Författare: Louise Baumgärtner

Bloggar om livet som författare.

Läskigt på låtsas och på riktigt…

Vilseledd blir man på ett skickligt sätt i denna thriller, och ibland blir man det i verkligheten också.
IMG_8513
– Min ena ansiktshalva hänger lite, ringde maken och sa en morgon för en dryg vecka sedan. En kvart senare befann han sig på vårdcentralen, där han naturligtvis togs om hand akut. Nu visade det sig lyckligtvis inte handla om en stroke, utan om en tråkig åkomma kallad Bellas pares. Men innan vi visste…
I helgen ringde jag mamma:
– Jag åker till mormor idag, sa jag. Jag struntar i vad som händer. Jag ska dit!
– Åh, vad roligt, sa mamma, eftersom jag bara besökt min mormor en enda ynka gång sedan hon flyttade till äldreboende sent i somras.
Istället blev det, oväntat, en biltur i ilfart, till jourcentralen.
Det har varit en del motvind det sista, minst sagt… I brist på annat är det bara att gilla läget. Men ibland blir vissa saker så jobbiga att jag nästan stänger av.
På pluskontot; ett mejl med besked om utbetalning för Skuggvinter från förlaget. Trots noll marknadsföring, inga signeringar eller andra events, fick jag ändå en del. Okej, vi snackar inga stora summor här, men några tusen mer än jag trodde att det skulle bli. Kul 😄
Boken ni ser på bilden slänger jag också in på pluskontot. Jag sögs in i handlingen direkt.
Och det egna skrivandet på Vårmörker håller jag fast vid. Fick dessutom välbehövlig uppmuntran häromdagen när jag klagade över hur svårt det ofta är, tidsmässigt, att komma till min älskade skrivskrubb.
– Men författandet är väl ditt jobb numera? fick jag höra. Och det ska du väl sköta, precis som du tar hand om allt annat så bra.
Så sant, tack 💓
Där jag är nu har Lina, en av mina huvudpersoner, just hittat en död katt, utan synliga skador, på vägen utanför sitt hus.
Tanken att den blivit påkörd kan hon snabbt avfärda, det finns inga hjulspår i den nyfallna snön. Katten har däremot hamnat där nyss, den har ännu inte hunnit täckas av det vita.
Och Lina står där och vet inte vad hon ska tro…
Det vet inte jag ibland heller. Men min övertygelse är att man så ofta som möjligt gör klokt i att försöka blicka mot det ljusa, medan man dealar med mörkret. Om detta även gäller mina karaktärer låter jag vara osagt 😉
Största tack till dig som läste ❤️ Och har du tips på hur man håller modet uppe, (eller blir av med påsar under ögonen), hör gärna av dig. Kram!

Halvtomt eller halvfullt?

