Leva sin dröm – en dröm?

Det här inlägget kommer säkert inte att bli snyggt skrivet, eller strukturerat. Men jag har inte tid att bry mig eller ork. Och det är just det där med tiden som gör mig förbannad. Och som rubriken antyder, drömmen.

Drömmen om att skriva en bok, som skulle gå i tryck och bli läst. Det hände. Att det var på ett hybridförlag kändes viktigt att påpeka i början, ”det är liksom fusk, men nåja, här är Skuggvinter”. Idag bryr jag mig inte lika mycket om den biten. Den blev omtyckt, med bra recensioner, jag har så gott som sålt slut alla böcker (15 kvar), jag har signerat en hel del, även i Stockholm och Göteborg, jag har blivit intervjuad i radio och i tidningar, jag (hrm, min bok var med på Boksmässan. Själv hade jag hunnit bli utmattad då. Men min dröm hade gått i uppfyllelse, och även om det var utgivningen som kanske stjälpte mig, är jag ändå lycklig över det (det var verkligen inte bara skrivandet som tog kål på mig). Idag, 2 1/2 år efter att Skuggvinter kom ut, lever jag min dröm, i skuggan av min utmattning. Så till vida att jag skriver på manus två, samtidigt som jag försöker få ihop det berömda livspusslet. Och fan, vad svårt det är.

Fyra barn som alla bor hemma, deltidsjobb, utmattning, skriva bok. Nej, det går egentligen inte ihop. Det blir ett förbaskat hattande hit och dit. Ofta försöker jag vara positiv, typ ”Åh, jag har det fantastiskt som…som vadå?! Ofta är så trött att jag är svimfärdig? Tycker att det är lyx att jobba som lokalvårdare på en smutsig fabrik, (förlåt kollegorna om ni läser detta, jag tycker om min arbetsplats;) därför att det är nästan enda stunden på dagen då jag får tänka ifred? Försöker kämpa mig till skrivtid varje dag, och det går inte, och det är frustrerande. Alla dessa beslut hela tiden:

Skriver jag mer nu, orkar jag inte tvätta håret idag. Om jag går ut på en promenad, hinner jag inte sätta på 40-tvätten, och gör jag inte det finns det inte rena gympakläder till imorgon. Nu ringer min älskade syster igen , och jag orkar inte svara för jag får kan inte höra en röst till. Och anstränger jag mig för mycket blir utmattningen värre. Och varför är allt är så stressigt?

Ta bort skrivandet? Det händer faktiskt att jag önskar att jag inte tyckte så mycket om att skriva. Att jag inte tyckte om det alls. Det hade varit enklare.

Men tråkigare också, antar jag. Måste avsluta nu, dagens sista skjuts väntar. För tydlighetens skull…eller nej, jag har inget att tillägga. Förutom tack för att ni läste, och KRAM på er 🙂