Kategori: Okategoriserade

Bit för bit…

IMG_6320

…börjar jag plocka ihop mig själv. Återerövrar min egen mark. Det är så det känns, och det är så jag måste intala mig själv att det är. Ingen idé att fastna i tanken Varför skulle detta hända? Livet är varken rättvist eller orättvist inbillar jag mig, det bara är. Och det händer. Hela tiden, för alla, på både bra och dåliga sätt. När det handlar om något svårt…då är det som om allt stannar upp en stund. Men sedan gör man nog bäst i att försöka förhålla sig till den nya verkligheten.

En del i allt, och en otroligt positiv sådan, är att ett dygn tillbringats på sjukhus i veckan, massor av prover togs, undersökningar gjordes, och att det skulle handla om något farligt kunde uteslutas. Även om det inte innebär att problemen är borta, är det naturligtvis en fantastisk tröst och välsignelse!!

En annan är den att min älskade syster med sin lika älskade son är här just nu, de är bosatta i Italien, så vi träffar dem inte så ofta. Barnen har så kul ihop! Igår var de ute och plockade blåbär i skogen, bakade blåbärsmuffins, well, det sistnämnda gjorde endast minstingen och hennes moster, men alla åt dem;) De spelar Playstation förstås, men bygger också med lego, hoppar studsmatta som galningar, och har Nerf-krig (Nerf är ett speciellt leksaksvapen). Ska se om jag orkar lägga in en rolig bild här under dagen.

Jag leker inte galna lekar, jag har städat som en galning istället. Rena terapin att sortera, slänga, damma, o s v, och även skönt för kroppen, då sista veckan inneburit mycket stillasittande, liggande och väntan, bl. a på sjukhus. Och som grädde på moset… behövdes städningen? Yes!

Vill ni veta en märklig sak? Jag brukar ju klaga på min värkande högerarm. Gone. Jag har lagt märke till detta fenomen tidigare i livet då stora påfrestningar infinner sig, att vissa krämpor eller annat försvinner. Kroppen bestämmer sig för att den inte orkar med mer än det som är,  och så…poff!  Tillfälligt, alltså, jag fattar att jag måste vara rädd om armen. Ändå, livet och människorna som lever det…ibland förstår man mer än annars hur märkligt och komplext allt är.

Mitt allra största TACK för alla fina kommentarer och mer, det värmer så mycket. Och är jag seg med att svara vet ni varför. Ni, vars bloggar jag följer, även er jag inte träffat, ni betyder någonting för mig! Och alla er jag känner i ”riktiga” livet och som finns där…ni vet vad ni betyder.

Ta hand om er. Kram!

Hopp finns alltid..

IMG_6684

Ibland händer det något som skakar om i grunden. Det har det gjort i vår familj, och jag, numera inbiten bloggare, hade behov av att kika in här och skriva det. Observera att ingen av oss har dött, eller fått en dödlig sjukdom. Men livet är livet, och ibland är det för jävligt.

Mitt i allt är jag tacksam över de nära och kära som vet, och som stöttar. Samt personal inom vård och omsorg, som bemött oss så fint, och gjort precis det man önskar i den situation vi hamnat i nu. Jag avslutar med en fin bild, för jag har hopp om ljusare dagar med mer ro i sinnet, snart eller längre fram. KRAM på dig! Ta väl hand om dig själv, och de dina. För det finns inget som är viktigare och vi är alla värda det.

I stillhet, men knappast lugn och ro…

IMG_7421

…framför sonens favoritspel, som ni ser en glimt av på bilden.

Yes, det har varit en hel del spelande de sista dagarna, tillsammans med minste pojken som fortfarande är sjuk. Idag har han en läkartid och det är bra. Det visade sig nämligen vid förra besöket hos läkare att hans sänka var ganska förhöjd, så de vill kolla den igen, undersöka honom, samt ta prover. Han är för tillfället rejält infekterad, stackarn. Men i natt tror, och hoppas jag att han äntligen har sovit bra. Riktigt säker är jag inte eftersom jag, för första gången sedan han insjuknade, sov ensam. Min man fick ta nattpasset. Höga feber-nätter är definitivt inte avkopplande, varken för barn eller föräldrar. Mycket sömn har det inte varit, och jag är som sagt lättad över att han ska träffa läkare idag.

