Ur Vårmörker

Här kommer ett litet stycke ur mitt manus. Ni som läst innan vet att Vårmörker handlar om tre vuxna syskon, varav Lina, som är med nedan, är huvudkaraktären. Hon har relativt nyss flyttat till en liten by med sin familj, (make, och barnen Josefin, 5 och Jakob 3 år) och vantrivs. Dessutom misstänker hon att någon rör sig runt det ensligt belägna huset om kvällarna, när hon är ensam med barnen. I detta kapitel har en beklaglig händelse, som hon skäms för, inträffat dagen innan. Jag kan inte skriva exakt vad det handlar om, men tror att ni kommer ha era aningar. Och då tror ni nog lite fel…Alltså, det kan ju vara förvirrande att bara få läsa ett litet utdrag, sådär men….Håll till godo 🙂 Och tack för att ni vill läsa (ni som gör det alltså;)

– Vill inte, sa Jakob, och knep ihop munnen till ett bestämt streck.

Just då gav huvudvärken sig till känna extra ilsket, blixtrade till vid tinningarna, och Lina fick stålsätta sig för att inte fräsa åt Jakob som just skjutit bort tallriken med en ostmacka på. Hon visste knappt hur hon kommit ur sängen i morse. När hon lagt sig hade hon varit relativt lugn, några glas vin hade svept in allt i ett mer uthärdligt ljus. Hon hade till och med kunnat se det vackra i flingorna som föll och föll, och därmed hjälpte henne att behålla sin hemlighet.

Insikten om vad hon gjort hade väckt henne några timmar senare, kall som stål och utan barmhärtighet. Vad hade det farit i henne? Men hon hade handlat i panik. Resten av natten hade varit ångest, som mest någon timmes lätt sömn. När mobilens alarm ringt hade hon vacklat upp med det enda målet att få iväg barnen till förskolan. En hel dag med dem skulle vara outhärdlig i det här tillståndet.

– Något måste du äta, sa hon till Jakob. Några tuggor i alla fall. Men han skakade bara bestämt på huvudet.

– Snälla, sa Josefin, med sin allra mest övertalande röst. I ögonvrån tyckte Lina att hon sneglade nervöst åt hennes håll. Jag kan dela mackan, om du vill. Det borde hon naturligtvis tänkt på själv. Det, eller skivat lite gurka och lagt på, eller något som mammor med normalt tålamod, och ett uns av pedagogik, borde göra.

– Igår lekte jag i dockhörnan, sa Josefin efter en sked yougurt. Först var det jag och Emma, och sedan kom Natalia.

– Vad roligt. Lina letade i minnet efter något att säga.  Natalia, det var väl den mörkhåriga tjejen, som inte verkade så trevlig?

– Emma  är hon som brukar fråga om jag vill leka, sa Sofia. Och Natalia är ofta dum, fast det har hon inte varit det sista

– Vad bra.

– Ja, fast hon var inte så glad heller

– Vem?

– Natalia. Sofia gjorde en paus för att dricka upp mjölken. För hennes katt var inte hemma på morgonen igår, så hon kunde inte säga hejdå. Och hon älskar verkligen honom.

– Älskar honom, sa Jakob. Nu tog han en stor tugga på sin smörgås, samtidigt som han ryckte han åt sig kniven ur smörförpackningen, och började dunka den lätt mot tallriken

– Jaha, vad tråkigt. Lina harklade sig när hon hörde hur mekaniskt det lät. Jakob slog hårdare mot tallriken, det kändes som om det var hennes tinningar han träffade.

– Vet du vad katten heter? Sluta med det där, Jakob.

Josefin rynkade pannan.

– Nej, det kommer jag inte ihåg. Fast det var något gulligt. Jag vet, sa hon och lyste upp, jag kan fråga henne, och så kan vi leta efter den när vi kommer hem. Om man ropar djurets namn kommer den, det har fröken sagt.

– Ja, vi kan leta! Jakob lät entusiastisk, och började dunka kniven rytmiskt mot tallriken.

– SLUTA JAKOB!

Båda barnen ryckte till. Ät upp nu, så går vi sedan, lade hon till, ansträngde sig för att låta snällare.

– Ska inte du äta något, mamma? Det var Josefin som frågade, Jakob hade kinderna fulla av macka nu.

– Jag åt lite förut, ljög hon och reste på sig. När hon lämnat barnen skulle hon slänga den förbannade vinboxen, och sedan skulle hon städa. Det var säkert inte den katten, det fanns väl mängder i byn. Och i kväll kom Micke äntligen hem, och då skulle allt vara bra. Det var en skör tanke, en som var mer önsketänkande än verklighet, hon förstod det, men det var det enda hon haft att klamra sig fast vid i natt. Nu gällde det bara att få iväg barnen.

Där snubblade något till i Linas tankegång. Var det ens möjligt med tanke på vädret? Hon gick fram till det lilla fönstret ovanför diskbänken och tittade ut. Snöfallet hade åtminstone upphört. Det var mycket snö och vägen var inte plogad, men till och med härifrån syntes det att någon hade gått på den. Hon visste inte varför det tog några sekunder för henne att se det. Att fotspåren inte stannade ute på vägen, utan sträckte sig in i deras trädgård. Hade gått runt bilen, och mot ytterdörren. Skräcken började picka som en liten, men ihärdig fågel i bröstet.

– Jag ska bara kolla en sak, sa hon och gick ut i hallen. Tog ett djupt andetag och låste upp. Det var tungt att skjuta upp ytterdörren, Micke skulle få mycket att skotta idag. Och fotspåren gick ända fram till dörren.

I nästa sekund fladdrade något litet till bakom den, och hon skrek till. Men det var naturligtvis inget levande. Det var ett kuvert, inuti en genomskinlig fryspåse. Några sekunder stirrade Lina som hypnotiserad på den, hur mardrömmen materialiserat sig i fysisk form. När hade den hamnat där? Och vem hade lämnat den?

– Mamma, vad är det? Josefin stod i dörröppningen till hallen, och hon såg orolig ut.

– Inget, det var bara vinden som skrämde mig när jag öppnade. Se till så att Jakob äter upp, jag kommer snart. Hon försökte sig på ett lugnande leende, medan kylan drog in som en iskall vind i hallen. Det kändes mest som en grimas, men fick Josefin att återvända till sin lillebror.

Det måste inte vara något otäckt. Tänk om det rentav var från Ellinor? Fast varför skulle det vara från henne, å andra sidan? Det verkade inte rimligt. Ändå gjorde det att händerna darrade lite mindre när Lina försökte rycka loss påsen. Men det lät sig inte göras. Den som varit där hade knutit fast påsen i dörrhandtaget med rött presentsnöre. Hon försökte lirka med knuten, men den var hård och fingrarna redan stela. Det måste vara minst fyra, fem minusgrader. Och vem fan hade knutit fast det på det här sättet? Någon som ville vara säker på att budskapet skulle nå fram, att det inte skulle blåsa bort i stormen. Lina ryckte till i påsen och fick loss den. Stängde dörren. Öppnade det kalla kuvertet och drog upp pappret ur det. Sedan for hennes ögon över urklippta svarta bokstäver, medan hon hörde Josefin fnissa glatt från köket.

”Hur orkar du leva med dig själv efter det du gjort? Passa dig, jävla subba”.