Mina osynliga vänner

För en liten stund, fast familjen låter för fullt därute, har jag stängt in mig i skrivskrubben. Med dämpad belysning och fladdrande ljus.

För att skriva till er, mina osynliga vänner. Ja, ni som kikar in här, alltså. Både er jag känner, och inte. Men ni betyder alla något, genom att läsa🤗

Jag är lite ledsen, men också glad. Idag hade vi ett möte angående ett av barnen, som gick jättebra.

Jag har även gått igenom stora delar av mitt manus Vårmörker. Jag har skrivit så snabbt det sista att jag var tvungen att se hur det hela artar sig. Nödvändigt, om du frågar mig. Inte kul att skriva massor för att sedan upptäcka att man får stryka hälften….Man kommer ändå få redigera mycket, men förhoppningsvis mindre än om man inte läst allt emellanåt.

Och jag gillade det, t o m mer än jag trodde! Jag inser att det finns att jobba på, det gör det alltid, men också mycket som funkar bra☺️✍️Just to continue…

Så är det även med livet…Det här skriver jag kanske inte igen, men nu har vi ett stort utbrott i köket igen, och det är så JOBBIGT. Och så har vi en person som alla nästan jämt vänder sig till här hemma, och det är…JAG. Som sagt, jag nämner nog inte detta igen. Men nu var jag bara tvungen.

KRAM. Ta hand om er

Jag, lite gladare än IRL just nu