Författare: Louise Baumgärtner

Bloggar om livet som författare.

Men skit också…

…fast på tal om något annat, visst syns det att Vitnos lyssnar på alla kloka ord jag säger till henne?IMG_7376

Nu drar regnet in här, och om jag haft något solskenshumör de sista dagarna (vilket jag knappast haft) så försvinner det definitivt nu. Ibland blir det bara för mycket…Jag hade behövt återhämta mig efter resan hem, och kanske är det just utmattnings-symptom jag känt av, för jag ramlar tidvis ner i ett bedrövligt hål med massa mörka känslor. Fast jag misstänker pms / klimakteriet (?), för djupet i de här känslorna, jag förstår dem faktiskt inte, och då är det ofta hormonellt, har jag insett.  Det kan faktiskt vara en taskig kombo också, var en tanke som just slog mig. Med betoning på slog, då…

Som grädde på moset vaknade minste pojken med hög feber tidigt igår morse, så det blev ett dygn med svalkande åtgärder,  samt alvedon, ipren, saft, vatten, te, salta chips och kex…you name it, och det är inte alltid lätt att få i ett barn med hög feber någonting, så det har varit jobbigt. För att inte tala om hur det varit för hans del, 40 graders feber i denna hetta…Idag mår han lite bättre, sett till allmäntillståndet, men hosta har tillstött. Det får bli en dag i soffan, med Plants versus Zombies, hans favoritspel, och fortsatt koll.

Oj, vad det regnar ute nu…Hade tänkt mig en badbild till detta inlägg, men är inte alls på det humöret längre. Det får bli kortet jag tog på vår kanin Vitnos igår istället, när hon just kommit hem från kaninpensionatet där hon, Isa och Hampus bodde under vår semester. Hon fick komma ut i hagen direkt och efter att ha tagit några skutt, sträckte hon ut sig raklång i gräset. Jag satte mig bredvid och klappade henne länge.

-Borta bra men hemma bäst, sa jag till henne, och jag vet att hon höll med.

Well, well, det här blev några dystra rader, men sånt är ju livet ibland, och en av mina tankar med bloggandet är att skriva även om det som är mindre roligt. Inte för att sprida negativitet, utan tvärtom, för att dela. Trots att man verkligen förstår att man inte är ensam om svårigheter, är det ändå förbluffande lätt när man är nere att tro att ”alla andra” har det bättre, eller kanske framför allt att de hanterar utmaningar på bättre sätt. Men vi är alla bara människor och vissa dagar…Hittar inga ord här, men tror att ni förstår. Hur som helst, allra största TACK till dig som läste, hoppas att du mår bra. Och glöm inte att vara snäll mot dig, ska försöka komma ihåg det själv också;) För det är viktigt och vi är värda det!

Bara ett test…

skuggvinter

Har förändrat bloggen igår och idag med hjälp av WordPress och min älskade man, varav den sistnämnde ville att vi skulle se om det även funkar att skriva ett inlägg. Han är lite knäckt vid detta laget, stackarn…Men det gör det uppenbarligen, (hoppas jag;) Bilden, Skuggvinter som ljudbok, har dock ännu inte fått en plats på sidan, så den får bli bild här så länge.

Ha en skön kväll i värmen, om du kikade in och läste, och hoppas att du gillar nya looken! Det gör jag, som firar med ett glas vin, och som avslutning ska titta lite på en ny serie som äldsta dottern älskar. De andra ska kvällsbada, inte fel det heller.

Borta bra, men hemma bäst!

Den vackraste synen på vår altan är denna!IMG_6382

Kanske en av de bästa sakerna med att åka bort är att komma hem. Så kände vi i förrgår, när vi efter 14 timmar i bilen (!) äntligen satte nyckeln i låset till vårt hem. Minste pojken sprang till Playstation, han hade verkligen saknat sina gubbar i favoritspelet, och tonåringarna försvann kvickt som sjutton in på sina rum. Men minstingen! Hon sprang exalterat upp och ner i en av våra trappor medan hon ropade;

-Det är något som har hänt, den känns inte som förut. Naturligtvis hade ju inte trappan förändrats, det hon gav uttryck för var att den kändes annorlunda. Man får perspektiv av avstånd, att inte hela tiden röra sig i samma bekanta kvarter, eller hur? Oavsett om det gäller tankar, eller miljön du har omkring dig.

Själv blev jag stående i dörröppningen mellan köket och hallen, och lät mig gripas av just det. Vad stort det är, tänkte jag, och sedan, och vad mysigt!

I vardagen lunkar man runt och ser mest att man inte hunnit städa, att barnen inte heller plockat undan efter sig, och att parketten otvivelaktigt skulle må bra av någon slags vård. Men nyss hemkommen såg jag bara att vårt bruna kök liksom glödde hemtrevligt i kvällssolen, och att ytorna överallt är rymliga och generösa, och det var så skönt att bara se det. Och vardagsrummet med den jättelika soffan som fortfarande ser ny ut, och vårt nytapetserade sovrum. FEM sovrum totalt, alla barn har eget. Något de numera tar för givet, men kanske inte just i ögonblicket när de steg över tröskeln till det. Då, i den magiska sekunden när man upplever det gamla som om det vore nytt igen…

Jag var förstås helt knäckt av trötthet igår, orkade inte ens följa med för att bada i trettiograders-värmen. Men sent på eftermiddagen strövade jag och maken runt i trädgården, med ett mycket litet (jag tål knappt alkohol längre) glas vitt. Bara för att njuta av att vi har en trädgård att gå runt i.

