Författare: Louise Baumgärtner

Bloggar om livet som författare.

Jag och stressen


Knappt har jag hunnit börja glädja mig åt att jag är tillbaka på jobbet igen, förrän jag överfallits av en djävulsk värk i axlar och höger arm. Och så pirrar och domnar det i höger hand, något jag sluppit ett bra tag. Suck, ja. Och jag vet precis vad det är kroppen säger till mig. ”Hallå, Louise. Det blir för mycket nu! Du får tagga ner lite grand om vi ska orka”.
Innan utmattningen hörde jag också den rösten, och hade kroppsliga symtom. Men jag förstod inte hur viktigt det var att lyssna.
Nu har jag lärt mig. Och jag HAR förändrats, samtidigt som jag naturligtvis på många sätt är samma person som förut. Och den personen vill så himla mycket, och jag kan inte låta bli att tycka att det är bra, också.
Jag är fortfarande stolt över att jag till slut lyckades få ut min bok Skuggvinter, och att jag kommit igång med nästa. Och värken jag har nu beror delvis på att jag skrivit mycket på Vårmörker, så jag kan inte bara skylla på mitt vanliga jobb.
Hoppsan, nu har tiden runnit iväg för mycket, måste avsluta, ska till jobbet idag. Utrustad med Voltaren-salva, och värktabletter, men ändå glad, vilket mest beror på flytet med skrivet.
Och i förändringens tid får jag försöka stå ut med att detta inlägg blev lite halvt, på något vis. Jag får väl skriva resten i nästa…

Den här bilden har jag lånat från Synctuition, appen med meditationer som jag älskar. Det blir ett bra budskap för dagen, eller vad tycker ni?
KRAM på er, och ja, jag ska vara rädd om mig 😉

Apropå förändringar, jag tänkte mig en bok som inte är thriller eller deckare. Vi får väl se om det funkar…

Manus in my mind

Detta köksbord är resultatet av en mamma som hängt i skrivskrubben;

Jag vet, man blir lite halvhispig när man ser det…Samtidigt är jag så glad att jag skriver. Och, som nämnts innan, jag tycker så mycket om att hänga med mina karaktärer. Olof, som börjar få anonyma och hotfulla brev i samma veva som hans hustru äntligen blivit gravid. Lina, småbarnsmamman, som misstänker att någon smyger runt hennes hus om kvällarna. Och deras klarsynta syster Agnes, vars drömmar blir allt mörkare. Bara problem och elände. Gott sällskap för en ängslig själ 😉

Idag är det nationaldagen. Men Corona, och en del annat, har urholkat min lust att fira, och de övriga i familjen har inte heller sagt något speciellt. Vi ska äta gott förstås, och andra planer finns. Minstingen har bjudit över ett gäng låtsaskompisar, och yngste pojken ska till riktiga vänner. Tonåringarna sover ännu, maken med.

Det ska bli regn, så jag släppte ut kaninerna för en timme sen så att de skulle hinna vara ute, men fortfarande har det inte kommit något.

Igår regnade det dock ganska mycket. Bra för naturen. Jag önskar er alla en riktigt fin dag, vad ni än gör.

Sverige är onekligen ett vackert land.

Om än ofta lite för kallt

Kram❤️

Låtsas-lugnet

För några år sedan hade utmärkta Kamrat-Posten ett test: Vilken typ av föräldrar har du? Barnen fick snabbt fram att min man var en fuskande variant, en som sa nej till skärm, men själv smög undan med mobilen. Och jag var Låtsas-lugnet.

En typ som springer runt med doftljus och yogamattor, samtidigt som hen predikar harmoni och positiva vibbar. Men som blir helt GALEN så fort något går fel😖

Well, det är jag…Jag försöker, kära vänner. Jag FÖRSÖKER att hålla mig lugn, både utåt och inuti. Men för någon som är så intensiv som jag, och dessutom kroniskt stressad, är det minst sagt en utmaning. Det är ingen slump att jag ofta skriver om mindfulness, meditation och vila. Jag behöver det för att inte vara totalt speedad hela tiden…Som tur är har jag insett det. Och utmattningen hjälper också till. Ibland orkar jag bara inte reagera, fast jag i normala fall skulle gjort det. Som häromdagen.
Alla bråkade hemma. Trötta efter en lång dag. Någon eldade upp minstingen, som började reta en tredje. Min man, som gått upp en stund tidigare blev allt surare. Det smälldes i dörrar. Idiot kan du vara själv, hörde jag, (och värre saker).
Och jag bara stod där, matt, och kände…Det är möjligt att det här är min familj, men jag orkar inte. Så istället för att kliva in i eländet gick jag ut. Bokstavligt talat. Grabbade tag i mina lurar till mobilen, öppnade altandörren i vårt sovrum och steg ut i trädgården. Jag tänkte mig en vilsam och solig meditation. Men vad var det som sprang runt på gräsmattan?
(Gammal bild på rymmande kanin, ofta hinner men inte ta kort när de är på fri fot;)

Två av kaninerna hade tagit sig ut ur hagen. Där borde jag ha gjort något, naturligtvis. Men jag bara stirrade på dem, och kände hur den sista kraften rann ur mig. Nej, inte riktigt. För med mina sista krafter återvände jag in, och ropade ”Älskling, kaninerna är lösa. Men jag vilar en stund nu”.
Sedan lade jag mig raklång på sängen, stoppade in lurarna i öronen och mediterade. Det kanske inte var så bra, för min man och yngste pojken blev sjukt stressade. Men Låtsas-Lugnet fick 10 poäng😃
Kram, och tack för att du läste 🌺

Glad hela dan…

…tänkte jag att det här inlägget skulle heta, men nej, så blev det inte. För livet är ju som det är. Ibland händer något trist, och så blir man ledsen. Jag har blivit så himla känslig. Det har jag i och för sig alltid varit, men bl a utmattningen tycks för tillfället, (jag vägrar att se på eländet som något annat än tillfälligt) gröpt ur mig, så att jag är ännu mer sårbar. Jag vet inte hur mycket jag gråtit sista året.

