Kategori: Okategoriserade

Inget har hänt…

IMG_8757
…sedan förra inlägget. Det är naturligtvis inte sant, men helgen har knallat på i maklig takt. Jag har fått till ganska mycket skrivtid. För att vara mig då, vill säga, inte om man jämför med en etablerad författare av den flitiga sorten. Men ändå, för mig duger det bra, och huvudsaken är att det går framåt. Där jag är just nu har jag skrivit tre olika utkast till kapitel, som i stort sett handlar om samma sak, men skildras olika. Vid senare genomläsning kan jag bestämma mig för vilket av dem jag vill använda. Sedan det mångåriga skrivandet på Skuggvinter vet jag att jag är väldigt bra på att skriva kapitel som sedan visar sig överflödiga, så dessa utkast är säkert en bra idé.
I familjen har det fortsatt promeneras flitigt, underbart! Även på kanin-fronten, kan tilläggas..
På bilden nedan ser ni vår älskade Vitnos, sex år och hur tam som helst. MEN på sista tiden också rymmare ur sin hage. Vi har lyckats fånga in henne två gånger, men för kaniner som kommer lösa blir det lätt livsfarligt läge, och vi vill verkligen inte förlora henne. Nu blir det promenader med koppel istället, dock inte i den mängd som hon är van att vara ute. Lösningen vi ska försöka med nu heter Mumrik. Sällskap i buren alltså, av en snäll hane. Hon är egentligen van vid att leva tillsammans, ända till hennes käre Hector dog förra året.
Vi får se hur det går att sätta ihop dem, men jag tycker att det ska bli roligt med en kanin till, och det tycker de minsta också.
– Det är tur att du har dina kaniner, mamma, sa tonårsdottern häromdagen, för du har inte så många vänner.
– Det har jag visst, sa jag. Jag har bara inte tid att träffa dem så ofta.
Men i lördags gick jag åtminstone på date med min man. Ja, sort of, i vardagsrummet. Vi har sjukt lite tid för varandra, så vi skickade barnen till sina rum utrustade med skärmar, inte så jättesvårt, tände ljus, hällde upp vin och pratade sedan ostört i, hör och häpna, en HEL HALVTIMME, innan de yngsta började smyga på oss.
-Vi vill bara veta vad ni GÖR egentligen, sa dom och skrek av skratt när de blev påkomna, och sedan sprang de tre varv i huset. Men den lilla stunden var guld värd och måste absolut upprepas inom det snaraste! Nu är det frukostdags här, gott folk. Ha en fin början på veckan ❤️ Kram!
IMG_8725

Välkommen till livet

IMG_8741
Temat är klassiskt, möjligtvis uttjatat, men nej…litteraturen och filmerna där huvudpersonen kämpar sig upp från ett absolut bottenläge och i slutändan lyckas.
Det börjar ofta sorgligt; hen är ensam, kanske utstött, fattig, eller både och, och drömmen om ett annat liv verkar lika avlägsen som stjärnorna på himlen.
Eller så börjar filmen glatt, i dur för att övergå i moll; huvudpersonen har allt men förlorar det plötsligt, och måste sedan återerövra det, steg för steg. Alternativt skapa något helt nytt, som ofta blir till något mycket bättre.
Vi älskar det där lyckliga slutet! Men handen på hjärtat, visst har vi lika stor behållning av att se kampen för att nå dit? Helt enkelt för att vi behöver bli påminda om att det är så livet är. I sina bästa stunder är det en dans på rosor, javisst. Och lycka, perioder av flow, av tillfredställelse. Men så vet vi att förr eller senare dyker det upp problem, mindre, större eller gigantiska.
För livet är sånt!
Jag läste någonstans att en av vår tids största missuppfattningar (i detta sammanhang) är att vi går runt och tror att ”allt” ska vara bra, och när det inte är det, utgår vi från att något är fel. Men det är bara en illusion, en som dessutom skapar onödig olycka.
För okej att vi önskar att tillvaron vore som att flyta fram på en räkmacka, men vem har lovat oss att det ska vara så?! Ingen!
Vissa gånger är tillvaron en vacker stig att gå på, andra gånger en motorväg där det går fort, men vi tycker oss fortfarande ha kontroll, och ibland…tappar vi kontrollen. Det blir stopp, och vi vet inte hur vi ska ta oss vidare.

