En vacker dag

…och en snöig❄️

Bilden du ser är tagen för några minuter sedan, på Hampus, en av kaninerna som ofta rymmer när han får gå ut i sin lilla trädgård. Därför står jag här och bloggar, medan jag vaktar honom och sambon Isa-Lisa. Jag står inte ut med tanken på att de inte skulle få motion. Men inte heller när de lyckas rymma, för det är både tidsödande och ångestladdat för oss att fånga in dem. Lösningen att de rastas under uppsikt är bra på flera sätt. Det är avkopplande för mig att få en stund ute. Om det inte vore för stressen…Jag tycker egentligen inte att jag har tid. Men å andra sidan…Livet ska väl få innehålla sådant man tycker om? 💓🐰

Sett ur det perspektivet borde kaninstunderna vara högprioriterade.

Perspektiv. Hela tiden kämpar jag med det. Något väldigt bra jag gjort nyss, är att jag tagit hjälp av en coach. Hennes främsta mål är att hjälpa mig att prioritera mig själv, och min skrivtid mer. Att mina behov får finnas, trots familjelivet. Och, att skrivandet faktiskt är ett jobb. Och det borde inte stå faktiskt.

Oj, nu blir flingorna jättestora här. Och det är dags för mig och minstingen att gå på promenad innan lunch. Var sak har sin tid. Nu är åtminstone kaninerna nöjda😊Jag med, för titta vad jag gjorde imorse:

Skrev ner idéer till Vårmörker i mitt fina, nya block!

KRAM🤗❤️Varmaste tack för att du läste (om än skrivet med kalla fingrar)🥶😉