Författare: Louise Baumgärtner

Bloggar om livet som författare.

Högtryck & mörka moln…

…men min man Sascha är alltid ett stöd (jag älskar dig)!IMG_E6709

 

…När förutsättningarna borde vara de bästa; sol med inslag av svalkande vind emellanåt, ett besök på Gekås i Ullared igår, som för en gångs skull inte förvandlades till en chock i kassan (strikt lista)! däremot glada barn som kom hem med simfötter och lego och allt vad det var, när semestern börjat för mig och bara dagar återstår till makens, då har ett mentalt lågtryck lagt sig över min själ och jag är så…låg. Ledsen. Och grinig. Det är säkert på grund av mormor som ligger på sjukhus, hon har det jobbigt…Svårt att vara genuint glad när någon man älskar lider, och svårt att finnas till på ett bra sätt när hon är orolig…

Men förutom det har jag också en hormon-dusch, och det gör ingenting bättre. Det tycker inte min familj heller. Jag vill väl, men det blir inte bra…

Jag har haft PMS i många år, och först med utmattningen som golvade mig förra sommaren, har jag förstått att när jag är i det mest akuta skedet finns det en sak som hjälper mer än allt annat; Att Gå Undan. Att Inte Umgås, (helst inte med någon). Att min älskade familj inte protesterar utan tvärtom försäkrar och uppmuntrar mig, talar väl för sig själv;)

Och det är faktiskt inte fel att dra sig tillbaka ibland… Som ni ser på fotot är jag ju Inte ensam (småtrevlig, spännande bok), och som tur är inte heller Sargad (inte påbörjad än). Jag är alltså på väg  mot sängen, och böckernas värld…

TACK till dig som läste, hoppas att du mår bra i sommarvärmen och glöm inte att dricka! OCH kolla fästingar, vi hittade en på ett av barnen igår…

IMG_6714

Det som räknas

IMG_6633

När allt kommer omkring, när vi sorterar bort måsten och stress, längtan efter omedelbar njutning och våra egon för en stund, när vi lyckas nå själva kärnan i oss själva, är det inte så mycket som räknas som speciellt viktigt längre:

Vi vill vara sedda och älskade. Och vi vill vara med dem vi älskar.

Igår satt jag några timmar vid min gamla mormors sida, på sjukhuset. Hon hade kommit dit, tungandad och febrig, tidigare på dagen och nu hade hon två olika sorters antibiotika intravenöst. Varje andetag hon tog var rossligt, och när hon förmådde dricka lite började det genast klucka i hennes mage. Men det hon pratade om var sina minnen.

-Jag har så många goda minnen, sa hon, och eftersom en del av dem även är mina, så delade vi dem. Vi tänkte tillbaka på när vi var i England, bara vi två. På stranden i Brighton där det blåste så mycket att våra fish&chips hotade att ge sig iväg själva… Och på sommarstugan i Hofsnäs, där vi tillbringat många somrar ihop under min barndom. Vi mindes fika-brickan med Marie-kex och hembakade bullar som bars ut i trädgården om dagarna, och hur gott téet alltid smakade på kvällen därför att vattnet från brunnen var av så god kvalitet. Vi tänkte på hur många jular vi firat ihop (alla)! och på morfar förstås.

Jag vet inte om du någonsin fick träffa honom, sa mormor.

-Jo, massor av gånger. Jag var ju tio år när han dog.

-Säger du det, sa mormor, och suckade. Ja, men det var bra det, lilla Louise, för han tyckte så mycket om dig!

Emellanåt skrattade jag, och mormor också även om det mest blev rossel, i andra stunder rann mina tårar. Det såg inte mormor, för hennes ögon var så trötta. Men hon upplevde mycket, betraktade livet inifrån, och jag är oändligt tacksam att jag fick vara med på en del av hennes livsresa. Och jag tänker att oavsett när hon ger sig av, så är det de minnen och den kärlek man upplevt tillsammans med människorna som betytt mycket för en, som man tar med sig.

Men stay strong, stålmormor, för jag vill inte förlora dig än!

Kram på dig som läste, var snäll mot dig själv och andra!

