Vart är alla stunder?

Jag somnar med håret i en rufsig knut, det luktar sjö, och när jag vaknar vill barnen bada igen. Det är inte riktigt så intensivt, men nästan. Käre gode Gud, vart tar alla stunder vägen?

img_1809

Svaret är enkelt mitt i all sin komplexitet; de försvinner in i livet såklart. Och skapar tillsammans den brokiga väv som är tillvaron. Med allt vad det innebär; barnen som bråkar och skrattar, sandiga golv och halvstädat badrum, en ond klump av oro i magen, lycka andra gånger. Absolut inte glömma att fylla på kaninernas vattenflaskor, hålla modet uppe, hänga upp shortsen, komma ihåg att fina vännen hört av sig och ännu inte fått svar…Allt i ett enda virrvarr. Och så mitt i det; skrivandet. Lina som just nu pulsar runt i mörker, och snö! Galet, ändå underbart. Är mitt liv. Känner jag när jag stannar upp, och andas. Att jag, trots ångest, utmattning och problem, älskar det. Vilken gåva!

img_9854