Kategori: Okategoriserade

Vem vill städa?

IMG_9040
Jag vill! Skulle man kunna tro i alla fall. Jag (hrrm, VI), alltså minstingen och jag, började denna vecka med att städa hennes rum, som syns ovan. Det tog ett tag kan jag säga. Och sedan har jag fortsatt. Med att jobba extra, och då är det ju också städ som gäller. Tyvärr har jag även råkat bli sjuk, just i dessa dagar när chefen blev så glad att jag ställer upp, och det är stressigt. Så det har blivit Alvedon och iväg.
Men idag tror jag faktiskt att jag är lite piggare, eller så är jag bara för yrvaken för att veta bättre 😉
Ska vara på jobbet extra tidigt idag men sedan…i eftermiddag. Ska jag höra hur barnens avslutningar varit. Kommer svärfar från Nederländerna. Är en gran äntligen inköpt och står och väntar i garaget på att bli klädd. Eller…vi väntar på att få klä den i alla fall. Eller åtminstone gör barnen det. De yngsta, då. Jag längtar mest efter att få sova. Kram på er alla därute, ta hand om er!
Ps Bra boktips;
IMG_E8970

Vinn en Skuggvinter

IMG_9015
Här duggar inläggen tätt just nu, men detta är av ganska ovanlig sort, och bara för att det snart är jul. Och för att jag tycker det är kul 😃
Idag (17 december) fram till klockan 21.00 har du chans att vinna ett signerat ex av min bok Skuggvinter, en psykologisk thriller om ett otrohetsdrama med dödlig utgång. Väldigt dramatiskt, minst sagt.
Men allt DU behöver göra är att gå in på min Facebook-sida med namnet Skuggvinter (min mobil vägrar länka, men sidan är offentlig) och GILLA&DELA aktuellt inlägg så är du med 😊
Jag skickar boken imorgon, så borde den hinna fram innan julafton.
Det är inte läge att säga
IMG_9011
riktigt än, så jag säger GOD TUR istället 😉 Kram på er ❤️

Mysigt, men stressigt

Bra helg? Nja, jo. Egentligen. Men i för högt tempo. Det började redan i fredags med julbord på jobbet. Eftermiddag bara, inte sent, ingen alkohol, även om möjligheterna fanns till fortsättning för dem som ville. Så allt gick lugnt till som ni förstår, men för mig som knappt pratat med mina kollegor på ett år, mycket p g a min sjukskrivning, var det stort.
Eller vänta lite nu, det började redan i torsdags då jag jobbade extra för första gången på evigheter. Åkte runt med en kollega och gjorde hemstäd. Roligt och mysigt, snälla gamla par som bjöd på pepparkakor och hade julfint hemma.
Sedan, hopp och hej, så var det plötsligt lördag. Med lussekattsbak.
IMG_9004
Och tvättande, och promenader, och bio som avslutning. Äldste sonen och jag såg ”Knives out” om mordet på en kriminalförfattare, och utredningen därefter. Annorlunda, och sevärd!
Söndagen inleddes även den med bak, nu av frallor. Medan degen jäste tog jag ut vår rymmare Vitnos i koppel, och släppte samtidigt ut Mumrik i hagen. I nuläget får de inte ses närmare än så här, eftersom Mumrik nyss blivit kastrerad, men jag hoppas verkligen att de ska trivas ihop 💕 Om ni ser en liten svartvit figur i bakgrunden är det Hampus som dock inte alls verkar förtjust i nykomlingen.
IMG_9020
När jag stängt in dem igen, var det dags för Isa och Hampus att springa runt i hagen medan jag städade jag burarna. TRE stycken, fulla av våt halm, hö och spån. Välbehövligt, men inte bra för mina onda axlar. Antar att det är sista veckan som satt igång värken jag ofta är fri från nu, men burarna behövde städas, degen väntade i köket och ja, det var mycket som behövde bli gjort igår…
Detta eviga tvättande, till exempel. För att inte tala om städningen. Vid sju igår kväll stod jag halvklädd med nytvättat, blött hår och illstädade badrummet. Sedan hällde jag upp ett litet glas vin och dammsög hall, kök och vardagsrum. Avslutade med att skura. Välbehövligt även det, men idag måste det gå lugnare till. I utmattningens kölvatten har jag svårt att klara flera projekt samtidigt, och i helgen gjorde jag mer än det som nämnts ovan. Skjutsade till kompis, och hämtade sedan. Letade julstjärnor. Små saker, som ändå tar tid.
Men idag blir det skrivande, på Vårmörker. Äntligen! Hoppas att ni haft en fin helg, och glöm inte att vara goa mot er själva 🤗 Bättre än tusen pepparkakor, för är man snäll mot sig själv blir man snällare mot andra. Så det så 😉

