Dansa i regnet

Nästan varje gång jag bestämmer mig för att satsa på skrivandet som jag vill…då händer det något. Så känns det. Den här gången var det min svärfars död. Och det är inte det att jag klagar på det. Även om jo, det gör jag naturligtvis, jag önskar av hela mitt hjärta att han fortfarande fanns här💔

Men om jag ska skriva om något annat än sorgen efter honom, så är det väldigt svårt för mig att komma till min lilla skrubb. Och då försöker jag ändå verkligen, verkligen att prioritera. Problemet är väl helt enkelt att jag har för mycket som behöver prioriteras. Och att jag har fyra barn, och deras behov går, som sig bör tycker jag, före mitt manus.

Men även mammor måste få tänka på sig själva, finns det kanske dem som tänker nu. Såklart, och det försöker jag att göra🌺

Men det finns sådant i vårt liv, och det förstår ni säkert eftersom vi alla har det så i perioder, som jag inte kan skriva om på bloggen. Men som genomsyrar allting. Och som för med sig en hel del, i form av t ex sjukhusbesök. Tungt, minst sagt, och ångestfyllt och smärtsamt.

Men vet ni vad? Jag känner ändå inte för att klaga bort denna dag. Ibland tänker jag ”så länge jag har min familj, är allt ändå bra”. Jag sätter ribban där. Och även om allt inte blir toppen för det, så…Vad skulle de säga som mist ett barn?! De skulle förmodligen.tycka att jag levde i paradiset, och om jag jämförde mig med dem, skulle jag absolut hålla med. Allt är relativt heter det ju. Och det är förresten lika bra att lära sig att dansa i regnet

Så jag ska inte ge upp. Att skriva, eller hoppas på att få skriva. Att försöka se ljuset även när mycket är mörkt. Att tänka att det mesta ordnar sig, och att tid och körlek är mer helande än vi någonsin kan greppa. KRAM på er alla därute❤️Ge inte upp🤗