Författare: Louise Baumgärtner

Bloggar om livet som författare.

En vacker dag

…och en snöig❄️

Bilden du ser är tagen för några minuter sedan, på Hampus, en av kaninerna som ofta rymmer när han får gå ut i sin lilla trädgård. Därför står jag här och bloggar, medan jag vaktar honom och sambon Isa-Lisa. Jag står inte ut med tanken på att de inte skulle få motion. Men inte heller när de lyckas rymma, för det är både tidsödande och ångestladdat för oss att fånga in dem. Lösningen att de rastas under uppsikt är bra på flera sätt. Det är avkopplande för mig att få en stund ute. Om det inte vore för stressen…Jag tycker egentligen inte att jag har tid. Men å andra sidan…Livet ska väl få innehålla sådant man tycker om? 💓🐰

Sett ur det perspektivet borde kaninstunderna vara högprioriterade.

Perspektiv. Hela tiden kämpar jag med det. Något väldigt bra jag gjort nyss, är att jag tagit hjälp av en coach. Hennes främsta mål är att hjälpa mig att prioritera mig själv, och min skrivtid mer. Att mina behov får finnas, trots familjelivet. Och, att skrivandet faktiskt är ett jobb. Och det borde inte stå faktiskt.

Oj, nu blir flingorna jättestora här. Och det är dags för mig och minstingen att gå på promenad innan lunch. Var sak har sin tid. Nu är åtminstone kaninerna nöjda😊Jag med, för titta vad jag gjorde imorse:

Skrev ner idéer till Vårmörker i mitt fina, nya block!

KRAM🤗❤️Varmaste tack för att du läste (om än skrivet med kalla fingrar)🥶😉

En helg, tre bilder

Jag orkar inte skriva så mycket idag, dock har jag skrivit på mitt manus, vilket alltid är en lycka✍️

Så här kommer helgen i bilder istället.

Fredag eftermiddag:

Vårt hus i tillfällig vinterskrud ❄️

På lördagen mest regn och råkallt, men en teckning värmde 💓

Idag återstår ingen snö. Och vi slapp regn på vår promenad, dottern och jag.

Mitt i tonåren. Där är det inte lätt att vara. Men en gåva att få vara med på hennes resa💕

Varmaste tack för att ni läste🤗KRAM, hoppas er helg var fin✨

Tack vare er!

Igår när jag vaknat ur min djupa eftermiddagsvila, läste jag några av era uppmuntrande kommentarer om att jag skaffade tid att skriva, trots allt.

Och blev nedslagen först. Nu har jag inte skrivit på två dagar (igen) tänkte jag, och nu vet jag inte hur jag ska orka…Orkar inte ens kliva upp ur sängen. Men det behöver jag ju inte heller, kom jag på. Istället hämtade jag kaffet, datorn och nya anteckningsboken. Det blev så här mysigt;

Jag blev kvar en timme, avslutade med nyheterna. Mindre mysigt, men viktigt.

Vad vill jag säga med detta inlägg? Att uppmuntran inte ska underskattas. Så TACK🤗🙏Kram på er❤️

Kikar bara in

för att säga hej🤗Inga katastrofer har hänt hos oss, men veckan som gått har varit ohälsosamt stressig. Inget mer extrajobb, men läkartider och annat har brutit sig in i min vardag, och styckat sönder den mer än vanligt. Eller så är det jag som är extra trött på det, (så är det förmodligen). Det är nästan alltid jag som får ta dessa tider, då maken jobbar natt och sover dag, och jag börjar känna att det finns en gräns för hur mycket jag orkar. Men, läkartider är ju viktiga, så det är svårt…

Men vet ni vad jag har gjort? Trots allt föregående vecka vägrade jag att stryka min skrivtid. Det finns en gräns även där, för hur mycket jag kan ge avkall på mig själv innan jag bryter ihop. Jag är mamma till fyra barn, och det är mitt viktigaste kall här på jorden, men jag är också en människa med egna behov. Oavsett hur familjen mår.

Så Slutar Inte Jag Att Finnas.

När jag skriver glömmer jag bort allt annat ett tag, och det mår jag bra av.

Nu är lunchrasten slut, och jag ska snart åka och storhandla. Sedan hämta minste sonen i skolan, och efter att ha landat hemma, ska jag sova middag. Ikväll ska jag ta mig ett glas vin, det var ett tag sen. Hoppas jag (och familjen) fortfarande är på humör då, för jag skulle verkligen behöva en avkopplande stund.

KRAM på er allihop🤗❤️Ta hand om er!

Det kom ett mejl…

Det stod ungefär ”Hej! Du har inte bloggat på några dagar, jag undrar hur du och familjen mår, och hoppas att det inte har hänt något”. ❤️

Min lilla blogg blir läst av både nära och kära, och för mig okända personer. Och jag förstår frågan, för dels är inläggen tunga ibland, och dröjer det mer än några dagar innan jag skriver beror det ofta på något tråkigt. Men inte denna gång, mer än att jag varit väldigt trött. Halva lördagen låg jag i sängen. Men här kommer även några ljusa bilder från helgen:

Jamen, snön❄️💖

Och kramsnön 😅

Och bästa starten, i köket när alla sover✍️

KRAM på er🤗Varmaste tack för att ni läser, och för att ni bryr er. Det värmer ända hit, till sängen där jag ligger nerbäddad nu. Så, godnatt 😍

Ja, se det snöar…

Jag står och vaktar kaninerna som rastas i hagen, medan snön yr runt mig. Det är tyvärr inte det enda som yr…Mycket jobbiga känslor i omlopp här.

Det är nog inte meningen att mitt liv ska vara harmoniskt just nu. Men jag har inget annat val än att acceptera det och försöka göra det bästa av det.. Och det finns riktigt fina ljusglimtar i mörkret✨🙏

Livet är inte alltid lätt, och vi har alla våra bördor att bära, även om de ser olika ut. Ibland kan det kännas nästan för tungt, men det finns alltid något vi kan göra:

Kärlek. Vi kan alltid ge av det, till oss själva och till andra. Glöm inte det.🤗