Författare: Louise Baumgärtner

Bloggar om livet som författare.

Covid-land

Igår testades alla barnen, och efter det fortsatte vår isolering hemma. Vilken tur att vi har en stor trädgård att vara i, där jag för övrigt sitter just nu, och vaktar kaniner som är ute och rör på sig. De retar de kaniner som inte är ute och rör på sig, och inifrån huset hör jag yngste pojken reta minstingen. Det gäller att ta vara på rasten, tänker han kanske, han har påbörjat distansundervisning idag.

Minstingens klass har inte undervisning på distans, men hon och jag tittade nyss på en UR-film som hennes lärare rekommenderat, så vi fick in skolkänslan ändå😊

Äldste sonen är van att plugga hemifrån, hans dörr är stängd om dagarna.

Och i eftermiddag händer det ändå något, då ska vi hämta skolböcker åt ett av barnen. Läraren ska ställa en påse utanför vår bil, och sedan springa därifrån, (gissar jag). Nästan hela familjen har symtom för tillfället, och dessutom väntar vi ju på provsvar…

Så paus, livet, ett tag…

Jisses, vilken soppa😕Men inte så förvånande att vi fått Covid, fyra barn på tre olika skolor, samt en del sjukhusbesök.

Nu ska jag gå in, och se om maken vaknat så att jag kan krypa ner. Jag mår bättre, känner knappt av lungorna längre, och är SÅ tacksam över det, för det var läskigt. Men jag är jättetrött.

KRAM på er, och tack så mycket för alla stöttande kommentarer och sms. Betyder mycket🙏😍 Och vem du än är som läser, tack för att du gjorde det, och ta hand om dig❤️

Covid-19

I går fick jag reda på att det test jag gjort några dagar tidigare visat positivt. Några minuter senare ringde det, och jag svarade på frågor angående smittspårning. Min mans test var föga förvånande också positivt.

Jaha, så vad gör vi nu? Inte mycket är svaret, vilket även stämmer in på hur veckan varit. De flesta i familjen är, eller har varit sjuka. Det snyts, hostas och klagas på värk lite här och var…

Imorgon blir det naturligtvis inte skola eller jobb för någon, barnen ska iväg och testas, och jag får ringa de yngstas skolor för att informera. De äldsta har haft undervisning på distans sista veckorna.

Som tur var kom mina föräldrar med många påsar mat, samt mediciner i förmiddags❤️🙏Då infann sig en liten känsla av partaj, när minstingen fick ett pysselblock och de äldre surrade som bin runt påsen med choklad, godis och chips😊

Nu kom förresten äldsta dottern och frågade om det inte är dags för skräckfilm snart? Igår såg vi Jurkyrkogården, den hemsökte mig i drömmarna inatt.

Jag tror för övrigt att jag är på bättringsvägen, men känner hela tiden att jag har lungor, och det brukar man ju inte göra. …KRAM❤️🤗Ta hand om er!

En liten paus…

…eller en stor. Jag vet inte i nuläget. Men det händer lite väl mycket just nu, så bloggen får vila lite, och jag från den.

Kanske en vecka, eller längre.

Hur som helst, varmt tack till er som läser. Vi ses alldeles säkert igen🤗Som tur är kan jag ju följa många av er, en del på bloggar, och andra IRL😉

Kram❤️

Göra det bästa av det mesta

Ja, för vad är annars alternativet?

Sista tiden har det varit hyfsat många besök på sjukhus. Inte så roligt. Men bra att få hjälp när man behöver. Och vi försöker, som sagt, att göra det bästa av det.

Efteråt ska vi gå till vår älsklingsaffär. Och så lovade jag minstingen en liten present, från stan.

Jag vet att jag skrivit om det ibland här på bloggen, men jag tror…Nej, fel, jag tror inte, jag är fullständigt övertygad om att det finns en osynlig värld, mitt ibland vår, som vi inte ser. Många kallar det Gud och änglar, andra Buddha eller Allah, åter andra ett välvilligt Universum, eller shamanism eller sagoväsen.

Kärt barn har många namn, och det viktigaste är nog inte vad vi kallar det, utan att vi hämtar kraft, och (enbart) kärleksfulla tankar och handlingar från det. Att förtrycka eller göra ont kan aldrig bli gott, oavsett vad vi kallar det.

Den här boken var det enda jag köpte på Bokrean. Rekommenderas varmt.

Tiden rinner ut här, dags att lämna bilen (och kaffemuggen) och anmäla oss i kassan. Återigen, att göra det bästa av allt man orkar. Svårt ibland, men aldrig fel.

KRAM💕Omdu vill, får du gärna skriva en rad om vad du tycker/tror om ovanstående

Lånad bild från Synctuition, appen med musikmeditationer jag dagligen lyssnar på⭐️Inte heller fel, eller vad säger ni?!

Nu jäklar…

…händer det grejer hos Baumgärtners!

Jag har ett vagt minne av att jag brukade unna mig fotbad…Men nu var det ju typ femton år sen jag gjorde det sist. På hälarna har jag så torr hud att de river sönder lakanen i sängen (kanske lite överdrivet).

Men jag tyckte ändå att det var bäst att koka upp lite vatten i tekokaren, och dryga ut det ljumna badkarsvattnet med. Så nu…Nu sitter jag här och kopplar av mitt på blanka eftermiddan…Och umgås endast med de minnen som detta fotbadande för med sig:

När jag var sexton tyckte jag att det var jätteviktigt med gurkor på ögonlocken och hårinpackningar och ansiktsmasker. och fötter. Minst en gång i veckan, gärna två.(Inte för att man behövde det, har man ju insett i efterhand), men då kändes det som om man skulle DÖÖÖ om man inte utförde dessa livsviktiga ritualer😌💖

När jag bodde ensam med katterna stängde jag dörren när det var dags för fotbad, annars fick jag inte vara ifred.

När jag fick mitt första barn prioriterade jag fortfarande fötterna. (Och gjorde nog en och annan hårinpackning också, faktiskt). När jag sedan hade två små, och bodde i Göteborg, brukade jag se till att komma iväg till stan ensam en gång i veckan. Satt på café, och drömde om att bli författare. (Vid det laget hade jag nog glömt fötterna tror jag). Det känns fortfarande stort att gå förbi där, caféet finns kvar även om det bytt namn. Alla dessa minnen, vad skulle vi vara utan dem? (Lyckligare)?😉

Kram och tack till dig som läste detta skvalpiga inlägg❤️🤗Nu är det dags för fotfilen!

Under sker hela tiden…

…Det gäller bara att se dem. Det vore en lögn att säga att vi har det lätt hos oss just nu. Men samtidigt;

En fruktkaka, gjord på eget recept och initiativ, av ett av barnen!

Och äntligen ett lagat tak på en av kaninburarna, vilket är makens och äldste sonens verk. Det orkar jag dock inte fota, istället ligger jag redan i sängen, med sällskap av en av döttrarna. Innan kollade vi på serie, men nu är hon upptagen av sitt, och jag av mitt. 💕Ändå samhörighet.

Jag är ledsen för mycket just nu, men också tacksam för minst lika många saker. Och glädje kan man, som sagt hitta överallt. Ibland är det väldigt synligt och uppenbart, som det här:

Nyss varit på bibblan😊

Andra gånger får man leta djupt inuti för att hitta ljuset.

Kanske gömmer det sig i en tanke, eller en insikt. Eller, möjligtvis, i en Buddha av plast 😉

Nu har dottern gått, och istället kom en trött make. Ensamhet kan jag inte klaga på i tider som denna. Och vilken välsignelse är inte det?!

Tack för att du läste, KRAM❤️