Kategori: Okategoriserade

Ur led är typ allt…

Knappt hann jag få upp adventspyntet, så slog en riktig brakförkylning till.

Sedan återstod endast att ligga och glo på denna sneda stjärna från sängen. När jag orkade. Maken var ännu sämre, han firade in första advent med feber och hosta. Imorse var han lite andfådd. Då blev han så rädd att han gick och lade sig, och sedan dess har dörren varit stängd. (Jag vågar knappt titta till honom).😳Vi har fått tid för att testa oss imorgon.

Äldste sonen har hjälpt till väldigt mycket de sista dagarna. Lagat mat, fyllt och tömt diskmaskinen, och varit hos kaninerna. Jag har swishat en extrapeng, utöver månadspengen. Visst ska man hjälpas åt i en familj, men det är också viktigt att bli uppskattad för det man gör🥰

Idag är jag lite piggare, eller så är det bara önsketänkande eftersom maken är tröttare. Utöver att få iväg barnen till skolan (ja, de får gå iväg, vi har kollat) har jag tagit hand om kaninerna, varit i tvättstugan och börjat vattna husets alla (törstiga) växter☘️När jag sagt hejdå till er ska jag äta, och sedan hämta yngste pojken. Nu hör jag tonårsdottern snurra runt i huset, i sin egen (mobil)värld. Men hon fixar sig något i köket, bra😊

Corona har fått allt ur led, det är tydligt. Rubbat såväl rutiner som människor ur välkända banor. Skapat rädsla och mörker. Men klokskapet och kärleken kanske växer sig starkare i detta kaos? Det får vi verkligen hoppas. Kram❤️

Ett rent nöje

Oj, vad jag har jobbat i veckan…Dubbelt upp mot vad jag brukar.Men förutom en dag har jag tyckt om det☺️

Däremot har familjen klagat. På att det inte funnits så mycket att äta (läs; välja på) som vanligt. Jag har inte hunnit storhandla. På att det varit allmänt stökigt. Ja, jag vet; alla borde hjälpa till i en familj, det är min åsikt också. Men det sista året har varit så kaotiskt periodvis, att normala regler och normer slagits ut. Jag och min man har numera lärt oss att välja våra strider. Vissa av barnen hjälper till, andra stökar mest ner. Och jag är den som plockar upp. Viken tur att jag tycker om att städa

I torsdags kväll talade jag om för tonårsdottern att jag skulle åka till jobbet kvart över sex även nästkommande dag.

– Nej mamma, sa hon då. Inte imorgon igen. Då blev det varmt i mig. Hon tycker oftast att det är skönt när jag lämnar huset. Men inte i denna omfattning, tydligen.

Idag är det lördag och dags att…STÄDA😅Men först ska jag sätta mig en stund med Vårmörker. Och mot kvällen ska jag plocka fram stjärnor. Torka av dem och putsa fram glansen. Få dem att lysa så fint som de är ämnade att göra. Både dem som bor i själen, och de som ska stå i fönstren. Tack snälla för alla fina kommentarer i förra inlägget🥰KRAM, och hoppas att du får en fin första advent✨

När det brister…

Jag jobbade extra igår, på en annan avdelning än min. Kollegorna var trevliga, men i slutet av dagen förstod jag ändå att jag inte varit önskvärd. Jag fattar hur de menade. Även om jag är van vid städning var den typen ny och väldigt krävande, och jag täckte inte upp för en ordinarie. I vanliga fall hade jag inte reagerat så starkt. Men nu kom gråten så fort jag satte mig i bilen, och skulle köra hem.

Jag ringde min syster, och grät så det skvalade. Över saker i min familj, som är svårt. Över sådant jag inte kan styra över, och som gör ont. Över det förflutna som jagar mig, och över framtiden som jag är rädd för. Min syster är världens bästa på att lyssna och på …MIG. Hon känner mig utan och innan❤️

Som om det inte räckte med allt annat, har det även kommit fram att jag blivit förd bakom ljuset i en relation som betyder mycket för mig. Vet ännu inte hur mycket det skadat. Jag försöker. Förstå och känna kärlek.

När jag kom hem kom minstingen gående med en kartong i famnen. Hon gick ovanligt försiktigt.

– Titta mamma, sa hon. Jag hittade detta när jag letade efter julpynt. ”Från gamla jular”, läste jag. Min mormors handstil💔Två veckor innan jul förra året dog hon. Nu packade vi tillsammans upp små tomtar och stakar som jag mycket väl kände igen. Minstingens ögon glittrade✨

-Vad fint, sa jag. Men du, nu är mamma väldigt trött. Jag har ju jobbat så länge, så jag går och lägger mig. Vi ses imorgon.

Sedan gick jag in i sovrummet. Drog av mig kläderna och kröp ner i sängen. Ibland finns det ingen ände på tårarna.

KRAM på er, och TACK för alla uppmuntrande och fina kommentarer jag får av er🤗Betyder så mycket

Lycka, ändå…

Mitt i det jobbiga så far ändå en stark lycka genom mig. Och det händer ganska ofta. Det rör sig sällan om stora saker. Det kan vara en stund som nu, när jag sitter med tänt ljus och kaffe, och hinner blogga innan morgonbestyren tar vid. Eller som i lördags, när jag ordentligt påpälsad gav mig ut på veckans första promenad.

