Från tanke till debut

IMG_3427Från tanken att jag skulle skriva en bok till dess att min debutroman Skuggvinter gavs ut tog det ganska exakt tio år. Länge, kan tyckas. Javisst. Så vad gjorde jag under all denna tid?

Alltså, jag satt inte vid datorn hela tiden, långtifrån. Istället försökte jag tränga in mitt skrivande, som efter några år kunde kallas ett manus, i ett intensivt familjeliv. Med tiden märkte jag dock att det inte bara var barnen som växte, utan även mitt behov av att skriva. Och förstås, den stora drömmen om att bli Utgiven.

Jag tog till och med beslutet att avbryta min sjuksköterskeutbildning för att satsa på skrivandet. Ändå höll jag det väldigt hemligt, bara några få invigda visste att jag skrev. Varför? Jag tror att det, för dem flesta, krävs ett visst mod att våga berätta att man vill bli författare. Det är lätt att bli rädd att folk ska tro att man drabbats av  storhets-vansinne. Jantelagen och allt det där.

Och jag vet knappt ens själv om jag trodde på att ett förlag skulle anta mitt manus. Det händer väl journalister och andra, inte mig tänkte jag; en småbarnsmamma som efter flera föräldraledigheter i rad gick tillbaka till jobbet som lokalvårdare. Men jag VILLE så förtvivlat gärna!!

Mitt i allt gick flytten från staden till landet. Och där, på övervåningen fanns min skrivarlya! Pytteliten, men med ett väggfast bord och plats för stol! Och på jobbet hade jag plötsligt mycket tid att tänka på min bok.

Jag höll fortfarande ganska tyst om det hela, för det är inte sådana som jag som blir författare. Jag fattade det.
MEN. Jag kunde inte sluta skriva. Trots att jag ibland försökte. För det var bortkastad tid och jag fick bara standardrefuseringar. Men det blev så tomt inuti när jag inte fick sitta vid datorn och umgås med mina karaktärer, som jag kände väl vid detta laget. Och så kom jag på några ändringar som jag trodde skulle funka bra i intrigen.

Några år till förflöt, jag skrev allt mer, berättade för allt fler och fick positiva refuseringar. Det gjorde mig så himla lycklig! Men ändå, i slutändan. Nära skjuter ingen hare, tyvärr.

Fast ibland vinner folk högsta vinsten på Triss. Och så finns det hybridförlag.

Våren 2017 fick jag fem eller sex uppmuntrande brev från stora förlag, och ett erbjudande om utgivning. Det kom från hybridförlaget Visto. I avtalet stod det att dem åtog sig att sköta väldigt mycket av det praktiska, jag skulle betala. Det betydde även att allra största delen av vinsten blev min.

Jag tackade ja. Har det inneburit mycket jobb? Ja. Är det alltid kul? Nej. Har det varit värt det? Ja!

Trots att det faktiskt kom en utmattning i vägen. (Fast det är egentligen inte bokens fel, utan till största delen en annan historia). Sanningen är att mottagandet av Skuggvinter vida har överträffat mina förväntningar! Förutom att Saga Egmont köpte rättigheterna till att göra ljudbok på den (släpptes i februari 2018), har boken sålt bra och fått ett fint mottagande, både av bokbloggar och vanliga läsare! (Kommer lägga ut recensioner här på sidan snart).

Hur som helst, idag lever jag min dröm. Eller ja, typ…Mitt jobb är fortfarande, att städa, inte så glammigt (fast jag har alltid trivts med det). Men det är också att skriva på nästa manus, och att signera, varav det sistnämnda är ganska glammigt 😉

Finns det något jag vill säga med det här? Ja, om du tror dig ha det som krävs och är beredd att arbeta hårt för det; tro på din dröm och tro på dig själv! Vad det än är. Jag menar verkligen det.

Och vill du följa vad jag gör, och inte gör,  (jag tränar nämligen på att leva i ett lugnare tempo), är du mer än välkommen att ta del av det här 🙂  Allra största TACK för att du läste och som sagt, titta gärna in igen!