Det är då det är jävligt, och känns orättvist. Vi blir offer, drabbade, förlorare…MEN om vi skulle dra in filmen / boken om vår blivande vinnare i detta så förstår vi att chansen att skapa något nytt, ur askan av elden, uppenbarar sig just där. I mörkret. Och därför älskar vi den sortens berättelser. Inte bara för att de påminner oss om livets berg-och dalbana, utan även att belöningen vi strävar efter (lycka) ofta kräver att vi kämpar för den.
Så vad står jag i begrepp att säga?
Jo, när det krisar, förleds inte att med automatik tro att allt är fel.
Här menar jag absolut inte att du inte ska ta itu med dina problem. Eller att du genast ska torka tårarna, och sluta deppa eller älta. Men det är en otroligt stor skillnad att kunna inse att man inte blivit sviken av livet vid dessa tillfällen, utan att man tvärtom befinner sig MITT I livet. För det mörka hör till. Sorry, men återigen, när hörde du någon säga nåt annat??
Och om vi kan ta till oss det, om vi ibland till och med kunde förmå oss att säga ”Här står jag och dealar med mina svårigheter för att kunna växa, och få till en förändring”, om vi kunde ha den inställningen om än i få, utvalda stunder…så skulle det verkligen vara oss till hjälp!
Det skulle utrusta oss med bättre verktyg och definitivt med mer kraft. För bitterhet, och känslan av att bli orättvist behandlad av livet är TUNGT att kånka runt på. Och tänk, som sagt, om det är helt fel? I själva verket kanske livet jobbar FÖR dig när du lider, fullt upptaget med att mejsla ut det allra vackraste ur det svåra.
Och vem är jag att skriva det då? En mästare i att tänka positivt?
Haha, nej! Alla som känner mig vet precis hur nattsvart och gnällig jag kan vara. Att jag ofta får kämpa som fan för att få in lite ljus i mina mörka tankegångar. Men ibland lyckas jag. Ibland glänser jag till! Och DÅ, är jag lycklig på riktigt, även om de yttre omständigheterna inte alltid är optimala. För det är dom inte.
Mina vänner, ni har säkert förstått budskapet med detta inlägg (Har ni)?! Hur som helst har min tid runnit ut, och jag ska återvända till MITT liv. Två sjuka barn i soffan, men de har satt på en film, så jag hinner nog springa vidare till skrubben, och skriva lite till, fast på mitt manus med arbetsnamnet Vårmörker.
Och väntar ett lyckligt slut? (om jag någon gång blir klar).
Well, det återstår att se. TACk till er som läste, och till flera nya följare den här veckan. Så roligt 🤗 Ta hand om er därute, och kämpa på. KRAM ❤️
spider-man_2_0

Novembermörker…

Väldigt mörkt hos oss på kvällen, här lyste dock månen upp. (Bilden gör den inte rättvisa, tyvärr).
IMG_8671
Jag och äldste sonen såg på Seven igår kväll. Jag har aldrig sett den förut eftersom jag är ganska känslig, och ja, det skulle jag hållit fast vid. Jag tror jag har drömt om mord precis hela natten, och varje gång jag vaknat har det legat en liten på madrassen jämte mig och vänt och vridit på sig så att de självlysande fladdermössen på pyjamasen har fladdrat. Vid fem var jag otäckt klarvaken och förstod att det inte var någon idé att försöka somna om…
Det har varit ovanligt milt här de sista dagarna, och hela familjen har fortsatt klampa fram, snabbt som fan, på fyrtiofem-minuterspromenader. Rena undret för hälsan, menar författaren till boken Hjärnstark, och det är inte svårt att tro honom. Man mår helt enkelt bättre efteråt. Även om det vore önskvärt att det inte vore kolmörkt vid fem.
Jag är en sån där typ som älskar att tända ljus, högt och lågt. Och minstingen älskar att blåsa ut dem…Jag önskar att jag varit mer med henne det sista. Sagt ja till låtsasbio, och klippa ut hjärtan ur hennes pysselbok och kramat henne mer. Jag läser om en försvunnen tjej, och hjärtat knyter sig av skräck.
Varför ska jag så ofta ha så himla bråttom? Bråttom till vad? Ibland stressar jag bort det allra viktigaste i livet. Långtifrån alltid, jag ska inte vara orättvis mot mig själv. Men ändå, varje dag kan man göra lite annorlunda.
Idag ska jag rita hjärtan, på låtsas och på riktigt. Uppskatta stunderna som dyker upp med dem jag älskar, och undvika otäcka filmer. Men om gosedjuren frågar om bio, då tackar jag ja! Och på tal om barnen, dags för väckning. Trots kolmörkret. Sånt är livet i november. Och ett bra tag framöver, om man ser till årstiden…
KRAM till dig som läste, ta hand om dig ❤️

Hjärnstark, tjohoo!

