Författare: Louise Baumgärtner

Bloggar om livet som författare.

Paus

IMG_7546

Ibland är livet som att gå i en brant uppförsbacke som aldrig tycks ta slut. Och fast man inte tror sig orka ett enda steg till, måste man ändå fortsätta…Så har mitt liv känts de sista veckorna.

Men just idag är det lugnt på (nästan) alla fronter. Paus. Jag har t o m jobbat, för första gången sedan i juni, trots att semestern egentligen var över för snart en månad sedan. Och NU känner jag hur trött jag är. Igår var jag, välbehövligt nog, efter alla bedrövelser hos min psykolog, den jag går hos p g a min utmattning. Tanken var nog att vi skulle avsluta nu, men så blir det inte, istället har jag fått mer tider. Så tacksam för det. Trots att hon skällde ut mig. På sitt sätt, då.

-Jaha, sa hon, jag hör att du är nöjd med storstädning och röj, men nu får du lugna ner dig, annars kommer du inte orka. Observera att detta var en kort sammanfattning av vad hon sa, men hon har naturligtvis rätt. Hon känner mig vid detta laget.

Ikväll blir det, summa summarum, tidigt i säng. Har precis läst färdigt boken ni ser på bilden, den var så bra! Som en lycklig skänk från ovan är den jag börjat på nu…precis lika fängslande. I mörkret av Cara Hunter. Mörkret, here I come! Och med det menar jag nattmörker, inte ett själsligt sådant;)

Ta hand om dig för det är du värd! Som min kloka psykolog säger; man kan inte hjälpa någon annan, om man inte tar hand om sig själv. Så det så.

 

 

 

Beväpnad med Ajax

Minstingen och jag röjde hos henne häromdagenIMG_7556

Jag är så tacksam över att allt som gjordes på sjukhuset i förra veckan, prover, undersökningar o s v , visade att allt farligt kunde uteslutas. Tyvärr betyder det inte att problemen är över. Det finns fortfarande mycket att jobba med.

I brist på ordning i livet försöker jag just nu skapa ordning i vårt hem. Eller, jag inte bara försöker, utan har faktiskt uträttat storverk här hemma. Samt dragit med mig familjen i det hela. Nu är de barnrum som behövde det inte bara städade, utan vi har verkligen röjt. Oj, vad vi har sorterat, vad vi har slängt. Tvättstugan har också blivit storstädad. Och den trista garderoben i hallen som saknar dörr och som varit översvämmad av gamla vinterskor, små regnjackor, mössor och träningshantlar så länge…glöm det! Det är en fröjd att titta in där nu 🙂

Idag ska jag gå loss på fönstren, beväpnad med en flaska Ajax. Men i eftermiddag blir det kul på riktigt, då ska vi på bio! Passande på flera sätt, för vädret är grått och det är viktigt att göra roliga saker, särskilt när livet inte är på topp.

De sista dagarna har jag kommit igång med sådant jag vanligtvis gör, och behöver; meditations-pauser i trädgården. Gått i skogen varje dag. Med mig bär jag en sårbar, men vacker förhoppning om att allt ska ordna sig.

Tack till dig som läste. Ta hand om dig och de dina! För det finns inget som är viktigare.

IMG_7537

Regn och sol om vartannat

Här njuter världens bästa syster / moster, samt minstingen av hembakta blåbärsmuffins 

IMG_7519-Tror ni att studsmattan är torr nu? frågar de yngsta förhoppningsfullt.

-Vet inte, säger vi. Spring och kolla! Och så tittar vi ut på en himmel som plötsligt  är mycket ljusare och på barnen som springer över gräset. I köket luktar det gott nästan hela tiden. Min syster var bra på att laga mat redan innan hon flyttade till Italien, och nu…Vad hon än gör blir det gott.

-Mamma, kan inte du göra potatisen så här god också? I wish, tänker jag.

Tyvärr har det mitt i allt kommit ett tråkigt besked till min syster från Italien, och p g a det kan hennes man antagligen inte komma hit och semestra som han skulle. Däremot kommer de italienska vännerna idag, så i eftermiddag kör jag min syster och älskade systerson till ett hus de hyrt tillsammans. En eller två av våra tonåringar följer med, verkar det som. Samt en hög smutstvätt. Vår tvättmaskin är sönder, och reparatören kommer…nästa vecka. Skrik och panik!

Jag gläder mig så åt att alla prover på sjukhuset var bra, och att behandlingen där, samt mediciner som följt med hem, har åstadkommit STORA fysiska förbättringar. Det behöver inte ens ha handlat om en sjukdom, utom om ett tillfälligt kroppsligt problem!

Tack återigen för fina kommentarer och annat, det betyder så mycket även om jag inte svarat på dem (ännu).

Ta hand om dig och dina nära och kära!

 

Bit för bit…

IMG_6320

…börjar jag plocka ihop mig själv. Återerövrar min egen mark. Det är så det känns, och det är så jag måste intala mig själv att det är. Ingen idé att fastna i tanken Varför skulle detta hända? Livet är varken rättvist eller orättvist inbillar jag mig, det bara är. Och det händer. Hela tiden, för alla, på både bra och dåliga sätt. När det handlar om något svårt…då är det som om allt stannar upp en stund. Men sedan gör man nog bäst i att försöka förhålla sig till den nya verkligheten.