Jag har varit symptomfri sen i fredags, och ska jobba idag. Det är jag också glad för😊

Vi hade en bra helg. Det finns alltid någon hemma hos oss som bakar på lördag eller söndag.

Och jag fick ett välkommet ryck och putsade nästan alla fönster🌟Känns så bra inför advent!

Nu har jag en färdig synopsis, delvis ny från mitten av berättelsen och framåt. För att få ordning på problemet att det händer för lite. Men nu, när handling, och spänning är ännu mer uppskruvat, ska det nog bli bra. Och grundhistorien är kvar, ändringarna är inte stora.

Är det så att man kan känna större lycka i svåra tider? Att man blir bättre på att se, och ta vara på det glada när det dyker upp? Ja, så är det nog för mig i alla fall, och för många andra också, gissar jag. Eller vad säger ni?!

Dags att avrunda, och låta ännu en dag börja. Var rädda om varandra❤️

Ur Vårmörker

Här kommer ett litet stycke ur mitt manus. Ni som läst innan vet att Vårmörker handlar om tre vuxna syskon, varav Lina, som är med nedan, är huvudkaraktären. Hon har relativt nyss flyttat till en liten by med sin familj, (make, och barnen Josefin, 5 och Jakob 3 år) och vantrivs. Dessutom misstänker hon att någon rör sig runt det ensligt belägna huset om kvällarna, när hon är ensam med barnen. I detta kapitel har en beklaglig händelse, som hon skäms för, inträffat dagen innan. Jag kan inte skriva exakt vad det handlar om, men tror att ni kommer ha era aningar. Och då tror ni nog lite fel…Alltså, det kan ju vara förvirrande att bara få läsa ett litet utdrag, sådär men….Håll till godo 🙂 Och tack för att ni vill läsa (ni som gör det alltså;)

– Vill inte, sa Jakob, och knep ihop munnen till ett bestämt streck.

Just då gav huvudvärken sig till känna extra ilsket, blixtrade till vid tinningarna, och Lina fick stålsätta sig för att inte fräsa åt Jakob som just skjutit bort tallriken med en ostmacka på. Hon visste knappt hur hon kommit ur sängen i morse. När hon lagt sig hade hon varit relativt lugn, några glas vin hade svept in allt i ett mer uthärdligt ljus. Hon hade till och med kunnat se det vackra i flingorna som föll och föll, och därmed hjälpte henne att behålla sin hemlighet.

Insikten om vad hon gjort hade väckt henne några timmar senare, kall som stål och utan barmhärtighet. Vad hade det farit i henne? Men hon hade handlat i panik. Resten av natten hade varit ångest, som mest någon timmes lätt sömn. När mobilens alarm ringt hade hon vacklat upp med det enda målet att få iväg barnen till förskolan. En hel dag med dem skulle vara outhärdlig i det här tillståndet.

– Något måste du äta, sa hon till Jakob. Några tuggor i alla fall. Men han skakade bara bestämt på huvudet.

– Snälla, sa Josefin, med sin allra mest övertalande röst. I ögonvrån tyckte Lina att hon sneglade nervöst åt hennes håll. Jag kan dela mackan, om du vill. Det borde hon naturligtvis tänkt på själv. Det, eller skivat lite gurka och lagt på, eller något som mammor med normalt tålamod, och ett uns av pedagogik, borde göra.

– Igår lekte jag i dockhörnan, sa Josefin efter en sked yougurt. Först var det jag och Emma, och sedan kom Natalia.

– Vad roligt. Lina letade i minnet efter något att säga.  Natalia, det var väl den mörkhåriga tjejen, som inte verkade så trevlig?

– Emma  är hon som brukar fråga om jag vill leka, sa Sofia. Och Natalia är ofta dum, fast det har hon inte varit det sista

– Vad bra.

– Ja, fast hon var inte så glad heller

– Vem?

– Natalia. Sofia gjorde en paus för att dricka upp mjölken. För hennes katt var inte hemma på morgonen igår, så hon kunde inte säga hejdå. Och hon älskar verkligen honom.

– Älskar honom, sa Jakob. Nu tog han en stor tugga på sin smörgås, samtidigt som han ryckte han åt sig kniven ur smörförpackningen, och började dunka den lätt mot tallriken

– Jaha, vad tråkigt. Lina harklade sig när hon hörde hur mekaniskt det lät. Jakob slog hårdare mot tallriken, det kändes som om det var hennes tinningar han träffade.

– Vet du vad katten heter? Sluta med det där, Jakob.

Josefin rynkade pannan.

– Nej, det kommer jag inte ihåg. Fast det var något gulligt. Jag vet, sa hon och lyste upp, jag kan fråga henne, och så kan vi leta efter den när vi kommer hem. Om man ropar djurets namn kommer den, det har fröken sagt.