IMG_8688
Den här boken, mina vänner, och ni har säkert hört talas om den redan, ska vara suveränt bra. I alla fall om man vill ha reda på fördelarna med att träna. Min vän (hej, Lindaloo;) var lyrisk efter att ha varit på en av författarens föreläsningar häromveckan.
– 45 min ska du gå eller springa så intensivt att du får upp flåset. 3 gånger i veckan. Det räcker!
– Räcker för vad? flåsade jag där jag trampade i hennes spår på den smala stigen.
– För allt, sa Lindaloo glatt. Det motverkar depressioner, du blir gladare, du sover bättre, det hjälper både korttids- och långtidsminnet… Och lite annat som jag inte minns just nu. Du måste göra det ett tag för att få alla fördelar, förstås. Men visste du att om man t ex pluggar glosor ska man göra det gående. Då fastnar det bättre.
– Jaså, sa jag.
Och där var jag besegrad.
Förra helgen hittade jag ”Hjärnstark” i en bokhandel i Göteborg, och sedan införde jag raskt en rejäl åtstramning av skärmanvändadet i familjen. Det bästa och mest effektiva man kan göra nu för att tillgång till skärm är att gå och / eller springa. Snabbt.
Herrejisses, vad det har motionerats i veckan! Jag är helt slut. Men på ett bra sätt.
– Vi kan inte gå in där, sa ena dottern bestämt igår kväll, när jag skulle svänga in på min välkända skogstur. Det var mörkt, bara fullmånen lyste. (Och så lite av min ficklampa). När pappa och jag gick där i förrgår hörde han ljudet av vildsvin, fortsatte hon.
– Han överdrev säkert, sa jag, för jag älskar den slingan i skogen. Det kan lika gärna ha varit en liten hare.
– Mamma, du fattar inte, sa dottern. Pappa SPRANG! Jag hann nästan inte med.
Då insåg jag att det kanske var bäst att låta bli…
En annan som definitivt fattat det där med motion är vår älskade kanin Vitnos.
Jag tycker hon har ett ganska bra liv hos oss. Med tvåvåningsbur och daglig tillgång till inhägnad hage. Fast gräset är ju alltid grönare på andra sidan, och jag vet att hon saknar sin make Hector som dog förra hösten.
Och nu har hon kommit på ett sätt att SPRINGA uppför nätstaketet på ett ställe där det sluttar, och på så sätt komma ut i vår stora trädgård. Men den är tyvärr inte inhägnad, och vi bor granne med åtminstone två hundar. Och vi vill inte förlora dig, Vitnos❤️
Och ja, vi har åtgärdat staketet, men nu försöker hon ändå springa upp lite överallt, även där det inte sluttar längre.
Nedan ser ni dagens lösning: Minstingen rastade henne, vilket hon tyckte var jätteroligt. Vitnos däremot verkade mest sur, men var nog i alla fall mindre uttråkad när vi stängde in henne i buren igen…
Det blev en del spring i detta inlägg, och det är välbehövligt för resten av dagen tänkte jag ägna åt skrivande. Det går säkert jättebra, hjärnstark som jag är. Och således en rejäl tillgång för mina karaktärer som sitter i klistret och är i behov av all hjälp de kan få. (Vadå, att jag har ställt till det?! Ja, men är man deckarförfattare så är man. Då kan man helt enkelt inte låta bli) 😉
Tack till dig som läste, hoppas att du får en fin fortsatt helg 💗✨
IMG_8683

Magiskt, verkligt eller både och?