Alla utom jag åker, de tre äldsta barnen lämnas hos sin morfar och mormor som ville träffa dem, medan min man och minste pojken gör sjukhuset. Så det blir några tysta timmar här hemma. Välbehövligt, särskilt eftersom egen ohälsa tillstött för mig. För att återknyta till rubriken skulle jag behöva både stillhet och lugn och ro. Kanske orkar jag  fixa lite med bloggens utseende, vet inte om jag är nöjd med den än. Eller ännu bättre, om ett sådant fokus infinner sig, tillbringa en stund med mitt manus Vårmörker. Förra veckan blev det tre tidiga, ljuvliga morgnar på altanen med datorn, då jag glatt kunde konstatera att det visst hänt saker under semestern. Trots att jag inte öppnat dokumentet på tre veckor hade en del snyggt lagt sig tillrätta – inne i mitt huvud. Det var bara att skriva ner det!

Nu börjar det hosta i sovrummet, och jag skulle jag tro att denna hittills tysta morgon är över snart. Allra största TACK till dig som läste, hoppas att du får en fin dag och njuter av den svalare luft som tycks ha dragit in…överallt i Sverige? Har varit lite borta det sista, så har inte jättekoll på vädret, förutom att här är himlen järngrå och temperaturen visar på…13 grader!? Jisses!

Avslutar med en sommarbild som togs i vår trädgård häromkvällen. Innan molnen drog in…Kram!

IMG_7385

Men skit också…

…fast på tal om något annat, visst syns det att Vitnos lyssnar på alla kloka ord jag säger till henne?IMG_7376

Nu drar regnet in här, och om jag haft något solskenshumör de sista dagarna (vilket jag knappast haft) så försvinner det definitivt nu. Ibland blir det bara för mycket…Jag hade behövt återhämta mig efter resan hem, och kanske är det just utmattnings-symptom jag känt av, för jag ramlar tidvis ner i ett bedrövligt hål med massa mörka känslor. Fast jag misstänker pms / klimakteriet (?), för djupet i de här känslorna, jag förstår dem faktiskt inte, och då är det ofta hormonellt, har jag insett.  Det kan faktiskt vara en taskig kombo också, var en tanke som just slog mig. Med betoning på slog, då…

Som grädde på moset vaknade minste pojken med hög feber tidigt igår morse, så det blev ett dygn med svalkande åtgärder,  samt alvedon, ipren, saft, vatten, te, salta chips och kex…you name it, och det är inte alltid lätt att få i ett barn med hög feber någonting, så det har varit jobbigt. För att inte tala om hur det varit för hans del, 40 graders feber i denna hetta…Idag mår han lite bättre, sett till allmäntillståndet, men hosta har tillstött. Det får bli en dag i soffan, med Plants versus Zombies, hans favoritspel, och fortsatt koll.

Oj, vad det regnar ute nu…Hade tänkt mig en badbild till detta inlägg, men är inte alls på det humöret längre. Det får bli kortet jag tog på vår kanin Vitnos igår istället, när hon just kommit hem från kaninpensionatet där hon, Isa och Hampus bodde under vår semester. Hon fick komma ut i hagen direkt och efter att ha tagit några skutt, sträckte hon ut sig raklång i gräset. Jag satte mig bredvid och klappade henne länge.

-Borta bra men hemma bäst, sa jag till henne, och jag vet att hon höll med.