IMG_8355
Det är lätt att ta allt bra i livet för givet, att t o m klaga på det. Ja, faktiskt, och tråkigt nog.
”Jaha, då var det jobb igen. Det är inte mycket annat man hinner med”.
Nej, men hur skulle motsatsen vara då? Om man vore arbetslös, och tiden istället gick till att söka jobb enligt Arbetsförmedlingens alla regler och leva på bidrag som inte räcker till medan självkänslan sakta knäcks? Och den högsta drömmen var att ha just ett jobb att gå till…
”Det där med att ha hus är överskattat, det är ett jävla jobb. För att inte tala om lånen”.
Det hörde jag många gånger när vi bodde i lägenhet i Göteborg och MIN högsta dröm var ett hus. Om jag bodde i hus skulle jag aldrig klaga på det, lovade jag mig själv, jag skulle bara uppskatta det. Att slippa grannar över och under, större ytor, och det bästa av allt; trädgård!
Om jag har hållit mitt löfte? Ganska bra.
Jag har, som många andra, (vem går fri)? drabbats av motgångar och utmaningar, varav några riktigt tuffa sådana. Och då menar jag inte min utmattning, den har varit som en mild vind jämfört med en del annat. Men som ni vet, alla livskloka därute, är det svårigheterna man utvecklas mest av.
Så på plus-kontot har jag med åren lyckats skrapa ihop en hel del gott. Även av ofta nämnda utmattning: Medvetenheten om, och förmågan att känna tacksamhet, och den ljuva konsten att meditera, är idag några viktiga hörnstenar i min tillvaro.
Prova själv! Om du inte redan gör det, förstås 😉
Har inte tid att skriva mycket mer, men på en föreläsning jag gick på förra året, fick jag reda på att de negativa tankarna behöver vi inte plocka fram, de finns automatiskt där som en trist rest av kamp – och flyktbeteendet. Alltså, hjärnan försöker hela tiden varna dig för alla upptänkliga faror. ”Gå inte över gatan, du kan bli påkörd” är ju bra, men mycket annat? ”Ska du verkligen ha på dig den skjortan, du kommer definitivt inte passa in” o s v i all oändlighet.
De positiva tankarna behöver vi dock aktivt jobba för. Men det är så värt det. För när man börjar tänka på allt man faktiskt är genuint tacksam för, brukar det alltid bli mer än man trodde från början. Dessutom är det omöjligt att känna tacksamhet och ha ångest på samma gång. Det har jag läst, och tycker stämmer.
Så…vad är jag tacksam för idag?
Att jag måste sluta blogga nu för att jag har ett jobb att gå till förstås 😉 Att jag orkar skriva igen. Att barnen har gjort mysiga, olika saker av sin lovvecka. Att det blir godis ikväll, och lysande pumpa utanför ytterdörren. Och massa, massa annat.
Hoppas att ni får en skön helg, tack för att ni läste. Och finns lusten, skriv gärna om något ni är tacksamma över. KRAM ❤️
Ps Den här vackra damen var på rymmen igår kväll. Men efter tio minuters letande hittade jag något vitt i grannens trädgård. Det var Vitnos, och nu är hon tillbaka i buren igen. Det är jag också väldigt glad för! (Frågan är om hon är det)? Ds
IMG_8168

Som i min bok..?

IMG_8345
Inte den här boken, alltså. Även om jag önskar att jag skrivit den.
Nej, det var så här: I söndags gick jag ut tidigt på en promenad. Det är ofta det klokaste, då blir det av och kommer inte bort i massa annat.
När jag kommer till skogen tar det några minuter, sedan har jag en annan andning. Jag gissar att det är likadant för de flesta. Trampa fram på stig med bara träden som sällskap, se ljuset, eller solen sila genom träden och höra fåglarna kvittra. Ibland stannar jag upp och känner på en mossig sten, eller trädstam. För det börjar alltmer löpa som en röd tråd genom mitt liv; mindfulness. Bara låta vara.
Välbehövligt, för jag hade haft stress i kroppen sedan jag vaknade. Men nu gav det sig sakta av.
Så kom jag hem, och skulle låsa upp. Men då hade jag plötsligt ingen nyckel.
Jag kände igenom alla fickor flera gånger, men den var inte där. Dunk, dunk, där började pulsen stiga igen. Fan!
Jag gick till baksidan av trädgården och in i kaninhagen där jag varit innan jag gick, tog mig en noggrann koll. Men nej. Tillbaka vid ytterdörren blev jag stående och stirrade ilsket, som om det skulle hjälpa.
Jag hade haft nyckeln när jag gått hemifrån, annars hade jag ju inte kunnat låsa. Barnen var i skolan, min man låg och sov. Och risken att jag tappat den i skogen var otroligt liten, mina fickor är djupa och utan hål. Men tänk om jag glömt nyckeln i låset? Det kunde jag tänka mig, det skulle tyvärr inte vara första gången. Men om jag gjort det nu så hade någon tagit den.
Där slog det ironiska mig; Det skulle vara precis som i Vårmörker, det manus jag skriver på nu. Där glömmer Lina, en av mina huvudpersoner, sin nyckelknippa i låset och den försvinner. Och sedan börjar det hända otäcka saker…
Mitt stackars hjärta, som lätt börjar skena för mindre än så, gav sig till känna. Jag hade inget annat val än att väcka min man genom att intensivt ringa på dörrklockan, kombinerat med knackningar. Tittade mig sedan omkring inomhus, fast jag visste att det inte var någon idé. Det lutade väl åt att tvingas gå skogspromenaden igen…Maken suckade djupt och letade lite han med, fast väldigt nyvaket. Då snuddade en aning hos mig, vag men hoppfull; Jag hade slängt soporna när jag gick ut. Tänk om jag även slängt nyckeln? Och det hade jag. Den låg där överst bland massa påsar i soptunnan. Vilken lättnad!
Jag gick in, satte på kaffebryggaren och begav mig till skrivskrubben.
Tröstade mig med att även om livet går upp och ner, händer det åtminstone inte ruskiga, oförklarliga saker. Och skrivandet har jag lyckats hålla fast vid! Det, och läsandet. Njuter just nu boken ni ser på bilden, ”Höstdåd” av Anders de la Motte. Förstår inte varför jag inte läst honom förut, men det ska det bli ändring på.
Här är det kolmörk morgon, ganska kallt, och dags att sätta igång dagen. Allra största tack till dig som läste. Ta hand om dig!

