Sånt som ger kraft

Just nu är mitt jobb som lokalvårdare en av de få zoner jag har där jag inte blir störd, (utom möjligtvis av viktiga samtal). Det är så SKÖNT, och nödvändigt. Jag får sällan sova hela nätter i fred. Jag är inte garanterad att få vila ostört på dagen. Och jag får sällan sitta längre stunder ensam i skrivskrubben heller. Och nu talar vi inte om bortskämda barn, eller man här. Jag hintar ju lite emellanåt om att vi har problem hemma, vilket är neuropsykiatriska diagnoser. Så det är inte mycket att göra något åt i dagsläget.

Men desto viktigare är det att hitta redskap för att orka, även för mig. Äntligen börjar jag lära mig det❤️Kan säga att jag fått hjälp av psykologer vad gäller den biten, vi har suttit på vårdsamtal där det frågats; ”Och hur stöttar vi dig i detta”? Att jag också är värd, och BEHÖVER ta hand om mig. Det börjar jag förstå nu. Jag ska alltså inte TA BORT sådant som ger mig glädje och ork när det krisar. Det låter kanske självklart, men när man har barn som mår dåligt är inte första tanken ”men nu är det verkligen viktigt att jag inte slutar meditera”. Tyvärr.

För att inte tala om skrivandet, det har kommit långt ner på min lista, när tiden är knapp. Men nu tänker jag alltså annorlunda, även om det blir kortare stunder när det blåser som värst. Så håller jag ändå fast i Vårmörker. Jag kan tänka på mitt manus på jobbet, vilket ger mycket. Och de tidiga helgmorgnarna är alltid mina. Plus att jag blivit bättre på att ”smita undan” i vardagen. Får jag göra det jag tycker om, blir jag gladare och har mer kraft för familjelivet😊💗

Nu börjar det bli dags för fredag här, mina vänner. Ska inte skriva osynliga denna gång, det är ni ju rakt inte, bara för att inte jag råkar se er😉Men era kommentarer värmer så mycket, tack🤗Hoppas att ni får en fin helg, och var rädda om varandra (förbaskade Corona)….

Den här boken hittade jag i egna bokhyllan igår, nu när biblioteken är stängda. Oläst, men verkar lovande. KRAM