 

 

 

 

 

Blomstertid, logistik och en fläckig fleece

IMG_6015

Innan jag blev utmattad var jag kusligt strukturerad. Tur det, för även om jag mist en del har jag hyfsat mycket kvar, särskilt nu när jag börjar friskna till, och gudarna ska veta att det behövs i min familj. Men…det är inte som det var med de små, grå däruppe. Trötta dagar är det väldigt frustrerande; jag kan t ex ha planerat vad vi ska äta till middag, fast jag har glömt att köpa hem det…

Men kvällen innan skolavslutningen var jag nöjd med hur vi, två föräldrar till fyra barn, löst det: Min man skulle komma hem i tid från sitt nattjobb för att gå med på minstingens avslutning, och jag och yngste pojken skulle åka till hans nya skola, för att fira hans. De två äldsta skulle i vanlig ordning ta bussen till respektive avslutning.

-Och det är helt okej att vi inte tittar på era uppträdanden då? sa jag, med ett sting av dåligt samvete.

Absolut, försäkrade de mig genast. Vi ska knappt uppträda…

Och INGA andra föräldrar ska vara med, sa den andra blixtsnabbt. Så det är helt lugnt.

-Precis. Det skulle bara vara pinsamt om…

Aha! Där kom det. Det är ju tonåringar det handlar om, mamma och pappa är mest pinsamma. Men, eftersom jag och maken inte har förmågan att klona oss, var det faktiskt bra att vi inte var önskvärda. Jag kunde dock inte låta bli att fråga om jag skulle dyka upp efteråt och försöka sälja några Skuggvintrar till intet ont anande föräldrar. Det är mitt stående skämt, och hot. Jag tycker det är jättekul, mina barn tycker det inte.

SLUTA MAMMA, kom det som två förtvivlade skrik. Jag avlägsnade mig med ett elakt leende som varade ända till min tonårsdotter ropade efter mig;

Mamma! Har du tvättat min klänning?

Jag slutade le. Åh nej! Nu kom det där med att lägga ihop två och två igen… Jag sprang ner till tvättstugan och hittade, som tur var, den där alldeles för tunna, spetsprydda saken. Och minstingen, vad skulle hon ha då? Jag rev i tvättkorgen med 40-tvätt, samtidigt som jag ropade till mannen att leta efter strykjärnet.

På natten åskade det. Vårt hemlarm utlöstes av misstag kl 00.48. Efteråt stod jag och minste pojken i köket och åt ostmackor. Vi behövde inte tända för allt lystes upp av blixtar.

Hoppas vi inte dör nu, sa han fundersamt mellan två tuggor och såg ut att på allvar överväga denna möjlighet.

Det gjorde vi inte. Istället var vi, några timmar senare och aningen hålögda, på väg till hans avslutning. Förutom att jag var trött var jag frusen, för i sista minuten hade jag kommit på att jag inte ägnat en tanke åt vad jag skulle ha på mig. Nåväl, det blev den finaste t-shirt jag hittade (inte så fin) och en tunn svart kofta. Byxorna var rena, och jag hade, som genom ett under, ett passande halsband till det hela. Värre kunde det vara, och dessutom var det inte jag som skulle stå i fokus. Jag sneglade på pojken som sammanbitet travade på vid min sida. Visserligen hade han en tråkig, blå fleece, som till råga på allt var fläckig upptäckte jag nu, men under hade han nystruken skjorta. Fleecen hade jag tvingat honom  att ta på sig, eftersom det var blåsigt och ganska kallt, och det såg ut som om regnet, (och ännu ett oväder)? bokstavligt talat hängde i luften. Tur att vi skulle vara inomhus!

-Vad trevligt att ni har en teater på din nya skola, sa jag, och drog koftan om mig. Men du måste verkligen lova att ta av dig fleecen när ni står på scen.

Ja. Fast det är en amfi-teater, mamma. 

– En amfi vadå? sa jag. En kall vind drog genom mitt inre, kallare än den som just dragit genom mitt yttre, frusna jag. Samt ett vagt, obehagligt minne av ytterligare en detalj jag missat i livspusslet: Det hade stått på informationslappen att vi skulle vara utomhus! Jag i 1 1/2 timme, för uppträdandet skulle inte gå av stapeln förrän om 45 minuter. Inget paraply hade jag med mig. Jag frös redan. Och naturligtvis skulle pojken, som ibland får dras med elaka förkylningar, inte ta av sig fleecen.

