Kategori: Okategoriserade

En dag i mitt liv

Vet inte om det är av intresse, men om inte annat kan det vara skönt för mig att ha lite koll på vad jag gör en vanlig måndag. Så här kommer gårdagen. (Observera att inte alla dagar ser likadana ut, för vem är det så? och att jag för tillfället är i ganska god form, vad gäller utmattningen).

05.15 Vaknar, tidigare än jag ska. Sträcker mig efter lurarna och lyssnar på en meditation innehållande mjuk röst, musik och fågelsång. Skönt💗

05.45-06.30 Går upp, sätter på kaffet, tvättar och sminkar mig, förbereder frukost. En stund jag ofta njuter av, om jag har sovit hyfsat. Vissa mornar drar jag änglakort.

06.30-07.30 Inte bästa timmen…Väcker svårväckta, och i en del fall, tjuriga barn. Tjata klä på sig, tjata äta, varvat med att försöka låta positiv, skriva kort inköpslista, leta gympakläder och få iordning i köket efter frukosten.

07.30-08.30 Köra några av barnen till skolan, sedan hämta trasor och moppar på kontoret, och bege mig till dagens företag.

08.30-10.30 På jobbet som lokalvårdare. Det tycker jag om, kroppen fixar och jag tänker fritt. En kort rast där jag mejlar två olika lärare till barnen om ändrade tider för möten, (p g a att andra möten ändrat tider). Phu!

10.30-12.00 Slut på veckans kortaste arbetsdag. Åker och handlar, först halm o s v i djuraffären, och sedan Willys.

12.00-13.00 Hämtar upp minstingen på skolan. Hemma packar jag upp matvaror medan jag steker en burgare och micrar färdig potatisgratäng till. Tömmer och sätter på en maskin disk.

13-13.45 Sover. Kroppen känns som om den smälter samman med sängen. Bara det hinner jag tänka innan jag är väck…

13.45-14.45 Helt borta när alarmet piper, dricker några munnar kaffe, innan det är dags att åka och hämta yngste pojken.

14.45-15.45 Tänker att jag ska skriva lite och laddar med mackor och kaffe, men hjärnan är för trött. Landar istället hos yngste pojken som spelar Minecraft. Det är mysigt!

15.45 Fixar lite i köket med minstingen som sällskap, sedan går vi till tvättstugan. Lassar in allt jag kan. Det går åt 12 strumpor varje dag i vår familj. 12 STRUMPOR!

16.00 Maken kommer upp och gör middag, medan jag fortsätter i tvättstugan och med allmänt plock och stök, lite överallt.

17.00 Jag och yngste pojken går ut på en 45 minuters promenad, efter att vi skött om kaninerna. Underbart 🍂Och jag blir väl briefad om hur det går på Minecraft. Plus lite skola och kompisar❤️

18.00 Maken och äldste pojken åker och tränar, medan minstingen har skola med mig. Egentligen är mina krafter slut men jag lovade henne lek vid tolv, så nu går det inte att neka. Jag vaknar dock till lite på studsmattan som skoldagen börjar med 😅Sedan ritar jag Barbie-teckningar. Jag heter Olivia, är 38 år och tycker om att hoppa. Säger fröken.

19.00-20.00 Minstingen duschar motvilligt medan jag messar brorsan med sambo. När jag var hos dem i Stockholm skämtade vi om hur jag skulle kunna förena mina två jobb, lokalvårdare och författare, och kanske tjäna en hacka genom att göra smygreklam för städprodukter. Typ; ”Agnes rusade mot skrubben. Vilken tur att hon hade Vanish att dölja blodfläckarna med”.

Jag skickade detta sms till dem:

Herregud, vad slut jag är nu! Hoppas maken kommer snart…Tar ett varv med dammsugaren, hänger upp lite våt tvätt, försöker få köket snyggt.

20.00-20.45 Maken och äldste pojken kommer! Jag äter lite och gör sedan iordning mig för sängen.

20.45-21.45 Läser, med meditations-musik i lurarna. Ljuvligt!

