Författare: Louise Baumgärtner

Bloggar om livet som författare.

Växa mitt i livet

IMG_7808
Jag tror att vi vuxna ibland underskattar hur mycket vi kan växa och förändras mitt i livet. Det är lätt att tänka att man stelnat i sin gamla mall, liksom. Svårt att lära en gammal hund sitta. Och det må vara sant.
Men det betyder ju inte att det inte går. Det betyder bara att det krävs en del jobb, och kanske är det den viktigaste frågan vi kan ställa oss själva: Är vi beredda att arbeta för att förändras? På riktigt?
När jag var yngre var jag verkligen negativ. En katastroftänkare. Och yes, ni som känner mig vet att det onekligen finns rester kvar av det mörka. Men också att det blandats upp med ljus; som tacksamhet, och förmågan att se skimrande möjligheter i mycket. För jag har jobbat stenhårt med mig själv.
I utmattningens kölvatten tränar jag nu på att stressa mindre. Och det går faktiskt framåt!
Bilden som inleder detta inlägg visar, (förutom en ointressant bit av av bilens instrumentbräda) exakt vad klockan var i måndags när jag parkerade utanför sjukhuset.
Varför? Jo, för att jag och minstingen var sena. 14.45 skulle vi anmält oss i kassan, och 15.00 skulle vi varit hos sjuksköterskan på barnmottagningen. Detta var naturligtvis inget jag gjorde med flit, jag är i princip aldrig sen, men oväntat blev jag tvungen att hämta minste pojken i skolan, och därifrån körde det ihop sig.
– Men det är lugnt, sa jag till minstingen, ibland blir man sen. Ingen fara.
Hon tittade storögt, och aningen oroligt på mig. Det där var hon inte van att höra, jag som så ofta talar om att det är bråttom.
Men mammor kan faktiskt ändra på sig, tänkte jag, tog hennes hand och började gå över parkeringen. Fortfarande lugn. Faktum var att inte ens när jag förstod att jag skulle komma för sent blev jag stressad. Och det är så INTE jag. Eller, förlåt, jag skrev fel. Det där var visst mitt NYA jag som tittade fram?
Hoppas jag😉 Hoppas även att ni förstår att jag inte menar att jag vill bli sen till allt i fortsättningen, bara att jag inte behöver dö av stress när det händer…
Avslutar med en höstbild, min favorit av årstider. Och vet ni vad? Igår på jobbet började jag tänka på mitt manus igen. Bara en kort stund, sedan orkade jag inte längre. Men ändå, det kändes fantastiskt! Allra största tack till er som läste, hoppas att ni får en fortsatt bra vecka❤️
IMG_3711

Helg med varierande innehåll

En del av vår trädgård, fotat i morgonsol, (och vårt hus ser man en liten skymt av).
IMG_7801
Ibland skulle jag behöva vara som ett fulladdat batteri här hemma för att orka, och det är jag tyvärr inte. Då får man försöka hjälpas åt. Och det är inte heller så lätt när det kommer till sex spretiga viljor i totalt olika åldrar. Och jag önskar ofta att jag vore mer tålmodig…Och nej, utmattning hjälper inte direkt när det kommer till sådant.
Varför är det så svårt då? Det är en sak att tänka pedagogiskt, och ibland en helt annan att stå inför ett rasande och förtvivlat barn. Kärlek och känslor är krångligt. Vi vill så väl, ändå blir det inte alltid rätt.
Men en sak är jag säker på i det föräldraskap där jag ofta känner mig vilsen: Skärmar. Begränsa barnens användande, (och din egen tid också förstås). Med all respekt för att det finns olika barn, massor av olika saker att göra på skärmen o s v. Men begränsa ändå. Låt den inte ta över.
Vi är alla människor, och vi behöver umgås, röra på oss, ha tråkigt, ägna oss åt det vi gillar and so on. Och allt det där tar ganska mycket tid i anspråk. Det inser dock inte alltid barn och tonåringar. Men när man plockar bort mobilerna, och paddorna. Då. Kan man lika gärna gå en promenad med sin tråkiga mamma. Eller hoppa studsmatta. Och så kanske man hittar en hel hög med gamla Kamratposten att läsa. Och den tidningen är suveränt bra. Det vet jag sedan barnsben, och det hörde jag igår när det fnissades från rummen på kvällen 🙂
Summa summarum innehöll helgen även mycket bra. Som min bror med dotter som hälsade på. Kusiner är kul! Och vänner!
Och jag då, som skulle ta det lugnt? Jag har mediterat varje dag, samt sett en jättebra film. Så hej måndag, nu kör vi! Tack till dig som läste, hoppas att du får en fin vecka!
IMG_7798