Idag hoppas jag att jag är piggare, men oavsett det ska jag bre mig en smörgås nu, sätta på mer kaffe och umgås en stund med mitt manus, något jag inte gjort sedan vi åkte. Vet inte hur mycket jag orkar, eller i vilken form, ibland blir det bara en snabb koll för att sedan fortsätta i tanken, medan jag tar en promenad. Allt är bättre än inget.

Tack till dig som läste, och har du några drömmar så vårda dem ömt. För de växer faktiskt inte på vilka träd som helst utan är väldigt speciella, och förtjänar din uppmärksamhet lika mycket som du förtjänar dem!

 

Strandad, landat…

Ni som följt bloggen ett tag vet att jag inte brukar köra med förskönande beskrivningar men idag blev det möjligtvis ett…IMG_7164

Nu, ett år efter att utmattningen golvade mig, kan jag se att det finns något gott med det? Ja, det kan jag. Innan var mitt liv som att befinna sig i en liten båt på ett stormigt hav, allt runt mig rörde sig väldigt snabbt, händelser var vågor, mindre eller större, som steg och sjönk. Min kontroll bestod endast i att hålla mig flytande. Tid för vila fanns knappt, bara den nödvändiga som gör att man orkar slå upp ögonen nästa dag. I själva verket fanns knappt ens den, (jag var, och är fortfarande beroende av sömntabletter och lugnande för att få sova). Dessutom var det som om havet själv tagit sig in i min kropp; det tjöt och dånade inuti. Hjärtat slog alltid för snabbt, det rusade i bröstet.

Till en följd av det hade jag bl. a svårt att vara stilla, även när jag satt i soffan, förlåt båten, flög jag upp efter några minuter för att hämta, eller kolla något. Jag hade ingen kontroll längre, och försökte därför hitta den överallt. Det är svårt att beskriva hur det var, med eller utan liknelser, men efter att ha stressat så länge hade jag passerat punkten där jag förstod att det var vad det handlade om.

Till jag en dag kastades upp på land. Ljuden runt mig blev avlägsna, jag låg äntligen still. På ett sätt var det skönt, eftersom jag var dödligt trött. I början hade jag panik över att jag inte orkade längre, men jag kände även något annat; lättnad. De kommande månaderna vilade, blundade och sov jag medan insikterna rullade in över mig som tidvatten.

Idag består mitt liv både av stranden och havet. Eftersom jag fortfarande är utmattad blir stunderna i vattnet kortare, men väl där njuter jag mer. Och jag ser! Hur vackert det är när solen glittrar på vattnet, och hur det känns i kroppen när jag andas.

Innan handlade allt om att överleva och mycket om att prestera, idag ser jag fler nyanser och skiftningar. Jag kan betrakta mitt liv, havet, på avstånd, och först nu förstå att jag höll på att drunkna. Men jag har också greppat något lika viktigt;

Det finns andra sätt att leva på. För tillfället är jag fånge i mitt tillstånd, men jag är på väg. Och det jag ser vid horisonten är så vackert; vatten som inte slukar längre, men som ger liv. Och en båt med åror, som jag kan ro i land när jag behöver det.

Dit ska jag! Det kommer ta tid men det är okej. Och jag är tacksam över att utmattningen gav mig chansen att bli fri från det gamla, och se det nya.

Största TACK till dig som läste detta skvalpiga inlägg, som i bästa fall innehöll korn av klarhet och en annan vacker snäcka, även för dig;) Ha en fin dag, och glöm inte att stanna upp då och då och… just det, andas…

IMG_6797

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Men igår…

…hade jag och minstingen så här roligt på nöjesparkens inomhusdel…IMG_1686

Det är andra gången jag gör detta under semestern slog det mig nu, skriver ett ljusare inlägg efter ett riktigt deppigt här på bloggen. Snart tänker jag förresten skriva ett där jag funderar på om det finns något bra med min utmattning, och det gör det naturligtvis. Men idag skriver jag helt kort om vad vi gjorde igår istället.