En del i allt, och en otroligt positiv sådan, är att ett dygn tillbringats på sjukhus i veckan, massor av prover togs, undersökningar gjordes, och att det skulle handla om något farligt kunde uteslutas. Även om det inte innebär att problemen är borta, är det naturligtvis en fantastisk tröst och välsignelse!!

En annan är den att min älskade syster med sin lika älskade son är här just nu, de är bosatta i Italien, så vi träffar dem inte så ofta. Barnen har så kul ihop! Igår var de ute och plockade blåbär i skogen, bakade blåbärsmuffins, well, det sistnämnda gjorde endast minstingen och hennes moster, men alla åt dem;) De spelar Playstation förstås, men bygger också med lego, hoppar studsmatta som galningar, och har Nerf-krig (Nerf är ett speciellt leksaksvapen). Ska se om jag orkar lägga in en rolig bild här under dagen.

Jag leker inte galna lekar, jag har städat som en galning istället. Rena terapin att sortera, slänga, damma, o s v, och även skönt för kroppen, då sista veckan inneburit mycket stillasittande, liggande och väntan, bl. a på sjukhus. Och som grädde på moset… behövdes städningen? Yes!

Vill ni veta en märklig sak? Jag brukar ju klaga på min värkande högerarm. Gone. Jag har lagt märke till detta fenomen tidigare i livet då stora påfrestningar infinner sig, att vissa krämpor eller annat försvinner. Kroppen bestämmer sig för att den inte orkar med mer än det som är,  och så…poff!  Tillfälligt, alltså, jag fattar att jag måste vara rädd om armen. Ändå, livet och människorna som lever det…ibland förstår man mer än annars hur märkligt och komplext allt är.

Mitt allra största TACK för alla fina kommentarer och mer, det värmer så mycket. Och är jag seg med att svara vet ni varför. Ni, vars bloggar jag följer, även er jag inte träffat, ni betyder någonting för mig! Och alla er jag känner i ”riktiga” livet och som finns där…ni vet vad ni betyder.

Ta hand om er. Kram!

Hopp finns alltid..

IMG_6684

Ibland händer det något som skakar om i grunden. Det har det gjort i vår familj, och jag, numera inbiten bloggare, hade behov av att kika in här och skriva det. Observera att ingen av oss har dött, eller fått en dödlig sjukdom. Men livet är livet, och ibland är det för jävligt.

Mitt i allt är jag tacksam över de nära och kära som vet, och som stöttar. Samt personal inom vård och omsorg, som bemött oss så fint, och gjort precis det man önskar i den situation vi hamnat i nu. Jag avslutar med en fin bild, för jag har hopp om ljusare dagar med mer ro i sinnet, snart eller längre fram. KRAM på dig! Ta väl hand om dig själv, och de dina. För det finns inget som är viktigare och vi är alla värda det.

I stillhet, men knappast lugn och ro…

IMG_7421

…framför sonens favoritspel, som ni ser en glimt av på bilden.

Yes, det har varit en hel del spelande de sista dagarna, tillsammans med minste pojken som fortfarande är sjuk. Idag har han en läkartid och det är bra. Det visade sig nämligen vid förra besöket hos läkare att hans sänka var ganska förhöjd, så de vill kolla den igen, undersöka honom, samt ta prover. Han är för tillfället rejält infekterad, stackarn. Men i natt tror, och hoppas jag att han äntligen har sovit bra. Riktigt säker är jag inte eftersom jag, för första gången sedan han insjuknade, sov ensam. Min man fick ta nattpasset. Höga feber-nätter är definitivt inte avkopplande, varken för barn eller föräldrar. Mycket sömn har det inte varit, och jag är som sagt lättad över att han ska träffa läkare idag.

Alla utom jag åker, de tre äldsta barnen lämnas hos sin morfar och mormor som ville träffa dem, medan min man och minste pojken gör sjukhuset. Så det blir några tysta timmar här hemma. Välbehövligt, särskilt eftersom egen ohälsa tillstött för mig. För att återknyta till rubriken skulle jag behöva både stillhet och lugn och ro. Kanske orkar jag  fixa lite med bloggens utseende, vet inte om jag är nöjd med den än. Eller ännu bättre, om ett sådant fokus infinner sig, tillbringa en stund med mitt manus Vårmörker. Förra veckan blev det tre tidiga, ljuvliga morgnar på altanen med datorn, då jag glatt kunde konstatera att det visst hänt saker under semestern. Trots att jag inte öppnat dokumentet på tre veckor hade en del snyggt lagt sig tillrätta – inne i mitt huvud. Det var bara att skriva ner det!

Nu börjar det hosta i sovrummet, och jag skulle jag tro att denna hittills tysta morgon är över snart. Allra största TACK till dig som läste, hoppas att du får en fin dag och njuter av den svalare luft som tycks ha dragit in…överallt i Sverige? Har varit lite borta det sista, så har inte jättekoll på vädret, förutom att här är himlen järngrå och temperaturen visar på…13 grader!? Jisses!

Avslutar med en sommarbild som togs i vår trädgård häromkvällen. Innan molnen drog in…Kram!

IMG_7385