Ostadigt värre…

IMG_7760
…men städat hos Lisa (som syns på bilden) och Hampus blev det ändå…
Idag har jag vaknat ovanligt tidigt, lite värk i axlarna men inte alls farligt för att ha jobbat så mycket som jag gjort i veckan (och dessutom putsat fönster hemma)! Och jag har sovit gott. Bra start. På diskbänken fladdrar ett litet värmeljus i sin stake, och det är regnvått ute. Dessa skurar!
Vet inte hur ni har det, men här öser det ner utan förvarning. Okej, hade man tittat uppåt hela tiden hade man kanske kunnat förutspå ett och annat, men man gör ju inte det. Igår hann jag i alla fall städa klart hos kaninerna innan det kom. Som om någon hällt en hink vatten från himlen. Jag sprang till förrådet med spån, hö och halm. Från skolgården som ligger i närheten lät det alldeles väldigt. Som bekant finns det ju inget dåligt väder, bara dåliga…Herregud, vad vi har shoppat i veckan förresten! Stövlar, gympaskor, jeans, tröjor, glasögon. Det stannar inte där, jag orkar bara inte räkna upp resten. Får nog glömma av att jag vill ha en ny höstjacka.
Istället hoppas jag på en bra fredag och helg, också för dig som läste! Här blir det antagligen besök av min bror som tar med en av sina döttrar:)
Ska du göra något speciellt?
Förresten, boken nedan som syntes i ett av mina inlägg nyss, då jag precis lånat den på biblioteket. Nu har jag börjat läsa den. Så bra! Kram!
IMG_7727

Saker vi vet…

…och så dessa visdomsord
IMG_7603
Jag har vant mig vid att betrakta mig som en skrivande person. Men just nu finns det inte på kartan. Ingen energi, ingen tid, ingen lust. Konstigt nog saknar jag det inte ens. Även om just det sistnämnda skaver, faktiskt.
Hur är det annars då? Jo, tackar som frågar. Upp och ner. Och vi vet att livet är sådant. Som barn har vi ofta, i bästa fall illusioner om att det mesta ska gå vår väg, men som vuxna förstår vi att det är långtifrån sanningen. Långtifrån livet.
Ingen har någonsin dykt upp och sagt till oss; ”Här är ditt liv, jag ser inga hinder. Ja, döden finns där förstås, men du lever till du är 91 och till dess…allt ser super ut!”
Om vi rannsakar oss själva är det förmodligen inte vad vi önskar heller.
Vi vet att det är i motgången vi växer, att kris ofta är utveckling. Ändå omfamnar vi, av naturliga skäl, inte det svåra när det dyker upp. Vi vill helst må bra och vara glada, förstås. Åtminstone känna att allt är okej. Vi vill inte ha ångest och gråta och sova oroligt. Men ibland är det ändå så det är.
I förra inlägget skrev jag om tacksamhet, som är viktigt och kraftfullt. Måste nog räkna upp några saker jag är glad över nu, för att inte alldeles deppa ihop. Igår grät jag så mycket att jag har tjocka, svullna ögonlock idag, och det såg INTE bättre ut med grön ögonskugga, tyvärr. Försökte ändå göra iordning mig imorse, eftersom jag är på jobbet.
Sedan förra veckan jobbar jag nämligen min heltid igen, för första gången på över ett år, då utmattningen golvade mig. Och det har gått bra, so far! Och nästan helt utan värk. Mycket mer än jag vågat hoppas på.
Och vår utmaning…hittills har det gått väldigt bra, också mycket bättre än vi trodde! Det är stort.
Nu ska jag ut i fabriken och skura och dammsuga trappor. Blir en lång dag här på jobbet idag, eftersom minste pojken hämtas sent på skolan, och då åker vi vidare till vänner vi inte träffat sedan i våras. Ingen ide’ för mig att åka hem emellan, men tid att blogga blev det.
Allra största tack till dig som läste, hoppas att du har en fin vecka, och om inte, att du står ut att vara där du är och känna det du känner. För det hjälper och tar dig vidare, även om det inte alltid känns så. Kram!

