Kategori: Okategoriserade

Livet i stort, och i litet

Mitt manusblock är alltid med på jobbet i alla fall…

Jag önskar verkligen att jag kunde skriva att jag skriver på boken, men tyvärr. Lite blir det allt emellanåt, och det är ju i och för sig bättre än inget alls. Kanske är det så man får se det.
I övrigt händer det mycket här, och jag har för lite ork. Och några är sjuka, nästan hela tiden. Det är trots allt vabruari än.
En sak jag prioriterar är promenaderna. Sedan i förrgår går dom i vitt.

Läsandet brukar få sig ett uppsving när jag faller. Så glad att jag lånat en bok av Mons Kallentoft när jag knappt kom ur sängen igår. Han skriver som en gud, om än ganska hemskt.

Nu ska jag snart steka mig en (vego)burgare, och sedan möta minstingen som gör första skoldagen idag efter envis stanna-hemma-hosta. Efter det försöka få ihop en inköpslista med hjärna seg som tuggummi, handla och hämta yngste sonen. När vi kommer hem, och maken kommit upp tänker jag SOVA. Bara kaffe kan hålla mig vaken till dess. (Hoppas).
Allra största tack till dig som läste! Ta hand om dig ❤️

Mastig vecka

Och hur har veckan varit, jag har ju bloggat ovanligt lite. Tackar som frågar, jag kommer knappt ihåg dagarna på rak arm. Den har varit full, kan jag säga. Några sjuka här hemma, så besök på vårdcentralen har det blivit. (Tur att det finns effektiv hostmedicin). Det har varit födelsedag i familjen🌟
Och i måndags var jag på en viktig föreläsning, ”Mitt barn på nätet”. Det var Maria Dufva, kriminolog från Stockholm och även författare till de två böcker ni ser ovan, som pratade. Så otäck (bitvis), men viktig föreläsning. Föräldrar; har ni chansen, så gå! Har ni det inte, köp böckerna. För era barns skull 💗

Ute blåser det, och viner och regnar, så att man kan bli knäckt. Denna bild tvingade jag min man att ta igår, den var tänkt att illustrera busvädret, och hur jag på min väg mot kaninerna, nästan blåste bort. Nu syns inte det, inte heller hur genomvåt jag var. Men kaninerna blev omskötta och det var huvudsaken.

Även mina utmattningssymptom är som ett oväder för tillfället.
Glöm att jag orkar ut med jobbet och äta på fredag, tänkte jag i torsdags kväll. Men jag kom faktiskt iväg. Kan tillägga att jag fick skjuts av tanken att det är trist att ställa in det roliga, för att mycket är jobbigt, och det var ett bra beslut. För jag har så fina kollegor, och som grädde på moset var det ett bra tag sen jag skrattade så mycket. Och åt så gott. Sedan, på hemvägen grät jag för att jag haft så kul. Så knäpp är jag.
Avslutningsvis; finns det något som är bra? Såklart. Det finns det det alltid 😊 Min syster, med son, kom i fredags t ex. Du ser dem här, förevigade igår när t o m solen lyste en stund.


KRAM på er, tack för att ni läste ❤️ Hoppas att ni (och jag;) har en fin vecka framför oss.

Balansgång

Det här skrev min dotter till mig häromdagen:

Det sista är ett skämt (och dagar när jag känner mig usel undrar jag om resten är det också). Men jag har, som tur är, bästa Heidi, och dessutom bildbevis på vår senaste träff i veckan här:

Ja, ni ser ju åtminstone hennes kofta…

Jag har även andra kompisar, kära dotter😉 Se bara vad jag fick av en av dem när vi sågs för några dagar sedan:

Hon har målat den till MIG! Visst är hon begåvad?! Och enormt inkännande…För, kan jag tillägga, finns det någon gång jag verkligen behöver ett stort hjärta är det nu.

Här är det lågt för tillfället, nämligen. Samt storm och regn och riktigt uschligt. Och hade mina energinivåer fått bestämma, hade jag kanske inte gett mig ut det sista. Men då hade jag också missat sådant som ovanstående, som fyllt på med så mycket gott.

Fyller på gör även nedanstående, dessa promenader som jag ständigt tjatar mig varm om. För när man väl kommer ut ger det bara kraft. Även om det ibland krävs både paraplyer och vantar.

Jag tänker att livet ofta är en balansgång, i vissa perioder på riktigt smal lina…

Stort tack till dig som läste, ha en riktigt fin söndag. Och om det är storm hos dig, som det är här idag, blås inte bort, för sjutton! För du behövs precis som du är. Kram 🤗

Hemskans

Alltså, så här hemsk var inte helgen. Men den var ändå bedrövlig.

Ofta uppskattar jag att komma till jobbet, vara ensam några timmar, och äta lunch i sällskap med en god bok. Och min mugg 😉

Men i morse var det någon som ropade efter mig när jag hämtat nycklarna på kontoret, och var på väg till fabriken där jag brukar hålla till.

– Du har inte kryssat i att du ska med på middagen nästa vecka, sa hon, när jag vände mig om. För du ska väl med?