Ännu ett drama i mörkret

Mumrik, som kunde kostat oss betydligt mer än kostnaden för kastrering. Men visst är han söt?
IMG_8945
Här kommer ett inlägg, tätt inpå det förra, men jag måste ta lite paus från sorgen över mormor, även här på bloggen och berätta något…dråpligt istället.
Jag har ju skrivit om innan att vi ska skaffa en kompis till vår Vitnos, som saknar maken Hector, som tyvärr dött. Och i söndags var det dags att hämta Mumrik, en nykastrerad och enligt ägaren, snäll kille.
Jag tog med mina tjejer, en transportbur och lite matsäck, och så åkte vi. Det skulle inte vara några märkvärdigheter. 1 1/2 timmes resa, men lätt att hitta. Äldsta dottern hade gjort en diger spellista, och färden flöt gemytligt på ända till slutet. Då var vi på landet, med gården i sikte. Trodde vi. Men tyvärr svängde jag 70 meter för tidigt, och plötsligt befann vi oss befann på en liten grusväg, en sån där med en gräsfåra i mitten.
-FORTSÄTT TILL RUTTEN, röt gps-rösten. FORTSÄTT TILL RUTTEN!
Oroligt spanade jag framåt men det fanns inte mycket att se. Fan, tänkte jag, och kände rädslan komma krypande.
– Är det här Mumrik bor? frågade minstingen.
Stora tjejen märkte ingenting, hon var uppslukad av sin älskade mobil.
– Nästan här, sa jag, och sneglade på GPS-kartan. Denna lilla väg, utmärkt med blått, såg ut att slingra sig framåt i all evighet. Tänk om jag fortsatte en bit till, rakt ut in the middle of nowhere, för att sedan bli tvungen att backa tillbaka. Då var det bättre att vända nu.
Jag klev ut och tittade mig omkring. Vår väg var smal som sagt, och runtomkring åker, men det såg väldigt plant och bra ut. Väg och åker i samma höjd liksom. Så jag, min korkskalle, kliver in i bilen, kör ut en liten bit på åkern och backar sedan. Fast det går ju inte. För nu sitter vi fast. Jag försöker igen, men nej.
– FAN! skrek jag.
– Vad är det? undrade minstingen oroligt. Bor inte Mumrik här?
– Snart är vi där, sa jag. Jag ska bara…kolla en sak.
Återigen gick jag ut, och det klafsade om skorna. Såklart! Så mycket som det regnat det sista. Och nu hade vi fastnat här, kvart i sex en söndag kväll. Det såg visserligen ut som om vi skulle kunnat komma upp på vägen hyfsat lätt om vi varit två vuxna. Jag tittade in på min dotters ansikte, upplyst av blixten från mobilkameran, som hon log ett strålande leende emot. Hon kan inte köra bil. Och ingen med förnuftet i behåll ber en tunn tonårstjej att knuffa lite, medan man gasar.
Hädanefter gjorde jag något som definitivt inte heller hade med förnuftet att göra. Jag gav upp mitt högsta vrål, därute i mörkret. Ett avgrundsvrål som innefattade min förtvivlan över mormor som snart skulle dö, samt annat elände, och som till och med fick min tonåring att häpet titta upp.
Sedan klev jag in i bilen.
– Vad konstigt det lät därute, sa minstingen med darr på rösten.
– Jag vet, sa jag, Men nu ska vi hämta Mumrik.
Så backade jag av hela mitt hjärta. Det lät. Det började stinka bränt gummi. Men vi kom loss!
Tio minuter senare hälsade vi på vår nye kanin, och sedan åt vi matsäck. Kaffet intog jag i stora, lugnande klunkar, vilket jag gjort genom hela veckan. Mormor dog dagen efter, och i tisdags var vi (som man kan läsa om i förra inlägget) och sa farväl till henne. Sedan har det hänt en del annat också.
Nu är det lördag, och…ja. Målet är att hålla sig på banan. Samt umgås med familjen, och med kaninerna. Och baka lussekatter. That´s it.
Hoppas att du som läste får en fin helg. Ta hand om dig och de dina ❤️ För det finns inget som är viktigare. Kram🤗