Och om något är Dolt i mörkret när jag somnar…det skulle jag inte märka😉😴

Tack för att du läste, KRAM🤗

Hejdå Stockholm…

…och mot vardagen igen. Sitter på tåget just nu. Att åka hem, efter några dagar, som faktiskt blev underbara, hjälpta på traven bl a av småkusinerna, känns lite motigt. Men, vi har några som väntar på oss hemma, och det är bra❤️

Jag kunde inte låta bli att köpa den här ljusstaken, trots att jag egentligen inte hade råd

Men som bekant är det bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret😉

Missförstå mig rätt, allt är inte elände i vårt liv, det finns mycket som funkar också. Och, som jag skrev om i ett inlägg nyss, vi har alla problem av och till. En del syns, andra gör det inte. En del har lätt att öppna sig, för andra är det största utmaningen. Det vi ser och hör är mycket sällan allt som finns att berätta. Och det är ingen id’e att vara avundsjuk på NÅGON, för vi vet aldrig hur morgondagen ser ut. Det bästa vi kan göra idag är väl att ta hand om det och dem vi har, så gott vi förmår❤️🤗Eller vad säger ni?

Nej, jag tackar inte jämt för allt jag har . Ibland är jag bara sjukt förtvivlad. Men ganska ofta försöker jag vända mig mot ljuset, för annars skulle det vara svårt att orka.

Tack för att du läste 💗 Och vad du än gör, glöm inte bort att ge DIG SJÄLV kärlek. För då är det vad du sprider omkring dig. 💫Lätt? Nej, inte så, särskilt inte när det är tungt😞 Men viktigt.

Stockholm

Efter en galen vecka, fylld med förberedelser och inbokade besök, åkte vi tåg till huvudstaden i torsdags.

Igår gjorde vi det vi kom hit för, det jag inte kan skriva om, (men ändå skrev ytterst lite om i förra inlägget) och blev väl omhändertagna ❤️

Efteråt kunde vi slappna av och bara vara

Inte i denna soffa dock, den hittade jag i ett fönster på Drottninggatan idag. Visst är den magisk?!

Vi har hunnit äta två gånger också, bl a på Älskade Traditioner På Södermannagatan.

De hade försvinnande goda våfflor, kan jag tala om. Och nu är vi snart på väg till min bror med familj där vi ska tillbringa natten. Imorgon åker vi hem igen.

KRAM på er, och tack för att ni läste 🤗💗

Hotell och hotell

Minstingen njöt otroligt mycket av vår hotellvistelse

Rummet var så fint, tyckte hon, hon utforskade varenda vrå. Och det var viktigt att hänga upp extraklänningen hon packat med

Sedan gick vi ut på stan, där vi stötte på min pappa, som bjöd på fika😀Och så besökte vi förstås minstingens favorit-affär, en väldigt färgglad butik där många varor kostar tio eller tjugo kronor. Passade även på att köpa godis och dricka, som minstingen glatt högg in på när vi kom tillbaka till hotellet. Jag tog ett litet glas vin, ja verkligen minimalt, för jag tål knappt alkohol längre. Det har säkert med all utmattning och trötthet att göra. Apropå det, tjugo över åtta hade vi bäddat ner oss. Eller ja, mest jag.

Inte för att sova, bara för att det var så skönt. Hemma finns alltid så mycket att göra. Nu kunde jag istället iaktta minstingen, och vad hon gjorde. Ganska mycket, kan jag tala om 😍 Vi pratade och berättade sagor och gjorde läxor. Och emellanåt läste jag några rader i en egen bok. Och njöt

Kommande vecka blir det hotell igen. Ett av våra barn är i behov av vård. Där vi bor är väntetiden ca 1 år, trots att tillståndet medför lidande. I Stocholm finns ett privat alternativ, där väntetid efter inkommen remiss visade sig vara… 3 VECKOR!! Hur kan det vara så? Ändå, en välsignelse att detta andra alternativ finns.

Som ni säkert förstår kan jag inte skriva mer om detta än jag gör nu. Men måste tillägga att vi inte har ett dödssjukt barn, så ingen blir orolig💗Det handlar alltså inte om liv och död.

Jag tänker att vi alla har våra glädjeämnen och svårigheter att bära på genom livet. Och eftersom vi inte vet vad som komma skall är det oklokt att hänga upp sig för mycket på det förgångna, eller på framtiden. Utan istället värna det och dem vi har idag, och försöka lysa upp den bit av stigen vi vandrar på just nu.