Ena dagen, andra dagen…

 

IMG_7723Ingen dag är den andra lik…I tisdags tog jag med söner med vänner för att bada efter skolan. Då var det varmt och soligt. Nästa dag såg himlen ut som på bilden ovan, då jag parkerade vid biblioteket efter jobbet. Kortet togs exakt kl 13:59, hela samhället hade mörknat för ögonblicket, och gatlamporna tänts. Minuter senare kom åskan.

Tur att inte allt varit så dramatiskt denna vecka. I förra inlägget önskade jag mig mer raksträcka än backar och fick…en bra vecka! Bättre kan det väl inte bli?!

När livet är mer uppförsbacke än något annat, tränar jag på tacksamhet. Helt enkelt räkna upp saker jag är tacksam över. Och när man börjar tänka på det kommer man på väldigt mycket. Någon skrev någonstans att det är omöjligt att känna ångest och tacksamhet på samma gång, och det ligger mycket i det. Jag brukar inte ”bara” tänka på sådant som ligger nära till hands, som t ex glädje över min familj, utan mår jag riktigt dåligt försöker jag ta fram allt av vikt. Sådant som att vi har drickbart vatten i kranarna, tillräckligt med mat, lever i ett land där fred råder, har tillgång till mediciner om vi blir sjuka o s v.

Överdrivet? Fråga dem som inte har det.

Det finns alltid, (nästan alltid), saker att vara uppriktigt lycklig över. Att se det betyder inte att man ska blunda inför problemen, men att man ska hämta kraft ur det ljusa, så att man orkar ta itu med motgångar.

Och tack Gode Gud att jag inte drabbats av det som mamman i Lisa Jewells nya bok gjort i alla fall, den jag lånade på biblioteket häromdagen och som ni ser nedan. Har inte börjat på den än, men ser fram emot det. (Hemskt nog). Samt mot denna fredagskväll. En av tonåringarna ska leta upp en film vi ska se tillsammans. That´s it. Sedan sängen. Hoppsan, nu kom min man hem och ropade. Jag hade bett äldsta dottern att sätta på ugnen för en stund sedan, eftersom maken ska baka pizza. Dock hade vi missat detaljen att han satt deg med bakduk och allt på jäsning i just ugnen. Så nu har vi ännu en anledning att vara tacksamma…över att det inte började brinna…;)

Kram till er, hoppas ni får en riktigt fin helg!

IMG_7727

 

Backe upp, backe ner…

IMG_7602

Tänkte avge en kort rapport härifrån medan huset fortfarande sover. Nästan, i alla fall, minstingen sitter mittemot mig vid köksbordet och målar. Trots att det blev sent igår, t o m för mig. Igår kom nämligen min syster och lille systerson tillbaka till oss, efter att ha tillbringat några dagar i Stockholm. Som på beställning lyste solen hela dagen och gjorde det varmt och gott. Fast sjön var iskall.

När kvällen kom satt jag och min syster i trädgården och drack ett glas vin. Såg solen gå ner, kände hur det blev allt kyligare. Det gick ganska fort, för när allt kommer omkring är ju augusti snart slut. Vi konstaterade att sommaren inte blev vad vi hoppades på, men att man kan alltid hitta sådant som är bra även i det dåliga. Det kan hända att man behöver leta lite. Men om man gör det, om man försöker skaffa sig perspektiv, kan man upptäcka att det svarta blir upplyst av de vackraste stjärnor. Eller, av en klok syster.

Bilderna illustrerar mitt mentala tillstånd ganska bra just nu. Ömsom uppför, sedan nerför…Vilket för övrigt är livet i ett nötskal. Men nästa vecka hoppas jag på en del raksträckor också; att det flyter på, med lite mer lugn och ro. Jag önskar även dig en fin kommande vecka, tack för att du läste och KRAM på dig!

IMG_7617