Vi åkte till Toverland, en nöjespark ca en dryg timme från oss. Vi hade packat kläder för alla väder, och det var tur, för väl på plats kom solen fram, gassade på och gjorde det genast stekhett. Vad vi däremot inte var förberedda på var att Toverland byggt ut, och det rejält! Min äldste son lurade upp mig i den värsta attraktionen, den ni ser bilden nedan. Lång backe för att sedan bli fritt fall, det här funkar inte, minns jag att jag tänkte, men en välsignelse med farligheter i nöjesparker är att det går undan, för sedan kom loppen för att följas av en otäck halvloop, och så var det över, och ja, vi åkte en gång till…

IMG_7182

Vi var uppdelade i två eller tre små gäng; mina svärföräldar och minstingen, som inte alls är våghalsig, och de större barnen med mig eller maken, och så kryssade vi däremellan när vi ville. Och visst var det skönt att åka snälla attraktioner med, som tekopparna som på sin höjd snurrade lite för fort, eller slänggunga. När det var matdags gick jag och åt pizza ensam, läste ur Sargad av Berry Flynn (suveränt bra)! och andades ut för mig själv, för att orka fortsätta. Och det gjorde jag! Det var inte ens en plåga att vara vaken hela dagen, säkert för att det var så roligt, och lite speedad blir man ju;)

Dagen avslutades i Magiska butiken, och där kunde jag, som samlar på muggar,  inte låta bli att köpa den ni ser här:

IMG_7191

Denna dag blir dock lugn, den har startat med sol och barn som sover länge. Det ska bli molnigt framåt dagen, och även om jag tycker det är lite trist att det har varit solfattigt hittills, vet jag hur det är när det är riktigt varmt här; Så hett att man inte kan gå ut dagtid. Mycket krångligare att ta sig till ett ställe där man kan bada än hemma, och väl på plats, jättemycket folk överallt. Och så sover man dåligt, i värmen. Ändå gläder jag mig åt att det ska bli mer sommarväder de kommande dagarna.

Stort TACK till dig som läste, hoppas att du också har en fin sommar och tar vara på dina goda stunder!

 

Utmattningens trista ansikte…

…en bild min dotter tog på mig i bilen igår, och som blev idén till detta inlägg…IMG_7103

Jag har kämpat, och tycker att jag har hittat ett bra förhållningssätt till min utmattning, den som knockade mig på allvar i juni förra året, och som fortfarande hänger kvar. Men jag är bättre, och det är det viktigaste, brukar jag tänka. Jag måste visserligen sova varje dag annars går det inte, men när jag är vaken mår jag många dagar helt okej! Sedan i höstas är jag nästintill fri från yrsel, och känslan av att jag, speciellt mitt huvud är instängt i en stor bubbla så att alla ljud omkring mig är märkligt avlägsna. (Jättekonstig grej, verkligen). Jag har börjat skriva på nästa manus, och det är jag otroligt lycklig för, var faktiskt rädd att det aldrig skulle funka igen, eftersom det kräver stort fokus. Och även om jag blivit allergisk mot stress, ja, så brukar jag uttrycka det eftersom reaktionerna när jag har för bråttom blir så kraftfulla; yrsel, hjärtklappning, en rusande känsla i bröstet…Jobbigt, men nödvändigt tydligen, min kropp som talar om vart gränsen går. Så försöker jag att se det, som att jag behöver lära mig något nytt, och inte sällan tänker jag nuförtiden att detta nya kommer bli bättre.

Men det finns dagar när jag blir oerhört ledsen över mitt tillstånd. Som igår, tjejernas födelsedag (de fyller på samma dag:) och jag hade bestämt att jag skulle åka med till stan. Första dagen jag skulle lämna den pyttelilla by vi bor i på över en vecka f.ö. Och det gick inte bra som ni ser på den deppiga bilden på mig, sovande i bilen. Nedan en bild på vad jag sedan gjorde i stan: Satt på en uteservering och drack te i två timmar. Det blev ingen shopping för mig, bara en lång väntan på att få komma hem till sängen igen…

Så ta hand om dig, vem du än är! Vet du att du gasar på för mycket, försök att stoppa! Vet att jag inte lyssnade på dessa varningar, men jag skriver det ändå:

När du väl gått in i väggen kan du inte vända. Allt som återstår då är mörker till du gett kroppen så mycket vila, att du långsamt börjar se ljus igen. Det är en grovt förenklad förklaring på vad utmattning innebär, jag kan bara berätta min historia. Givetvis ser det olika ut från fall till fall; hur djupt man ramlar, hur det känns, hur länge det varar o s v. Men det finns också en del gemensamma nämnare, som den att man inte kan rycka upp sig och skaka av sig den bara för att man vill, tyvärr. Försök leder endast till att man sjunker längre ner, som i kvicksand…

För att avsluta detta inlägg med lite solsken kan jag berätta att jag mår lite bättre idag. Min man har åkt till Amsterdam med de två äldsta barnen, och jag och de två minsta ska vara hemma med svärmor. Jag ska försöka vila mycket, men har lovat att leka med minstingen och hennes presenter. Och så hoppas vi på lite sol, det har bara varit moln och långbyxor det sista. Men bättre dagar ska vara på ingång tydligen..;) Och förresten, på tal om att vara hjärntrött, jag skrev om mormor som hamnat på sjukhus för ett litet tag sedan. Det har jag naturligtvis inte glömt, men däremot att skriva om henne här. Hon är bättre, och för tillfället placerad på ett korttidsboende. Hurra för stålmormor! Och stort TACK till dig som läste.

IMG_7109

En kopp Earl Grey, den värmde i snålblåsten…