Ett bra ljus?

Jag har börjat leta efter bra ljus. Nej, tyvärr inte för att jag vill bli fotograf eller ens letar bra höstbilder. Jag är ute efter olika slags ljus för att se hur illa det är ställt med mina påsar under ögonen. Jag har blivit helt fixerad av det, knäpper av selfies både här och där. Titta:
Här är jag i tisdags, på Apoteket:IMG_8315
Och här är jag i onsdags, på jobbet. Efter en hel serie med dödsallvarlig nuna försökte jag mig på att se lite gladare ut, det ska ju hjälpa mot det mesta. T ex är det ett smart drag att le om man är ledsen, då tror kroppen att man är glad och reagerar på det. Fake it til you make it, liksom.
IMG_8342
Som sagt har jag ett helt galleri med såna här foton nu, och om ni tänker ”Men det där är väl inte så farligt”, så har jag valt att inte lägga ut dom värsta. Bara så ni vet.
Japp. Det var det hela för idag. Väldigt livskloka reflektioner.
Men vet ni vad, häromdagen kom jag på en titel på en bok. Oinbjudet smög den sig på, och jag rös: Gravletaren. Jag såg omslaget framför mig, en smal väg kantad av rader med gravstenar. Mörk, olycksbådande himmel. Jag berättade för min man.
– Men det låter väl inte så kusligt, sa han. Det är väl nån som letar efter en grav bara.
– Men varför? sa jag. (Det framgår vem av oss som är deckarförfattare här, va)? Man måste fråga sig VARFÖR den här personen letar efter en grav. Och till vem, tillade jag med mörk blick.
– Aha, sa min man. På det viset.
Oj, måste sluta nu, dags att sparka igång morgonen här. Jag har fått en följare till igår, vad roligt att du vill läsa min blogg:) Och tack till alla som gillar och kommenterar så flitigt (men obs, det går precis lika bra att låta bli;) Huvudsaken är att ni läser 🤗 Ha en fin helg ❤️ Kram!
Ps. Kan detta vara gravletaren, det skulle man kunna tro av minen att döma i alla fall…
IMG_8340

