Kategori: Okategoriserade

Även på Insta:)

img_1980

Ja men, bilden! Så här ljuvligt var det igår. Och apropå bilder, nu har jag även startat upp på Insta (vadå seg gällande sociala medier)? (Följ mig gärna, så följer jag dig;) Den som vill kan hur som helst kika in där, och se hur flitigt maken målar på huset. https://www.instagram.com/louisebaumgartner_/  Vi är så nöjda med resultatet, även om en del återstår än.

Kom i Instagram-vevan på att jag nästan aldrig nämner att jag har en offentlig sida tillägnad Skuggvinter på Facebook: https://www.facebook.com/Skuggvinter-135030520554642/

Egentligen händer det inte mycket mer där än att jag brukar flagga för nya blogginlägg, men där finns också recensioner och omnämnanden gällande boken. Självklart kan du också gå in där och skriva en recension om du vill, och har läst den.

Varmaste TACK för alla uppmuntrande kommentarer till förra inlägget! Jag blir så peppad att grotta ner mig i skrivandet. Men idag går det inte. Några dagars jobbande, skrivande och badande, har gjort att hushållet behöver min fulla uppmärksamhet. Köket, städningen, tvättstugan…Och maken…just det, han målar. Men det kommer andra dagar! KRAM på er, hoppas att ni har det bra oavsett om det är arbete, semester eller, det nya… hemester;)

Läs ur Vårmörker

Här kommer ett litet stycke ur pågående manus, vars handling kort presenterades i förmiddagens inlägg. Nedanstående kapitel handlar om en av systrarna, småbarnsmamman Lina. Hon är relativt nyinflyttad i ett ensligt beläget hus på landet, och har ända från början haft en obehaglig känsla av att någon smyger runt utanför om kvällarna. För några dagar sedan kom hennes nycklar bort, vilket har ökat hennes otrygghet, även om hon misstänker att hon själv slarvat bort dem.

img_8964

”Alla tre var på gott humör när Lina några timmar senare svängde av från byn, och in på grusvägen som ledde hem. Det hade börjat snöa när de lämnat samhället en halvtimme tidigare, men här i byn måste det ha gjort det i princip sedan de lämnade den. Marken var snötäckt, och de stora flingorna gjorde att Lina fick köra sakta. Men det förtog inte hennes goda humör.
Eftermiddagen hade gjort både henne och barnen glada. Josefin hade famnen full av pyssel från kyrkskolan, och Jakob, som lyckats tjata sig till en leksaksbil på Ica, hade hållit sig vaken hela vägen hem. Det skulle inte bli några problem att få honom att somna ikväll. Lina tänkte på vinet hon köpt och kände humöret stiga ytterligare. Ett glas skulle smaka gott senare, det var hon värd efter denna dag.
– Kan vi göra smörgubbar, mamma? frågade Jakob från baksätet.
– Snögubbar menar du, tillrättavisade Josefin honom. Vi hinner kanske, om du är snäll. Medan mamma gör mat.
Lina lutade sig framåt, och lät vindrutetorkarna arbeta ännu intensivare. Jäklar, vad svårt det blivit att se för snön.
– Kan vi det, mamma? sa Josefin.
– Vänta gumman, mamma måste koncentrera sig på körningen. Precis då dök en mörkklädd person upp, visserligen vid kanten av vägen, men den var inte bred och Lina flämtade till. Hon hann se en mörk jacka, lika mörk mössa och att personen, som verkade vara ungefär i hennes storlek, såg ut att ha bråttom. Sekunden senare hade de passerat varandra och det var just det som skrämde. Hade den mörkklädda befunnit sig mitt på vägen skulle hon inte hunnit stanna. Nu förstod hon det där tjatet om reflexvästar. I stan hade ingen det, men stan var upplyst på ett helt annat sätt. Hon lovade sig själv att aldrig mer slarva med det. Sedan svängde hon in på deras uppfart. Mjukt och sakta, plötsligt medveten om alla risker.
Det första hon såg när billjusen lyste upp huset var att ytterdörren stod öppen. Någon sekund trodde, nej, hoppades hon att hon såg fel, att ovädret på något sätt lurade synen.
– Hemma? frågade Jakob.
– Ja. Men vänta lite här, mamma ska bara kolla en sak.
Hon drog ett djupt andetag innan hon klev ut ur bilen. Dörren stod vidöppen. Var det ett pågående inbrott? Var det ens säkert att gå ut? Lugna dig, tänkte hon, men det hjälpte förstås inte, hjärtat skenade i bröstet.
Där hon stod hörde hon bara tystnad. Tydligt däremot var att dörren svängde svagt fram och tillbaka på ett olycksbådande sätt, och den mörka hallen fick henne att tänka på ett svart hål som gick rakt in i hemmet. Och vad var det som låg på trappan? Något rött, och avlångt.
Josefin sa något i bilen, men Lina hörde inte vad. Hon gick mot huset med blicken fäst på det röda, skrämd men ändå, det var något välbekant över det. Hon registrerade fotspår som gått utmed husets framsida, i båda riktningar, förnam pulsen öka, men fortsatte.
Det var ju hennes borttappade nyckelknippa som låg där på översta trappsteget!
Första intrycket var att någon bokstavligen slängt knippan i marken. Och denna någon hade stått där hon nu stod, fotspåren gick hela vägen uppför trappan. Hon böjde sig ner för att ta upp den, granskade på samma gång fotspåren. De var inte speciellt stora. Och alla nycklar var kvar i alla fall, det var ju bra.
– Mamma!
Linas ilska kom rusande med Josefins röst. Det var klart som fan att det inte var bra! Någon jävel, som tagit dem förra veckan, hade för fan låst upp och lämnat deras dörr på vid gavel. Ilskan följdes av rädsla. Hon vände sig om. Josefin hade precis öppnat bildörren och Jakob grät därinne.
– Jag sa ju att ni skulle vänta i bilen, skrek hon argt, och slogs genast av att det var dumt att vara så högljudd.
Men adrenalinpåslaget gav kraft, och mod. Hon tog upp knippan, skakade ilsket snön av det röda snöret, sträckte sig in och tände lampan i hallen. Ett tunt lager med snö på dörrmattan, men det måste ha drivit in. Förutom det såg allt ut som vanligt. Knäpptyst var det också.
– Hallå? ropade hon.
Hon fick inget svar. Men däremot en känsla, som var lika subtil som skrämmande. Att deras flytt hit rört upp något ont inom någon. Och trots att det nyss hänt var det redan försent att göra något åt det”.
img_8519
Varmaste tack för att du läste, och hoppas att du blev lite nyfiken 😉