Det är inte lätt. Men förmodligen det klokaste vi kan göra.

Jag har ingen ro alls att börja dagen med mitt manus. Det får bli städning av kaninernas burar istället, nu på direkten, innan regnet kommer. Här söta Isa-Lisa (de två yngsta bråkar alltid om vad hon heter)

Tack till dig som läste, och KRAM🤗Ta hand om dig❤️

Gosedjuren på Grand

Somnade halv tolv med ångest, vaknade halv fem. Ångest är alltid värst på natten, eller hur? Ett enormt väsen som äter upp en, och sedan, när inget finns kvar, ändå fortsätter att nafsa. Och hittar man en enda god tanke, tuggar den raskt sönder den också…

Kvart över fem gav jag upp och gick ner till tvättstugan , alltid ett säkert kort om man behöver något att göra. Nu, några timmar senare är jag totalt utmattad. Tur att jag har möjlighet att sova på dagen.

För i eftermiddag väntar ett äventyr.

För ett tag sedan åkte jag iväg själv en natt. Så gör jag nästan aldrig, men den dagen…Får inte jag komma hemifrån nu går jag sönder tänkte jag. Och eftersom det är Corona-tider och svårt att bo hos t ex mina föräldrar, blev det hotell. När jag packade förstod jag inte varför minstingen hela tiden frågade när jag skulle åka. Men det visade sig när det var dags…Hon trodde att hon skulle få följa med. Och blev helt förkrossad när hon inte fick det 💔

Jag blev också ledsen, i mitt redan nedstämda tillstånd, för hon hade packat! Och stod vid dörren och väntade, glad i hågen 😢

Men IDAG, då drar jag och minstingen. Till Grand. Vi ska ha godis med oss, och dricka, och fem gosedjur. Gosedjuren är viktiga, hon har väldigt noggrant valt ut dem.

Bra att de är några stycken. För om jag har lika mycket ångest i natt, då lånar jag ett. Men mest av allt hoppas jag naturligtvis på att må lite bättre. Hur som helst ska det bli mysigt, och det värmer mig att se hur förväntansfull minstingen är❤️

KRAM på dig som läste, och tack🤗Hoppas att du får en fin fredag, även om det inte är Grand som hägrar✨😉

Dansa i regnet

Nästan varje gång jag bestämmer mig för att satsa på skrivandet som jag vill…då händer det något. Så känns det. Den här gången var det min svärfars död. Och det är inte det att jag klagar på det. Även om jo, det gör jag naturligtvis, jag önskar av hela mitt hjärta att han fortfarande fanns här💔

Men om jag ska skriva om något annat än sorgen efter honom, så är det väldigt svårt för mig att komma till min lilla skrubb. Och då försöker jag ändå verkligen, verkligen att prioritera. Problemet är väl helt enkelt att jag har för mycket som behöver prioriteras. Och att jag har fyra barn, och deras behov går, som sig bör tycker jag, före mitt manus.

Men även mammor måste få tänka på sig själva, finns det kanske dem som tänker nu. Såklart, och det försöker jag att göra🌺

Men det finns sådant i vårt liv, och det förstår ni säkert eftersom vi alla har det så i perioder, som jag inte kan skriva om på bloggen. Men som genomsyrar allting. Och som för med sig en hel del, i form av t ex sjukhusbesök. Tungt, minst sagt, och ångestfyllt och smärtsamt.

Men vet ni vad? Jag känner ändå inte för att klaga bort denna dag. Ibland tänker jag ”så länge jag har min familj, är allt ändå bra”. Jag sätter ribban där. Och även om allt inte blir toppen för det, så…Vad skulle de säga som mist ett barn?! De skulle förmodligen.tycka att jag levde i paradiset, och om jag jämförde mig med dem, skulle jag absolut hålla med. Allt är relativt heter det ju. Och det är förresten lika bra att lära sig att dansa i regnet

Så jag ska inte ge upp. Att skriva, eller hoppas på att få skriva. Att försöka se ljuset även när mycket är mörkt. Att tänka att det mesta ordnar sig, och att tid och körlek är mer helande än vi någonsin kan greppa. KRAM på er alla därute❤️Ge inte upp🤗