Att skriva eller inte…

…En bild på Skuggis idag, i brist på andra publicerade verk, (samt allmän brist på bra bilder;)
skuggvinter[4685]
I princip har ingenting hänt sedan sist, jag skulle kunna skriva ett exakt likadant inlägg som för några dagar sedan. Det är förstås inte riktigt sant, det händer alltid något. Igår kväll slängde yngste pojken upp ytterdörren, stängde den lika fort, och sa ingenting på två minuter. Bara flämtande andetag hördes. Sedan berättade han att ett barn blivit kidnappat i vår lilla by, och att det fanns överallt på nyheterna. Fast vid närmare förhör visade det sig att han och hans kompis bara pratat om att det skulle kunna hända, innan det var dags att springa hem i mörkret…Minstingen håller på att bli förkyld, och jag är fortsatt krasslig och stentrött. Men varje dag i fyra dagar har jag envisats med att skriva, och det känns så bra!
Jag och en vän med samma passion (Hej Helena!) pratade om det häromdagen; det måste inte vara en hel dag, det får jag väldigt sällan till, det räcker med stunder. Helst timmar förstås, men allt är bättre än inget. Det är lätt att underskatta just stunder, tänka att det mest av allt blir irriterande kort, men även om jag inte alltid ägnar mig åt att skriva kapitel, finns det mycket annat att göra. Jag antecknar ofta idéer jag fått, och att planera för kommande händelseförlopp är alltid lättare när man sitter vid datorn och kan scrolla fram och tillbaka.
Det kanske är den frågan jag ska slänga ut här idag; Hur gör ni andra som skriver manus?
Är det så ofta som möjligt som gäller, eller ”bara” när ni vet att ni kan undvara en halvdag eller mer? Brukar ni jobba med skrivandet utanför datorn, utveckla karaktärer och intrig i tanken, eller får allt vila mellan skrivpassen? Eller skiljer det sig åt i olika perioder? Kort sagt; hur strukturerade är ni, och hur funkar det?
Hoppsan, nu måste jag väcka barnen. Men om några timmar…då sitter jag och skriver igen! En av mina huvudpersoner är på date. Lite mer spännande än här;) Ha det bra, och berätta gärna hur ni gör. Och förstås; allra varmaste TACK till er alla som läser min blogg. Och som har läst Skuggvinter också, naturligtvis. Skulle någon vilja köpa ett signerat ex, har jag by the way en liten hög kvar hemma. Kram!

Höstigt, murrigt och snurrigt

IMG_3820
Jag är morgonmänniska, punkt slut. Bara att gilla läget, även när det är helg. Det händer att jag sover till åtta en lördag, det finns ett vagt minne av halv nio, men oftast är det ändå typ som i morse. Halv sex.
Då är jag tacksam över att jag släckte strax efter tio igår kväll, för lika mycket som jag är morgonmänniska, lika lite orkar jag vara uppe sent. Men gladast är jag, alla dessa morgnar, över att jag har min ljudlösa passion, skrivandet. Att min man sett till att laptopen är på köksbordet, och att kaffebryggaren är laddad.
Har jag vaknat extra tidigt en vardag är det ofta bara ett kort blogginlägg jag hinner med, alternativt baka bröd, men är det helg skriver jag gärna på mitt manus. Har ju haft lite paus då lektören haft det, men nu är det alltså tillbaka. Analyserat enligt konstens alla regler, och med gott om tankar på vad som kan strykas, förstärkas, gestaltas tydligare o s v.
Men det viktigaste, det jag tänker hugga tag i för tillfället, är detta; Lektören gillade de dryga 80 sidor jag fått till. Hon drogs in i handlingen, engagerades, och tyckte att drivet i mitt manus var tillräckligt starkt! YES 😃 Precis, exakt vad jag ville höra!
Föreslagna detaljer och ändringar kan jag arbeta med senare, nu ska jag framåt i berättelsen. Det känns helt underbart, eftersom jag knappt skrev de åtta månader jag var som mest utmattad, men faktiskt orkar nu.
I övrigt då? Höstigt, murrigt och snurrigt, vad menar jag med det?
Att jag visserligen tycker om hösten, men att mycket känns lite upp och ner. Jag åker längs vackra vägar varje dag, skiftande färger, löv som faller, och tänker på hur skört allt är. Ibland känns det hoppfullt, ibland tungt, ofta något däremellan, eller både och.
Som jag. Känner mig både svag och stark, glad och oändligt ledsen. Hur vågar vi människor allt vi vågar egentligen? Det lättaste livet vore att inte älska så himla mycket, så där så man nästan går sönder. Men det vore naturligtvis även den största förlusten. Kram på er ❤️ Ha en fin helg!