Provläs Vårmörker ikväll

Ett kort inlägg, frukostrast på jobbet just nu. Och förresten har inte jättemycket hänt sedan det förra. Skönt det, faktiskt. Planen igår, att ta med de yngsta barnen, med varsin kompis, till ett studsmatteland inomhus, grusades när vi möttes av skylten ”Tyvärr fullt hela dagen” vid entrén. Kanske borde man ha tänkt på att boka, en regnig dag som det var och naturligtvis, i dessa tider, Corona-restriktioner. Men det hade jag inte gjort, så det var typ åtta mil i onödan…Men, inte helt. Det blev löfte om en annan dag, glass och lek hemma istället😊Och jag fick extra tid i skrivskrubben. Glad tog jag denna selfie

I eftermiddag kommer jag lägga ut ett litet stycke ur pågående manus här på bloggen. För er som följt mig ett tag är det kanske en repris, men roligt nog får jag nya läsare titt som tätt 😍Nedan lite kort vad Vårmörker, en spänningsroman, om tre vuxna syskon, handlar om:

Lina flyttar till till en liten by med sin familj, men tvärtemot vad hon tror vantrivs hon, och maken är oftast på jobbet i stan de nyss lämnat. När det verkar som att någon börjar smyga runt deras ensligt belägna hus vet hon först inte om hon inbillar sig. Men de mystiska händelserna eskalerar.

Brodern Olof är strängt upptagen av karriären, samtidigt som han försöker göra sin hustru gravid. Men en dag hittar han ett hotfullt brev, med anonym avsändare, på dörrmattan. Och trots att han inte förstår varför han får dem, fortsätter breven att komma.

Klarsynta systern Agnes borde vara lycklig när hon, efter en olycklig kärlek, börjar uppvaktas av snygga och trevliga kollegan på jobbet. Hon har bara lite svårt att tro att han verkligen är intresserad. Och under våren börjar hon plågas av drömmar hon inte vill kännas vid, drömmar av den sorten som brukar besannas…Någon vill hennes syskon riktigt illa. Men vem? Och varför?

Sambandet finns, men har förträngts alltför länge. Och när de äntligen förstår, är det kanske redan för sent…

Titta gärna in i eftermiddag / kväll och läs. KRAM på dig så länge 🤗❤️

Ljus för Vårmörker

En av mina favoritmuggar i skrivskrubben

…och ännu ett glatt inlägg härifrån 😊

I det förra skrev jag ju om att jag ägnat en halv dag åt mitt manus och igår bara fortsatte det…Jag skrev klart mitt synopsis ✍️Observera att jag haft ett innan, det jag skrivit de sista dagarna innehåller bara en del nytt. Men ändå viktigt, och välbehövligt. Jag har nämligen kommit så långt in i handlingen nu att det inte håller med den lösa intrig jag haft, vissa luckor var tvungna att fyllas i, så att jag kan staka ut en tydlig riktning framåt.

