Alla andra…

Varför är det så lätt att fastna i känslan att alla andra har det bättre, trots att man egentligen vet att det inte stämmer? Att ”alla andra” har harmoniska barn, bättre relationer och starkare ekonomi? Och så känner man sig misslyckad. ..

Jag påstår inte att jag alltid känner så, men det händer för ofta att jag gör det. Kanske lite extra idag, när jag kröp till sängs tjugo i åtta efter min första arbetsdag. Mitt Covid19 prov slarvades bort, men enligt vårdcentralen har jag varit symptomfri så många dagar nu att jag får röra mig ute i samhället.

”Är det sant”? frågade äldsta dottern. Ska du lägga dig NU?

-Japp, sa jag, gick in i sovrummet, tog på mig nattlinnet, tryckte in lurarna i öronen, och satte på en meditation med Synctuition. Och vips…så hörde jag (nästan) inte längre mina arga barn i köket

ÄLSKAR denna app med ljuvliga musikmeditationer. Nej, inte sponsrat. Inga små samarbeten på den här bloggen, inte. Bara ångest och bekymmer. (Okej, en del lycka också).

Som idag när minstingen kom med det här kortet:

”Jag beundrar din styrka att dela med dig på bloggen. Det är hjälpsamt för dig men lika mycket för alla vi som läser. Du är så generös. En riktig kämpe”.

Mycket finare betyg än vilket sponsrat samarbete som helst, eller vad säger ni?!

😍TACK, du vet vem du är! Och varmt tack till alla som tittar in här, och tar del av mitt liv. Som väl är ungefär som ditt, fast annorlunda förstås. Men ändå, upp och ner, och hit och dit. Oro i maggropen, förväntan och andra dagar tristess grå som regnet.

Att det ska vara så svårt att förstå att vi alla egentligen är ganska lika. KRAM🤗

Eller ja, ibland försöker jag känna så iaf Och bilden är ju fin (Synctuition, ej sponsrat nu heller).