Nåväl. När barnen sedan klämde i med sina ljuva, små stämmor, hade det fortfarande inte kommit en droppe regn. Och en mamma som jag tycker mycket om hade slutit upp vid min sida, där jag stod och tryckte under ett stort träd. Skönt. Men ändå… Klasskompisarna hade finbyxor och skjorta, någon hade t o m fluga. Och flickorna! Håruppsättningar med hjälp av blommor, klänningar och kjolar med volanger. Bara en endaste liten person hade fläckig fleece…

Men sommarlov blir det faktiskt ändå! Och när han hoppade studsmatta hemma, och njöt av kladdkaka med glass och grädde, hade han faktiskt tagit av sig den;)

Allra största TACK till dig som läste, hoppas att du hade en fin midsommar och passar på att njuta även idag!

IMG_6585

 

 

 

 

 

På nattduksbordet!

IMG_6534

Trodde inte att det skulle bli så här, jag som rent litterärt är fast i spännings-träsket, men för tillfället vinner feel-good över psykologisk thriller! Det är inte helt ovanligt att jag läser två böcker samtidigt, och just nu är det bl. a boken av Annika Estassy som ni ser på bilden som sällskapar mig om kvällarna. Och på lunchen på jobbet också!

”Alla dessa hemligheter” handlar om Louise (bra namn där;) som hastigt, men inte så lustigt blir änka. Hennes Konrad har dock knappt hunnit kallna innan hon gör den ovälkomna upptäckten att hon blivit ensam med skulder hon inte visste att de hade, samt en del andra bekymmer. Efter ett tag flyr hon till Frankrike och en syster hon inte haft så god kontakt med de sista tjugo åren eller mer, och så mycket längre har jag inte kommit. Men jag är fast! Med Louise i en liten fransk by, omgiven av spännande invånare som är som folk är mest, och ändå inte. Medan jag njuter av målande beskrivningar av såväl god mat som grönskande trädgårdar, och egensinniga hundar tänker jag att vi alla är unika, men ändå, när allt kommer omkring, har samma behov: Vi vill bli sedda och älskade, och gärna ha någon att älska, men beroende på vilka vi har vi olika sätt att tala om det på.

Och på tal om att bli sedd, och uppmärksammad; För ett tag sedan hade jag det så trevligt i rymden med Malin V. Olssons debut ”Universums mörka hemlighet”. Den har redan hunnit få flera fina recensioner och igår hittade jag den uppställd på hyllan med nyheter för ungdomar på mitt närmaste bibliotek . Kul, Malin!

Nu börjar jag bli för varm här i skrivskrubben, idag har det nämligen varit varmt hos oss, t o m jag har badat…

Hoppas att du också haft en fin dag. Glöm inte att vara snäll mot dig själv, och tack för att du läste!

IMG_6306

 

 

 

 

 

Känslor, känslor…

IMG_6346

Ibland är det kanske pms som spökar, när känslorna far runt inuti som en egen naturkraft utan att jag vet varför. Andra gånger är det säkert utmattningen och / eller en taskig kombination, det fanns inga stora reserver innan, och nu finns det ännu färre…

Och så störst av allt; detta att vara förälder. Att vara mamma är fantastiskt, underbart, utmanande, jobbigt, lärorikt och alldeles urjävligt. Med detta inte sagt, (man känner sig alltid tvungen att påpeka det här) att jag inte vill vara mamma, för det är det absolut största och vackraste i mitt liv. Men det är även det som gör mest ont och som gör en så fruktansvärt sårbar. Och som får känslorna att dra iväg som…hittar inget ord här som passar. Tsunami, vulkanutbrott eller de största djupen i havet räcker inte till.

Och bland allt annat man vill, herregud vad man vill mycket, strävar man efter att vara pedagogisk med barnen. Och det klarar man inte alltid av.

-Men gud, skrek min dotter till mig häromdagen, måste du vara en sådan drama – queen jämt!

Men idag hade jag förberett mig, ett mindre tal faktiskt, där jag vävt in ansvar, hjälpa till, skärmtid, ta ansvar, hjälpa till, plocka undan… ja, ni förstår nog vad det mest handlade om. Jag skulle vara lugn och logisk och inte fara ut o s v. Trots allt har det bara gått tre ynka dagar av lovet, och jag hade ingen lust att bryta ihop redan.