IMG_8609
Gott folk, efter sista deppiga inlägget har jag resignerat återvänt till mitt välbekanta tacksamhets-träsk igen. Helt enkelt för att jag inte orkade befinna mig i mitt låga känsloläge, åtminstone inte hela tiden. Det blir för mörkt, helt enkelt.
Men kan man det då? Bara ändra humör sådär? Nä, inte bara sådär kanske.
Men faktum är att efter åratal av träning i positivt tänkande, övning i att känna tacksamhet och utöva mindfulness och meditation, samt, inte att förglömma, en hel del läsning, har jag lärt mig ganska mycket.
Min absoluta bibel är boken ni ser på bilden. Den handlar om just det titeln antyder; genom att förändra ditt tänkande kan du förändra din verklighet, men även din hälsa. Tyvärr hinner jag inte gå in djupare på det, men boken är inget mindre än en ”The Secret”, med vetenskapligt underlag, och massor av forskning och fallstudier knutet till ämnet. Underbar läsning för den som tycker om sådan litteratur, och som grädden på moset, lättläst. Faktiskt.
Vad är jag tacksam för just nu då?
Jo, jag är genuint, otroligt tacksam över att jag hunnit komma ur min utmattning, när krisen slog till hos oss sent i somras. För annars vet jag inte hur vi skulle klarat av den. Och när jag slås av hur fantastiskt det är att jag är frisk igen, då överskuggar det för en stund allt annat.
Här har det varit en hyfsat lugn vecka, förutom detta:
I tisdags slog Elefantis helt out of the blue ner Tigris och Lammis. Minstingen blev väldigt upprörd, och Elfantis fick gå till rektorn och prata. Den som förleds att tro att det är mjukt och mysigt i gosedjursvärlden har alltså fel. Och minstingen satt bedrövad vid sin magiska kula (en vacker sådan) på kvällskvisten.
– Nu ber jag bara för att det blir bättre imorgon, sa hon dystert, och så berättade hon att det varit en jobbig dag i skolan också. Mycket bråk, och när ena laget vunnit på gympan hade de retat förlorarna.
Igår, när hon mötte mig på skolgården kom hon dock springande mot mig.
– Mamma, mamma, min önskan gick i uppfyllelse! Det var en jättebra dag idag!
Jag kramade henne och tänkte att vi alla borde ha en magisk kula i vårt liv, något som förmår oss att våga hoppas, att ersätta rädsla och sorg med glimtar, nej, helst kaskader av ljus, när vi som bäst behöver det.
Har du en magisk kula, och hur ser den ut i så fall?
Min har formen av en tro, den på en övernaturlig intelligens som vakar över oss alla. Och om jag blir lurad då, kan man tänka? Om inte Gud finns, inte ens en ynka, liten ängel, eller skymten av ett paradis? Jamen, då är jag ju död vid upptäckten och vet således inte om det. HAHA!!
Vid denna briljanta livsåskådning klamrar jag mig fast, benhårt. Ofta med en kaffemugg i handen, en annan oslagbar överlevnadsstrategi 😉
Kram till dig som läste! Och oavsett vad du tror eller inte håller du säkert med om att kärleken är störst av allt. Och fast den är osynlig finns det så otroligt mycket den kan förändra ❤️ Är inte det magiskt, så säg?!

Nedan: Lammis och Tigris, nedslagna och nerslagna här, men nu har de, under minstingens kärleksfulla vård, hämtat sig.
IMG_8661

Gubbarna i Göteborg

IMG_8567
Jag AVSKYR när det känns så här. En ledsnad i kroppen när man vaknar, en som håller i sig hela dagen, i stort sett. Uppblandat med lagom doser ångest och tristess…
Idag tänker jag inte vara tacksam, mitt annars vanliga recept mot negativitet. Faktum är att om någon säger det ordet idag, tänker jag…Men det är ingen som kommer säga det. För lyckligtvis har det blivit kväll och jag kan krypa ner i sängen med min bok. DÅ kommer jag nog känna mig lite…ordet jag inte ville veta av. För det mesta går ändå hyfsat bra nu.
Men så kommer det ju en dag imorgon också, (tyvärr). Och när jag mår som jag gör för tillfället, går jag mest och väntar på katastrofer. Av det blir man ingen speciellt glad och trevlig människa (tyvärr igen).
Jag är nog som gubbarna ni ser på bilden just nu, de som återfinns på Drottningtorget i Göteborg, och som växlar färg och nyans hela tiden, utan att man riktigt ser hur det går till. I bästa fall går jag från lägre humör till något bättre. Fast sen tillbaka igen…Suck!
Men förr eller senare lägger jag säkert i en gladare växel. Ett välkommet bryt blev det i helgen när jag och äldsta dottern bodde på hotell i just Göteborg. Det är alltid mysigt:)
Tack till dig som orkade läsa. Och hoppas att du är gladare än jag. Kram!

Jag vid hotellfrukosten. En skymt av ett leende kan anas 😉
IMG_8585