldigt lugnt i huset, så jag har redan hunnit skriva en del. Nu blir det tvättstugan, och sedan städa. Det mesta hann vi med igår, men minstingens rum…Minstingens rum!! Det brukar ta lite tid, minst sagt. Och så hoppas jag på mer skrivande senare idag. Tror jag ska ge forna Vårskogen arbetsnamnet Vårmörker, hittar inga träffar på det på Adlibris i alla fall.

 

 

Ajöss Vårskogen!

 

IMG_6402

I måndags träffade jag en vän i Göteborg, Helena (här hittar du hennes blogg). Det var just via bloggen vi först träffades, men som tur var stannade det inte där. Jag har, med stor behållning, testläst ett av hennes manus, hon gjorde detsamma för mig och Skuggvinter, och återkom med otroligt professionell feedback som gjorde boken mycket bättre.

Nu har vi hunnit ses några gånger, och det är så givande att träffa någon som man delar samma passion med! Som förstår kärleken till skrivandet, inte bara när man har inspiration, utan även när refuseringarna dimper ner i mejlkorgen, eller när manuset slagit knut på sig själv och vägrar att servera en den där vändningen eller snygga slutet man verkligen behöver. Givetvis pratade vi också mer allmänt; bloggande, lektörtjänster och olika förlag, böcker och författare, och till och med omslag. Omslaget till Skuggvinter hade jag klart för mig flera år innan den blev klar, medan Vårskogens varit höljd i dunkel. Däremot är min synopsis till den väldigt mer färdig än Skuggvinters någonsin var, och det är ju mycket bättre;)

-Det är väldigt många svenskar som bor i hus, sa Helena när vi pratade lite om Vårskogens handling, och så detta att någon smyger runt utanför på kvällarna, usch!

Och där…BOM! kom en idé till omslag, fast den första versionen så att säga, inte på något vis klar för presentation än. (Och hallå Louise, boken finns faktiskt inte än;) Nej, det vet jag väl! Men om man inte tänkte, dagdrömde, skrev ner idéer och infall och framför allt SKREV så skulle det inte bli någon heller.

Och så PANG, som ett resultat av omslagsidén kom en nej, nej två eller t o m tre nya titlar till mig. Då hade jag sagt hejdå till Helena och satt på bussen hem. Klart att den inte kan heta Vårskogen. Namnet har jag tänkt mig p g a en speciell händelse i mitt manus, men nej, det går verkligen inte. 

Vårkyla, Vårvarsel eller Vårmörker.  Fattar inte varför jag inte tänkt på det förut, men det är naturligtvis önskvärt om man förstår att det är en thriller redan på titeln. Nu vet ni hur smart jag är (:

Alltså, naturligtvis hade jag tänkt mig att man skulle se på framsidan att det är en otäck bok, men…Får tillägga här att jag inte hunnit googla på Vårmörker, men inte fått några hintar om att de två första förslagen skulle finnas som boktitel. Har ni? Och vad tycker ni, några åsikter?

Hur som helst önskar jag er en riktigt fin Nationaldag! Hos oss har den dykt upp som från ingenstans, m a o; vi har inte planerat eller förberett något alls. Inte den minsta skvätt grädde eller jordgubbar i kylen, eller vad man borde ha. Ska leta upp bordsflaggan i källaren, kanske. Och minstingen och jag ska bada med en av hennes vänner. Alla hemma planerar nog bad idag, med tanke på vädret.

Så, förutom ta hand om dig borde jag nog lägga till; glöm inte att smörja in dig!

Samt; Tack Helena, igen! Inte ”bara” för en god stund eller fin vänskap utan även för bra idéer;)