När det brister…

Jag jobbade extra igår, på en annan avdelning än min. Kollegorna var trevliga, men i slutet av dagen förstod jag ändå att jag inte varit önskvärd. Jag fattar hur de menade. Även om jag är van vid städning var den typen ny och väldigt krävande, och jag täckte inte upp för en ordinarie. I vanliga fall hade jag inte reagerat så starkt. Men nu kom gråten så fort jag satte mig i bilen, och skulle köra hem.

Jag ringde min syster, och grät så det skvalade. Över saker i min familj, som är svårt. Över sådant jag inte kan styra över, och som gör ont. Över det förflutna som jagar mig, och över framtiden som jag är rädd för. Min syster är världens bästa på att lyssna och på …MIG. Hon känner mig utan och innan❤️

Som om det inte räckte med allt annat, har det även kommit fram att jag blivit förd bakom ljuset i en relation som betyder mycket för mig. Vet ännu inte hur mycket det skadat. Jag försöker. Förstå och känna kärlek.

När jag kom hem kom minstingen gående med en kartong i famnen. Hon gick ovanligt försiktigt.

– Titta mamma, sa hon. Jag hittade detta när jag letade efter julpynt. ”Från gamla jular”, läste jag. Min mormors handstil💔Två veckor innan jul förra året dog hon. Nu packade vi tillsammans upp små tomtar och stakar som jag mycket väl kände igen. Minstingens ögon glittrade✨

-Vad fint, sa jag. Men du, nu är mamma väldigt trött. Jag har ju jobbat så länge, så jag går och lägger mig. Vi ses imorgon.

Sedan gick jag in i sovrummet. Drog av mig kläderna och kröp ner i sängen. Ibland finns det ingen ände på tårarna.

KRAM på er, och TACK för alla uppmuntrande och fina kommentarer jag får av er🤗Betyder så mycket