Författare: Louise Baumgärtner

Bloggar om livet som författare.

Här var det ljus

Det där ljuset i mörkret som jag skrev om i förra inlägget, hur är det nu då? Nja, inte så värst. Vissa saker gör helt enkelt ont, och man kommer inte över dem i en handvändning. Men det finns, och en del stunder är bättre än andra. Som häromdagen, då var det så här mycket ljus i mörkret:IMG_8899
Så var det nämligen pyntat utanför cafét där jag och min vän träffades. Mysigt, va? Det var vår fika också.
– Nu vill jag höra allt du kan berätta om den nya boken, sa hon innan vi ens hunnit sätta oss. Så roligt när någon är så genuint intresserad! Sedan fick jag höra om hennes stora intresse hästar, och vi konstaterade, som många gånger förut, att det är en gåva att ha en passion i livet.
På tal om skrivandet… Det är ofta en mastordontuppgift att ens ta sig till skriv-skrubben. Även på skriv-dagar. Jag har en praktisk men tråkig ovana, som jag funderar på att lägga av med, när det kommer till tider hos läkare, tandläkare, samtal i skola o s v.
– Måndag eller torsdag är bra dagar, säger jag när vi bokar, för då jobbar inte jag.
Nej, inte på städjobbet, eftersom måndagar och torsdagar är mina skrivdagar. Men hallå, jag försöker faktiskt skriva en bok här. Nu har jag fyra barn som bekant, så tyvärr kommer ganska många dagar i svaj, då t ex minstingen har förkylningsastma och kontrolleras återkommande.
Men igår, DÅ var hela torsdagen min!
– Fast du måste hämta mig på verkstaden på morgonen, sa min man. Jag lämnar ju in bilen på service idag, har du glömt det? Och så måste vi åka och hämta den, innan fem.
Grrrr! Till råga på allt var jag så trött att jag knappat kunde hålla ögonen öppna, så det blev väl inte jättebra författat igår heller. Men jag satt vid datorn, och efter en sovstund vid lunch blev det jag skrev ganska bra.
Något som däremot inte är en höjdare när jag kommer igång i skrubben: Övriga huset. Det faller, och det går snabbt. Från hyfsat städat och mysigt till Usch, så här ser ut. Jag vill inte låta sån (eller vill jag det)? men en mammas / kvinnas hand i hushållet…
Avslutar med en bild från vårt köksfönster som varit med här på bloggen en gång innan. Den är helt autentisk, och nej, Sköna Hem kommer nog inte vilja ha den någonstans i sin fina tidning.
IMG_4230
Kram på er, och hoppas att ni får en skön helg! Här är det blåsigt som fan.

När ljuset i mörkret endast…

IMG_8884
…är ett par sketna lyktstolpar långt borta, ja, då får man ändå kämpa på ändå. Ibland funderar jag över hur öppenhjärtig jag kan vara på min blogg. Denna gången, inte så värst. Jag vill inte hänga ut någon annan. Men jag kan skriva att jag är väldigt ledsen och förbannad just nu, och att det som hände häromdagen sänkt mig rejält. Som tur var hade jag tid hos min psykolog igår, och hon ägnade sig skickligt, och ganska vant, åt att plocka ihop bitarna av mig.
– Så här blir det när stressystemet är så överbelastat som ditt, konstaterade hon bland annat. Och det är ingenting du ska känna skuld över.
Men, men idag är en ny dag, och jag gläder mig åt att mitt onda inte gäller något av barnen.
Något som lyste upp i helgen var att jag checkade in hos en av mina älskade mostrar. Bjöds på vegetarisk paj, gott rött vin, och gott SÄLLSKAP framför allt. På natten delade jag rum med stor, illaluktande hund (enligt mosterns lilla barnbarn). Jag tycker hundar luktar gott. Så de så.
På hemvägen hämtade jag en kaninbur där min Vitnos och hennes blivande (kastrerade) man förhoppningsvis ska bo lyckliga i alla sina dagar.
IMG_E8878
För i denna bur måste väl alla kaniner vara glada? Nu vet jag, DET kan vara lösningen på mina problem; flytta in där. Äta gräs hela dagarna och skutta runt i hagen då och då. Som Isa gjorde häromdagen, i snön. Då stortrivdes hon i alla fall:)
IMG_8877
Tack för att ni läste, och för alla stöttande kommentarer förstås! Glöm inte att släcka ljusen i adventstider. Men gör däremot allt för att hålla lågan i ditt inre lysande;) Kram ❤️

Skakigt i grunden…

IMG_8519
Varför ska jag vara så satans skör? Eller vad det nu är jag är. Den här hösten har dipparna hur som helst, av både yttre och inre skäl, avlöst varandra i ganska hög takt. Och nu är det tydligen dags igen. Ingen av barnen är inblandade i det tråkiga, och det är huvudsaken tycker man alltid som mamma, men ändå…Vet inte riktigt vad jag ska skriva mer, förutom att jag känner mig så himla LEDSEN. Och jag är trött på att vara ledsen. Så där ömtålig att så fort någon snäser till börjar tårarna rinna.