Men, och som sagt, så är det att leva av och till. Kanske jag ska återgå till varför jag var glad förut:

För att jag skrev igår, och det gick så bra😊

Och idag orkade jag jobba mina timmar, utan att bli jättetrött.

Jag har glatt mig åt värmen, den som smeker mig nu när jag sitter på trappen i trädgården. Och som har fått iväg man och barn till stranden, flera dagar i rad☀️

”Fritt fall”, boken jag läser nu tycker jag mycket om, trots att handlingen är sorglig. Men jag tror att det kommer ordna sig på slutet.

En annan bloggare ville gärna veta vad jag tyckte om nedanstående bok.

Clare Mackintosh skriver väldigt bra så jag rekommenderar den absolut, även om den hade en twist för mycket för min smak.

Hmm…jag kanske skulle tvinna ihop båda böckerna i tanken, hoppas på ett lyckl…hyfsat slut på denna dag, och samtidigt säga ”Låt mig vara”…

För just nu känner jag mig hudlös. Hoppas att du som läste har överseende med att inlägget möjligtvis blev lite virrigt. Och om du blivit ledsen över något idag skickar jag några stora

Det får du gärna även om du inte deppat ihop förstås 🤗❤️Så…KRAM

Plötsligt en dag…

  • (Sorry, fick inte bukt med prickarna)
  • En gång läste jag en bok, om en kvinna som plötsligt dog. Sedan fortsatte hon att finnas – men bara som ett osaligt spöke, tyvärr. Hon kretsade runt sina nära och kära, men utan att kunna påverka något längre. Utan att kunna tala.
  • Jag minns inte vad den hette, däremot glömmer jag den inte. För tanken är hemsk, men samtidigt kittlande. Jag berättade ju för några inlägg sedan att jag, som har lätt att klä mycket i svart, emellanåt behöver dra saker till sin spets, för att se dem i ett i mer realistiskt perspektiv. Så ibland låtsas jag att livet rycks ifrån mig, MEN att jag får tillbaka det! Vad skulle jag göra då?
  • Första tanken blir alltid: Jag skulle tala om att jag älskar dom😍Min familj, och andra. Jag skulle säga till mina barn att dom var bäst.
  • Jag skulle lyfta fram deras goda sidor, och ge dem bra råd. Inte klaga på skor i hallen .. Missförstå mig rätt, visst får man klaga😉Visst får man vara arg och deppig. Bara det inte stannar där. (Och om det gör det, ständigt, då behöver man hjälp. Faktiskt).

    Vad mer skulle jag försöka ändra på, om jag stått öga mot öga med döden, men överlevt? Vilken stor fråga…

    Jag har redan mycket av det jag vill, barn och ett bra äktenskap. Hus med stor trädgård, och arbete. Och min största dröm utöver det, att ge ut en bok, har jag förverkligat.

    Så mycket skulle handla om hur jag känner, och hur jag därför blir. Jag skulle försöka vara snäll mot mig själv, helst hela tiden. Och jobba med stressen, och att försöka hålla mig lugn i pressade situationer.

    Jag skulle dröja kvar i trädgården oftare, för jag tycker om att vara där. Dricka kaffe, klappa kaninerna och gå barfota i gräset.

    Det fina är att man behöver ju inte nästan dö, för att förändra. Men om du leker med tanken, vad skulle DU göra annorlunda i fortsättningen?

    Kram, och tack till dig som läste. Hoppas du får en underbar söndag🌸☀️

    Ibland…

    …händer det oväntade! Som att man hittar en livs levande pepparkaka i trädgården…

    …eller, att man får en sponsor till bloggen!

    Efter att jag lagt ut mitt deppiga inlägg igår om att min blogg förmodligen sjöng på sista versen, eftersom jag inte hade lust att betala kommande årsavgift, kom det ett mejl.

    Från en läsare, och tillika en väldigt speciell person. Som erbjöd sig, bara sådär, att betala en betydande del av nämnda avgift. Den här personen har utfört mirakel i mitt liv förut. Så på något vis stämde det, trots att det kom från oväntat håll 💗 Och jag blev så himla rörd och lycklig, att jag inte kunde tacka nej.

    För när gåvor dyker upp när man behöver det, då är det nog dumt att neka dom…

    Så jag tackade JA! Också för att jag vet att denna underbara människa aldrig hade skrivit det om hon inte menat det av hela sitt hjärta.

    Alltså fortsätter jag blogga. För även det gör mig glad. Detsamma med kommentarer och mejl, som kom igår 🌸 TACK!

    Och nu då? Nu gör vi fredag här. Solen lyser ute, äldste sonen sliter med gräsklipparen, en annan softar med mobilen. Maken gör pizzadeg. De minsta barnen verkar också nöjda. Och jag? Jag funderar på att ta ett litet glas vitt, för att fira. Redan? kanske någon tänker, klockan är ju inte ens sex. Jag vet, men för någon som kryper till kojs vid åtta börjar det bli ganska sent 😉

    Kram på er, och tack för att ni läser 💗Det betyder jättemycket för mig. Och du, du vet vem du är .. DU 😍 Jag hoppas jag kommer på ett tillräckligt bra sätt att visa min tacksamhet på.