Så många minnen…

Publicerad av

Jag vet inte hur många minnen jag har med dig, älskade svärfar, men hela veckan har handlat om dem.

När jag suttit i bilen har jag spelat Imagine med John Lennon, låten du ville ha på din begravning. Vi måste förresten åkt bil hundratals gånger tillsammans. Du somnade ofta för du var trött, märkt av sjukdomar. Och ett tag när barnen var mycket mindre, och du inte fått dina nya glasögon, fick jag spänna fast dig också.

Då skrattade vi, även om nästan allt var jobbigt. TV:n du inte kunde titta på p g a synen. Maten vi lade upp åt dig. Käppen du var så rädd skulle komma bort. Jag menar, hur kom du ens till Sverige den gången?! Men det gjorde du, då och andra gånger. Alla jular vi haft ihop, och nyårsaftnar, och somrar och alldeles vanliga höstar. Med dig.

Visst kom vi ihop oss ibland. Vi är en familj med humör, och det hade du också. När cancern kom uppå allt annat, då blev det nästan outhärdligt tungt. Men du fortsatte komma till oss, din kämpe❤️Och du åkte gärna ut, om du orkade. T o m till Ullared! Sista gången hittade jag en svart t-shirt med bra text på som jag ville ha. Men du tyckte absolut inte att jag skulle ha den. Du tog fram en orange, och menade att jag skulle passa bättre i färg. Jag höll visserligen med, men det var inte samma text på den, så jag tog den jag valt. Sedan hörde jag dig gå bakom mig och muttra missnöjt. När jag sedan letade kläder på barnavdelningen, satt du och ett av barnen på en bänk och väntade.

– It’s always black, hörde jag dig säga då. Black and black…

Igår klädde jag mig i svart för dig, svärfar. Din son var på plats, och vi andra såg begravningen online hemifrån. Inte ett öga var torrt.

För det allra största du var i våra liv, det som överskuggade alla sjukdomar och lidandet som följde på det var ljus, och ovillkorlig kärlek. Du var en stor man, för du älskade så mycket. Och för det ska du alltid bli ihågkommen💔❤️🌹