För min huvudperson Lina i Vårmörker är tillvaron också skakig nu. Värre än min faktiskt, eller håller i alla fall på att bli.
Det får nog bli henne jag hänger med idag, för jag orkar inget annat. Skrivandet har jag hunnit med de sista dagarna så jag är uppvärmd.
Önskar er alla en skön helg, allra största TACK till er som läste🤗❤️

Vardagsgrått är flott…

IMG_8827
…och en extra stund kan vara guld. För kanske är vardagen som allra bäst ändå när inget särskilt händer… När det knallar på, i lagom takt. Och det finns utrymme för att ta en extra kopp kaffe, tupplur eller ringa en vän. Eller att något oväntat händer, mitt i allt vanligt.
Den här veckan har jag gjort två oväntade saker: I måndags kom jag out of the blue på att jag skulle åka till Ullared och julhandla. Att det skulle ske någon dag visste jag, men beslutet kom väldigt impulsivt. Men ibland är det lika bra, och det blev bra. Jag anlände kvart i nio, fick parkering direkt och behövde inte stå i kö när jag skulle betala. Inne i affären var det dock trängsel från början och det gick långsamt för alla att navigera sig framåt. För att inte tala om leksaksavdelningen… Jag är inget stort fan av Ullared, men skicka dit en ensam ekonomiskt sinnad person (jag) vid juletid och man kan definitivt tjäna en slant på det.
Och det ekonomiska, ja, det leder till det andra oväntade jag gjorde;
Igår gick jag in till min närmaste chef, och sa att jag gärna ville jobba lite extra ett tag. I mindre doser förstås, jag är fortfarande skör efter utmattningen, och jag var rädd att jag skulle få stresspåslag bara av att säga det. Men istället gjorde det mig så himla lycklig att jag inte kunde låta bli att stanna till vid några kollegor i matsalen och berätta det på min väg ut.
– Ska DU jobba extra? sa dom. Ja, men vad kul! Grattis!
För jag vet inte när det hände sist. Redan innan Skuggvinter kom ut (i november 2017) valde jag bort ett av mina städ för att orka och hinna, och efter att jag föll ihop förra året har det varit läge att fira när jag ens varit på jobbet kontinuerligt. Extra har inte funnits på kartan.
Till igår. Då fick raskt tre halvdagar runt jul, och så ska vi höras när behov finns. Och visst ska jag ta det varligt. Men att jag är så frisk nu att extrajobb faktiskt kan funka i…där har vi vardagsordet LAGOM mängder igen, det är så stort att det får mig att sväva. Extra inkomst, here I come, för det behöver vi!
Nu är det dock väcka barnen – läge som gäller.
Tack till dig som läste, hoppas att du får en fin fortsättning på veckan. Och glöm inte att uppskatta det du har, men håll utkik efter det ovanliga som gömmer sig lite här och var, bara man har ögonen öppna;) Kram🤗
(Vitnos svävar också. För den kastrerade hanen Mumrik är på väg)💞
IMG_8804

Inget har hänt…

IMG_8757
…sedan förra inlägget. Det är naturligtvis inte sant, men helgen har knallat på i maklig takt. Jag har fått till ganska mycket skrivtid. För att vara mig då, vill säga, inte om man jämför med en etablerad författare av den flitiga sorten. Men ändå, för mig duger det bra, och huvudsaken är att det går framåt. Där jag är just nu har jag skrivit tre olika utkast till kapitel, som i stort sett handlar om samma sak, men skildras olika. Vid senare genomläsning kan jag bestämma mig för vilket av dem jag vill använda. Sedan det mångåriga skrivandet på Skuggvinter vet jag att jag är väldigt bra på att skriva kapitel som sedan visar sig överflödiga, så dessa utkast är säkert en bra idé.
I familjen har det fortsatt promeneras flitigt, underbart! Även på kanin-fronten, kan tilläggas..
På bilden nedan ser ni vår älskade Vitnos, sex år och hur tam som helst. MEN på sista tiden också rymmare ur sin hage. Vi har lyckats fånga in henne två gånger, men för kaniner som kommer lösa blir det lätt livsfarligt läge, och vi vill verkligen inte förlora henne. Nu blir det promenader med koppel istället, dock inte i den mängd som hon är van att vara ute. Lösningen vi ska försöka med nu heter Mumrik. Sällskap i buren alltså, av en snäll hane. Hon är egentligen van vid att leva tillsammans, ända till hennes käre Hector dog förra året.
Vi får se hur det går att sätta ihop dem, men jag tycker att det ska bli roligt med en kanin till, och det tycker de minsta också.
– Det är tur att du har dina kaniner, mamma, sa tonårsdottern häromdagen, för du har inte så många vänner.
– Det har jag visst, sa jag. Jag har bara inte tid att träffa dem så ofta.
Men i lördags gick jag åtminstone på date med min man. Ja, sort of, i vardagsrummet. Vi har sjukt lite tid för varandra, så vi skickade barnen till sina rum utrustade med skärmar, inte så jättesvårt, tände ljus, hällde upp vin och pratade sedan ostört i, hör och häpna, en HEL HALVTIMME, innan de yngsta började smyga på oss.
-Vi vill bara veta vad ni GÖR egentligen, sa dom och skrek av skratt när de blev påkomna, och sedan sprang de tre varv i huset. Men den lilla stunden var guld värd och måste absolut upprepas inom det snaraste! Nu är det frukostdags här, gott folk. Ha en fin början på veckan ❤️ Kram!
IMG_8725