Nästa steg framför datorn blir att rensa i mitt dokument ”Idéer och intrig”. Där finns så mycket att man inte hittar någonting. Men det jag faktiskt hittar ska jag ta hand om. Allt annat ska bort. Det är dock inget jag kan göra just nu. När det är frukostrast här på jobbet och jag dricker kaffe och lyssnar på regnet utanför. Ganska mysigt.

Igår var det sol däremot, och bad. Dagarna dessförinnan hände bl a detta:

Man kan inte låta bli att plocka blåbär detta år. Och göra paj, med vaniljsås. Och så takjobbarna

Ser ni den mörkare delen på talet, den som då kortet togs, inte blivit tvättad ännu? Vilken skillnad 🤩 Känns som om vi har ett nytt hus redan nu, hur ska det då inte kännas när målningen är klar?!

Tack till dig som läste, ta hand om dig❤️🤗

Yr av lycka …

Okej, av trötthet också, men mest glädje.

Jag har nämligen ägnat fem timmar åt Vårmörker idag, och det var ett tag sedan. Först drygt tre timmars läsning av alltihop, därefter skogspromenad för att tänka, och sedan skrev jag ner synopsis, med några nya idéer.

Början, mitten och slut har jag haft i flera år, men med stora, generösa luckor emellan. Jag vet nämligen, sedan skrivandet av Skuggvinter, att karaktärerna brukar lägga sig i det hela, och att det bästa är att låta dem göra det.

Jag vet också att jag, och mina huvudpersoner Lina, Agnes och Olof, kritiskt kommer granska det jag slagit fast idag, att vi kommer göra vårt bästa för att hitta brister och annat som skaver, och att det ska vara precis så! I slutändan är det som räknas att boken blir trovärdig, spännande och välskriven, inte hur lång vägen dit var. (Även om det är jobbigt att det tar sån tid och jag önskar att det gick snabbare).

Men idag 😁 Tänker jag bara njuta av att jag är nöjd just nu. Samt en del annat; Att jag börjar vänja mig vid mitt nyslingade hår. Att det blivit två bad till sen förra inlägget

Och huset! Målningen fortskrider, och nu har vi fått taket tvättat också🤘🏻 Vi känner knappt igen vårt hem. På utsidan. Inuti är det lika stökigt som vanligt. Men det är ju lättare att göra något åt än mossa och skit på takpannorna, å andra sidan…

Så idag är jag yr av lycka 😁 Hoppas att du har det bra, vad du än gör, och tack för att du läste.

Apropå läsning rekommenderar jag ”Hålla dig nära”. Spänning på hög nivå är det när FBI-agenten Stephanie får nys om att hennes tonårsson kan vara medlem i en terrorist-organisation.

KRAM❤️🤗

Inga selfies, tack

Maken målar och målar, huset skiftar sakta men säkert från blått till grönt. Jag är så stolt över honom, han kämpar på 🥰 Och det blir bra!

Att vi har takojobbare på plats är en bonus på flera sätt, bl a för att de låter ställningen stå kvar när de går hem för dagen.

Men i förrgår var jag, trots allt bra som händer, ändå sur när jag promenerade under den, på väg ut i trädgården för att ge kaninerna mat.

– Du kan spilla lite grönt i håret på mig, sa jag, det skulle inte förvärra saken.

Tidigare på dagen, hos frisören, hade jag skickat den här selfien till familjen

”Vad fint det blev mamma 👍” skrev minstingen. ”Det är inte klart än, messade jag. Det kommer bli finare”. Ja Ha❤️” blev svaret. Gullis, tänkte jag.

Men det blev inte finare. Jag såg ut som någon som gjort slingor för att hon inte vill känna sig gammal. Med en FUL blond färg. Alternativt iklätt sig peruk som inte passade.

– Det är jättesnyggt, sa maken. Det ser visst naturligt ut.

Jag frågade de yngsta vad de tyckte. Yngste sonen kontrade med en motfråga:

– Men VARFÖR färgade du håret?

– Jag vet inte, Simon sa jag. Jag vet inte.

– Du ser bara lite gamlare ut, sa minstingen.

Då gick jag in i sovrummet, stängde dörren och sjönk ner på sängen. Sedan utmattningen och diverse andra plågor är jag som en kran som inte håller tätt. Jag lät tårarna komma. 1830 kr hade jag betalat för eländet också. Det sved. En diskret knackning hördes på dörren.

– Ska jag göra en smörgås åt dig? frågade minstingen. Kanske ditt eget goda bröd?

Gullis igen 😍 Jag lägger inte ut någon bild på resultatet. Däremot gärna denna

Det blev bad igår. Först var det soligt och kvalmigt, fast blåsigt, sedan tog molnen över. Jag och yngste pojken låg kvar i vattnet så länge som möjligt. Kände att vågorna var starka, och såg himlen mörkna till den nästan var svart. Men det var skönt! Jag glömde allt. Och förresten sa barnen att håret inte var lika ljust när jag badade i alla fall.

Tack till dig som läste ❤️ Hoppas att du har det bra!