Well, well, det här blev några dystra rader, men sånt är ju livet ibland, och en av mina tankar med bloggandet är att skriva även om det som är mindre roligt. Inte för att sprida negativitet, utan tvärtom, för att dela. Trots att man verkligen förstår att man inte är ensam om svårigheter, är det ändå förbluffande lätt när man är nere att tro att ”alla andra” har det bättre, eller kanske framför allt att de hanterar utmaningar på bättre sätt. Men vi är alla bara människor och vissa dagar…Hittar inga ord här, men tror att ni förstår. Hur som helst, allra största TACK till dig som läste, hoppas att du mår bra. Och glöm inte att vara snäll mot dig, ska försöka komma ihåg det själv också;) För det är viktigt och vi är värda det!

Bara ett test…

skuggvinter

Har förändrat bloggen igår och idag med hjälp av WordPress och min älskade man, varav den sistnämnde ville att vi skulle se om det även funkar att skriva ett inlägg. Han är lite knäckt vid detta laget, stackarn…Men det gör det uppenbarligen, (hoppas jag;) Bilden, Skuggvinter som ljudbok, har dock ännu inte fått en plats på sidan, så den får bli bild här så länge.

Ha en skön kväll i värmen, om du kikade in och läste, och hoppas att du gillar nya looken! Det gör jag, som firar med ett glas vin, och som avslutning ska titta lite på en ny serie som äldsta dottern älskar. De andra ska kvällsbada, inte fel det heller.

Borta bra, men hemma bäst!

Den vackraste synen på vår altan är denna!IMG_6382

Kanske en av de bästa sakerna med att åka bort är att komma hem. Så kände vi i förrgår, när vi efter 14 timmar i bilen (!) äntligen satte nyckeln i låset till vårt hem. Minste pojken sprang till Playstation, han hade verkligen saknat sina gubbar i favoritspelet, och tonåringarna försvann kvickt som sjutton in på sina rum. Men minstingen! Hon sprang exalterat upp och ner i en av våra trappor medan hon ropade;

-Det är något som har hänt, den känns inte som förut. Naturligtvis hade ju inte trappan förändrats, det hon gav uttryck för var att den kändes annorlunda. Man får perspektiv av avstånd, att inte hela tiden röra sig i samma bekanta kvarter, eller hur? Oavsett om det gäller tankar, eller miljön du har omkring dig.

Själv blev jag stående i dörröppningen mellan köket och hallen, och lät mig gripas av just det. Vad stort det är, tänkte jag, och sedan, och vad mysigt!

I vardagen lunkar man runt och ser mest att man inte hunnit städa, att barnen inte heller plockat undan efter sig, och att parketten otvivelaktigt skulle må bra av någon slags vård. Men nyss hemkommen såg jag bara att vårt bruna kök liksom glödde hemtrevligt i kvällssolen, och att ytorna överallt är rymliga och generösa, och det var så skönt att bara se det. Och vardagsrummet med den jättelika soffan som fortfarande ser ny ut, och vårt nytapetserade sovrum. FEM sovrum totalt, alla barn har eget. Något de numera tar för givet, men kanske inte just i ögonblicket när de steg över tröskeln till det. Då, i den magiska sekunden när man upplever det gamla som om det vore nytt igen…

Jag var förstås helt knäckt av trötthet igår, orkade inte ens följa med för att bada i trettiograders-värmen. Men sent på eftermiddagen strövade jag och maken runt i trädgården, med ett mycket litet (jag tål knappt alkohol längre) glas vitt. Bara för att njuta av att vi har en trädgård att gå runt i.

Idag hoppas jag att jag är piggare, men oavsett det ska jag bre mig en smörgås nu, sätta på mer kaffe och umgås en stund med mitt manus, något jag inte gjort sedan vi åkte. Vet inte hur mycket jag orkar, eller i vilken form, ibland blir det bara en snabb koll för att sedan fortsätta i tanken, medan jag tar en promenad. Allt är bättre än inget.

Tack till dig som läste, och har du några drömmar så vårda dem ömt. För de växer faktiskt inte på vilka träd som helst utan är väldigt speciella, och förtjänar din uppmärksamhet lika mycket som du förtjänar dem!