– Ja, vi kan leta! Jakob lät entusiastisk, och började dunka kniven rytmiskt mot tallriken.

– SLUTA JAKOB!

Båda barnen ryckte till. Ät upp nu, så går vi sedan, lade hon till, ansträngde sig för att låta snällare.

– Ska inte du äta något, mamma? Det var Josefin som frågade, Jakob hade kinderna fulla av macka nu.

– Jag åt lite förut, ljög hon och reste på sig. När hon lämnat barnen skulle hon slänga den förbannade vinboxen, och sedan skulle hon städa. Det var säkert inte den katten, det fanns väl mängder i byn. Och i kväll kom Micke äntligen hem, och då skulle allt vara bra. Det var en skör tanke, en som var mer önsketänkande än verklighet, hon förstod det, men det var det enda hon haft att klamra sig fast vid i natt. Nu gällde det bara att få iväg barnen.

Där snubblade något till i Linas tankegång. Var det ens möjligt med tanke på vädret? Hon gick fram till det lilla fönstret ovanför diskbänken och tittade ut. Snöfallet hade åtminstone upphört. Det var mycket snö och vägen var inte plogad, men till och med härifrån syntes det att någon hade gått på den. Hon visste inte varför det tog några sekunder för henne att se det. Att fotspåren inte stannade ute på vägen, utan sträckte sig in i deras trädgård. Hade gått runt bilen, och mot ytterdörren. Skräcken började picka som en liten, men ihärdig fågel i bröstet.

– Jag ska bara kolla en sak, sa hon och gick ut i hallen. Tog ett djupt andetag och låste upp. Det var tungt att skjuta upp ytterdörren, Micke skulle få mycket att skotta idag. Och fotspåren gick ända fram till dörren.

I nästa sekund fladdrade något litet till bakom den, och hon skrek till. Men det var naturligtvis inget levande. Det var ett kuvert, inuti en genomskinlig fryspåse. Några sekunder stirrade Lina som hypnotiserad på den, hur mardrömmen materialiserat sig i fysisk form. När hade den hamnat där? Och vem hade lämnat den?

– Mamma, vad är det? Josefin stod i dörröppningen till hallen, och hon såg orolig ut.

– Inget, det var bara vinden som skrämde mig när jag öppnade. Se till så att Jakob äter upp, jag kommer snart. Hon försökte sig på ett lugnande leende, medan kylan drog in som en iskall vind i hallen. Det kändes mest som en grimas, men fick Josefin att återvända till sin lillebror.

Det måste inte vara något otäckt. Tänk om det rentav var från Ellinor? Fast varför skulle det vara från henne, å andra sidan? Det verkade inte rimligt. Ändå gjorde det att händerna darrade lite mindre när Lina försökte rycka loss påsen. Men det lät sig inte göras. Den som varit där hade knutit fast påsen i dörrhandtaget med rött presentsnöre. Hon försökte lirka med knuten, men den var hård och fingrarna redan stela. Det måste vara minst fyra, fem minusgrader. Och vem fan hade knutit fast det på det här sättet? Någon som ville vara säker på att budskapet skulle nå fram, att det inte skulle blåsa bort i stormen. Lina ryckte till i påsen och fick loss den. Stängde dörren. Öppnade det kalla kuvertet och drog upp pappret ur det. Sedan for hennes ögon över urklippta svarta bokstäver, medan hon hörde Josefin fnissa glatt från köket.

”Hur orkar du leva med dig själv efter det du gjort? Passa dig, jävla subba”.

Fortsatta funderingar

Hur jag mår? Jo, tackar som frågar😉Jag mår väl okej, även om jag är sänkt. Jag tror inte att jag har Corona, men har symptom som gör att jag ska stanna hemma. Nu är jag ändå ute och far en del. I bilen.

Det sista har det varit mer skjuts till och från skolan än vanligt, vilket alltid faller på mig, eftersom maken jobbar natt, och sover dag. Inte mig emot. Biltid är tänketid, speciellt de sträckor jag kör ensam. Just nu tänker jag extra på mitt manus, som jag skrev i förra inlägget att jag nyss läst igenom. Det jag behöver där jag är nu (ungefär i mitten) är action i någon form, och/eller oväntade vändningar. Igår, när jag skummade igenom dokumentet jag döpt till ”Intrig och Idéer”, hittade jag en del intressant, faktiskt. Gamla, men bra idéer som jag eventuellt skulle kunna göra något av. Återstår att, tankemässigt kliva in i mina karaktärer, och traska igenom berättelsen en gång till, för att se om det är användbart. Men det är inget jag kan skriva närmare om, då skulle jag avslöja för mycket. Däremot funderar jag på att snart lägga ut ett litet kapitel här på bloggen. Och så kan jag visa upp en av mina skrivmuggar 😊

Jisses, vad det blåser ute…Behöver kolla till kaninerna. Under förmiddagen blir det samtal med psykolog, via Skype, och senare hoppas jag på minst ett avsnitt av Solsidan med äldsta dottern. Förutom körande, och manusfunderingar, orkar jag inte så mycket. Gör ni något speciellt idag? KRAM❤️