– Okej, sa jag. Snällt att du påminde. Jag gick tillbaka, passerade tvättstugan med allt buller, och stod sedan framför tavlan där jag visste att anmälningslappen var. Nästa fredag. Kan jag verkligen då? tänkte jag. Kommer jag orka?

Jag ryckte till när ett finger pekade ut mitt namn, och sedan myndigt visade vart jag skulle kryssa. Förrätt ett eller två? O s v.

– Kul att du kommer, sa kollegan. Hon har själv varit sjukskriven, och visste nog precis vad hon gjorde. Och det värmde ❤️För hjärtan där man minst anar det är fint. Det är era kommentarer också, förlåt om jag är seg med att svara ibland. Kram😍

Den mörka skuggan…

– Det här är underbart, sa jag. Här snackar vi påfyllning av energi! Titta på solen, hur den glimmar som guld mellan träden…
– Det är kallt, muttrade min dotter. Hoppas vi inte ska gå hela slingan.
– Det ska vi, sa jag. Och du kommer må så BRA när du kommer hem igen. Vet du vad, om du stannar till lite här, så tar jag en bild.
Dottern stannade med en suck, och jag tog fotot ovan.

När vi tittade på den skrattade vi båda två. Vad är det här för svart Michelin-gubbe liksom? Dottern tinade i alla fall upp efter detta, och jag tänkte att det var en bra bild till bloggen. För det finns ofta något i vårt liv som har en tendens att lägga sig som en svart skugga över vår entusiasm och livsglädje.
Just nu är det bl a mina utmattningssymptom, och alla känslor som följer på det; ”Ska det här börja nu igen, jag som trodde att jag var bra”. ”Vad har jag gjort för fel”? ”Kommer jag må ännu sämre nästa vecka”?
Jobbiga tankar, och inga svar finns…
Men igår, på hemväg från jobbet, dök plötsligt psykologens ord upp i huvudet på mig. (Jag går fortfarande hos henne, p g a utmattningen, vi verkar inte bli av med varandra riktigt. Tur för mig;)
”När du har energi, ska du inte göra åt allting, sa hon. Du ska ta en paus när du fortfarande har ork kvar, så att du sparar på den”.
Jag vet inte varför dessa ord kom till mig som en blixt från klar himmel IGÅR, för hon sa det när min utmattning var som värst (hösten 2018). Men kanske är jag helt enkelt mogen att ta till mig dem nu?
Igår var jag faktiskt pigg hela dagen 😀Utan yrsel och ljud i huvudet, och idag verkar det nästan lika bra. Så jag ska försöka glädja mig åt det. För den bästa motvikten till mörka skuggor i livet, är väl ändå att ta vara på ljuset. Ibland märker man då att det är så starkt att det nästan utplånar det svarta, och andra gånger är det glimtar av ljus som bär dig genom mörkret .

Nu ska jag ut och gå med minstingen. Det är mulet och regnar lite, men dagsljuset finns där ändå.
KRAM på dig, önskar dig som läste en riktigt fin helg❤️Och om du är tacksam för något speciellt du vill dela med dig av, eller bara vill skriva en rad, vet du vart kommentatorsfältet finns😉

Ps Bilden nedan tog jag häromdagen, visst är den hoppingivande på något vis?

Allt är inte vad det ser ut som…

…Inte i denna bok, och inte i verkligheten heller…

– Hur går det med boken?
Hon satt vid ett av borden, jag jobbade. Och drog en stund på svaret. Fortsatte torka diskbänken med för energiska tag, som vanligt. Emellanåt värkte det till lite i ena axeln. Håret var uppsatt i tofs, jag borde ha tvättat det, och på tröjan hade jag ett tunt streck tandkräm, som måste smugit sig dit när jag bråkat med minstingen om tandborstningen på morgonen.
– Hade du frågat för ett litet tag sedan hade jag svarat bra, sa jag sedan. Men nu går det väl sådär. Det är utmattningen som spökar, och tyvärr är skrivandet det första som ryker då. Du vet, barnen. Maten som inte kommer hem av sig själv. Tvättstugan. Jag skrattade till, fast det lät inte som jag tänkt, utan ganska bittert.
– Jaha, sa hon. Egentligen är det synd att det är så.
Hon sa inget mer om det, men det väckte något i mig. Jag har nu, när jag lider av utmattningssymptom igen, tänkt att det är klokt. Eller, jag har nog inte tänkt så mycket, utan mer tagit ett beslut.
Men tänk om jag har fel? Tänk om det bara dränerar mig ytterligare på energi att lägga bort en av de saker jag tycker mest om att göra, när tillvaron är stormig? Tänk om jag skulle försöka fundera ett tag runt intrigen idag, och faktiskt sätta mig en stund i skivskrubben snart? Se hur det känns. Eller? Någon som har en åsikt här?
Nu stundar en ny dag, jag har ingen aning om hur jag kommer må, yrsel eller inte. Har sovit antal timmar i alla fall, alltid skönt.

Återigen, jag riskerar nog att bli tjatig här, men tack för att ni läser, och för alla omtänksamma kommentarer 😍❤️ Men, och som sagt, ni måste absolut inte tycka till, det viktigaste är att ni tittar in😉Kram!