Ett skratt mitt i allt, och en stjärna

IMG_8671
Häromdagen var vi och tog ett sista farväl av mormor, i sjukhuskyrkan. Det var vackert, men definitivt och gjorde så ont. En välsignelse med alla tända stearinljus som fladdrade, och den snälla diakonissan.
– Ska vi sjunga en sång för Stina? frågade hon oss, men mest av allt fokuserade hon på minstingen.
– Ja, sa minstingen. Hon stod med Tigris tätt tryckt intill sig, gripen av stunden.
– Kan du någon julsång kanske? frågade diakonissan.
Minstingen såg fundersam ut. Sedan sträckte hon på sig, och rättade till glasögonen.
– Just nu övar vi på Vår julskinka har rymt, sa hon med stolthet i rösten.
-Mmm, sa diakonissan och så blev det tyst en liten stund. Jag tror tyvärr inte att jag kan texten till den. Ska vi sjunga Blinka lilla stjärna istället?
Och så gjorde vi det. Och jag tänkte att det är tur att det ofta finns något litet som lättar upp, eller som man till och med kan skratta åt när man behöver det som bäst.
För den här veckan har varit bedrövlig. BEDRÖVLIG! Men igår kväll var det dags för Lucia-tåg i skolan. Då hade jag en stjärngosse i vimlet att vara stolt över, och försöka fånga med kameran. Och det lyste upp! Tack till dig som läste, och framför allt; TACK för alla fina kommentarer till förra inlägget❤️Annars också förstås, men det där var helt enormt. Kram!

Sov gott, älskade mormor!

IMG_8833När jag var tolv år satt mormor och jag på en buss tillsammans. Hon tittade sig runt och sedan viskade hon till mig:
– Tänk Louise, här sitter du och jag och massa pensionärer.
Då tittade jag på henne och sa:
– Nej mormor, här sitter JAG och massa pensionärer. Och så klack det liksom till inuti, både för att jag kommit på en så träffsäker replik, och för att jag visste att det hela var lite laddat för mormor.
– Men LOUISE! sa mormor. Men sedan började hon skratta.
Då hade mormor precis lämnat arbetslivet och blivit pensionär, och vi hade en helt underbar semester i England, dit vi var på väg då. Vi bodde hos mormors vänner, men åkte iväg på många utflykter. Till London och Madame Tussauds. Till havet, och åt sandig fish & chips. Vi åkte till och med iväg över natten en gång, och bodde på Bed & Breakfast, bara hon och jag.
Jag var stolt över min mormor. Hon kunde mycket, och hon var rolig att vara med. Hon var påhittig, och inte rädd att testa nya saker. Jag, mina syskon och kusiner brukade kalla henne Stål-Mormor, (eller -Farmor). Det smeknamnet förtjänade hon verkligen!
Nu har mormor lämnat jordelivet bakom sig. Hon blev 96 år gammal, ett år äldre än hennes mamma blev. Min gamlamormor hette Anna, så även min farmor faktiskt, så det kändes symboliskt och helt att hon somnade in dagen då Anna har namnsdag.
Ikväll kommer jag lägga ut en bild när jag träffade mormor sista gången i höstas.
Tack till er som läste, och även till en ny följare. Du vet vem du är, och du bor i mitt hjärta. Alltid. Kram på er!
…Och nu är det kväll, och här är bilden då vi träffade Stina sista gången, 28 oktober. Efter det såg vi henne bara sovande. Men här fikade vi!
stina