Välkommen till livet

IMG_8741
Temat är klassiskt, möjligtvis uttjatat, men nej…litteraturen och filmerna där huvudpersonen kämpar sig upp från ett absolut bottenläge och i slutändan lyckas.
Det börjar ofta sorgligt; hen är ensam, kanske utstött, fattig, eller både och, och drömmen om ett annat liv verkar lika avlägsen som stjärnorna på himlen.
Eller så börjar filmen glatt, i dur för att övergå i moll; huvudpersonen har allt men förlorar det plötsligt, och måste sedan återerövra det, steg för steg. Alternativt skapa något helt nytt, som ofta blir till något mycket bättre.
Vi älskar det där lyckliga slutet! Men handen på hjärtat, visst har vi lika stor behållning av att se kampen för att nå dit? Helt enkelt för att vi behöver bli påminda om att det är så livet är. I sina bästa stunder är det en dans på rosor, javisst. Och lycka, perioder av flow, av tillfredställelse. Men så vet vi att förr eller senare dyker det upp problem, mindre, större eller gigantiska.
För livet är sånt!
Jag läste någonstans att en av vår tids största missuppfattningar (i detta sammanhang) är att vi går runt och tror att ”allt” ska vara bra, och när det inte är det, utgår vi från att något är fel. Men det är bara en illusion, en som dessutom skapar onödig olycka.
För okej att vi önskar att tillvaron vore som att flyta fram på en räkmacka, men vem har lovat oss att det ska vara så?! Ingen!
Vissa gånger är tillvaron en vacker stig att gå på, andra gånger en motorväg där det går fort, men vi tycker oss fortfarande ha kontroll, och ibland…tappar vi kontrollen. Det blir stopp, och vi vet inte hur vi ska ta oss vidare.

Det är då det är jävligt, och känns orättvist. Vi blir offer, drabbade, förlorare…MEN om vi skulle dra in filmen / boken om vår blivande vinnare i detta så förstår vi att chansen att skapa något nytt, ur askan av elden, uppenbarar sig just där. I mörkret. Och därför älskar vi den sortens berättelser. Inte bara för att de påminner oss om livets berg-och dalbana, utan även att belöningen vi strävar efter (lycka) ofta kräver att vi kämpar för den.
Så vad står jag i begrepp att säga?
Jo, när det krisar, förleds inte att med automatik tro att allt är fel.
Här menar jag absolut inte att du inte ska ta itu med dina problem. Eller att du genast ska torka tårarna, och sluta deppa eller älta. Men det är en otroligt stor skillnad att kunna inse att man inte blivit sviken av livet vid dessa tillfällen, utan att man tvärtom befinner sig MITT I livet. För det mörka hör till. Sorry, men återigen, när hörde du någon säga nåt annat??
Och om vi kan ta till oss det, om vi ibland till och med kunde förmå oss att säga ”Här står jag och dealar med mina svårigheter för att kunna växa, och få till en förändring”, om vi kunde ha den inställningen om än i få, utvalda stunder…så skulle det verkligen vara oss till hjälp!
Det skulle utrusta oss med bättre verktyg och definitivt med mer kraft. För bitterhet, och känslan av att bli orättvist behandlad av livet är TUNGT att kånka runt på. Och tänk, som sagt, om det är helt fel? I själva verket kanske livet jobbar FÖR dig när du lider, fullt upptaget med att mejsla ut det allra vackraste ur det svåra.
Och vem är jag att skriva det då? En mästare i att tänka positivt?
Haha, nej! Alla som känner mig vet precis hur nattsvart och gnällig jag kan vara. Att jag ofta får kämpa som fan för att få in lite ljus i mina mörka tankegångar. Men ibland lyckas jag. Ibland glänser jag till! Och DÅ, är jag lycklig på riktigt, även om de yttre omständigheterna inte alltid är optimala. För det är dom inte.
Mina vänner, ni har säkert förstått budskapet med detta inlägg (Har ni)?! Hur som helst har min tid runnit ut, och jag ska återvända till MITT liv. Två sjuka barn i soffan, men de har satt på en film, så jag hinner nog springa vidare till skrubben, och skriva lite till, fast på mitt manus med arbetsnamnet Vårmörker.
Och väntar ett lyckligt slut? (om jag någon gång blir klar).
Well, det återstår att se. TACk till er som läste, och till flera nya följare den här veckan. Så roligt 🤗 Ta hand om er därute, och kämpa på. KRAM ❤️
spider-man_2_0