Då förekom två av barnen mig genom att säga att de skulle ut och promenera.

Ska ni gå ut? sa jag klentroget och tittade ut från skriv-skrubben för att förvissa mig om att jag verkligen hört rätt. Tillsammans?

Javisst, sa en av dem.

-Okej, sa jag dröjande. Ehh, tror ni att ni kan passa på och handla lite?

-Absolut, sa den andra, vad behöver du? och sedan gick dom. När de kom tillbaka höll jag bara ett litet tal eftersom de verkade så samarbetsvilliga, och då lovade den ena genast att dammsuga övervåningen, och den andra att göra middag. Och jag bara..Okej? Men tack!

Innan jag gick till skrubben igen, bäst att passa på att skriva medan man allt var så lugnt tänkte jag, gläntade jag på dörren till minstingens rum. Hon hade städat, själv, och nu satt hon och målade med stor koncentration. När hon såg mig tittade hon upp med ett leende och sa Jag älskar dig, mamma. Jag borde ha blivit glad och det blev jag också, men jag började även att gråta, och sedan dess kommer tårarna lite när de själva vill. (Häromdagen började jag gråta på grönsaksavdelningen på Willys. Ja, det är sant. Jag tror min äldste såg det, för han sa att han skulle gå och välja chips, och sedan var han borta en kvart. Fast han hjälpte mig väldigt bra med att packa maten sedan och det brukar han förresten göra).

Jaha, det här blev ett känslosamt inlägg för min del, tror att jag måste bryta nu och göra något annat. Som att gå till kaninerna. Det är inte så komplicerat. Jag släpper ut dem i deras i hage i trädgården och städar deras bur,  då blir dom glada. Sedan fyller jag på mat i skålarna, gärna med bitar av äpple i och då är lyckan total. Härligt 🙂

TACK till dig som läste, och ha en riktigt fin söndag! och Ps: Det händer ofta att barnen hjälper till, särskilt de äldre, känner mig tvungen att skriva till det, så ni inte tror att de aldrig gör det. Men ibland överraskar dom en på olika sätt när man inte väntat sig det, och det hände idag. Ds

IMG_4003

 

 

 

 

 

 

 

 

Ser inte skogen för alla träd…

IMG_6143

Nu är det en dryg vecka sedan jag kom på att mitt manus skulle byta namn från Vårskogen till Vårmörker. Så långt allt väl. En del infall, idéer och insikter är lätta att genomföra, andra tar mer tid…Jag har ju bloggat en del det sista om att skrivandet går bra, inlägg med entusiastiska rubriker som ”Det våras för Vårskogen” o s v. Men alla mynt har som bekant två sidor och idag skulle jag vilja skriva att det är mörkt i Vårmörker. Och det är väl precis som det ska vara i en psykologisk thriller. Men jag syftar även på själva skapandet.

Dels har det gått trögt framför datorn, det där flytet jag varit så glad över verkar tillfälligt ha övergett mig. Helt okej faktiskt, jag är inne i ett samtal mellan Linas man Micke, och Linas syster Agnes, och en del av problemet kan absolut ligga i att jag inte riktigt har klart för mig hur de funkar tillsammans. Vi får prova oss fram alla tre, helt enkelt… Men detsamma gäller så mycket i manuset just nu. Jag brukar göra en hel del jobb i huvudet när jag skriver, och nu kommer det så många ideér, att hela berättelsen stundtals känns som ett enda gungfly. Jag tror egentligen att det är bra, hellre för många ideér än för få, men det blir tvivel och förvirring samtidigt, och störst av allt kanske; stor trötthet i en redan trött hjärna.

Så vad göra? Prata in idéer på röstmemo i mobilen, skriva ner dem i manusblocket, och sedan glömma allt ett tag och hoppas på att det liksom sorterar sig självt i huvudet medan jag gör annat. Något mer författarjobb blir det inte denna fredag eftermiddag,  livet består ju av så mycket, som tur är:

Sol ute. Pysseltjej i vardagsrummet. En äkta man som snart ska gå upp, så att jag kan sova en stund. Och ikväll kommer två vänner på besök. Vi har haft filmkvällar ihop sedan vi var tjugo år, och har inga planer på att sluta med det 😉 Allra största TACK till dig som läste, hoppas att du får en riktigt fin helg!