Läs ur Vårmörker

Här kommer ett litet stycke ur pågående manus, vars handling kort presenterades i förmiddagens inlägg. Nedanstående kapitel handlar om en av systrarna, småbarnsmamman Lina. Hon är relativt nyinflyttad i ett ensligt beläget hus på landet, och har ända från början haft en obehaglig känsla av att någon smyger runt utanför om kvällarna. För några dagar sedan kom hennes nycklar bort, vilket har ökat hennes otrygghet, även om hon misstänker att hon själv slarvat bort dem.

img_8964

”Alla tre var på gott humör när Lina några timmar senare svängde av från byn, och in på grusvägen som ledde hem. Det hade börjat snöa när de lämnat samhället en halvtimme tidigare, men här i byn måste det ha gjort det i princip sedan de lämnade den. Marken var snötäckt, och de stora flingorna gjorde att Lina fick köra sakta. Men det förtog inte hennes goda humör.
Eftermiddagen hade gjort både henne och barnen glada. Josefin hade famnen full av pyssel från kyrkskolan, och Jakob, som lyckats tjata sig till en leksaksbil på Ica, hade hållit sig vaken hela vägen hem. Det skulle inte bli några problem att få honom att somna ikväll. Lina tänkte på vinet hon köpt och kände humöret stiga ytterligare. Ett glas skulle smaka gott senare, det var hon värd efter denna dag.
– Kan vi göra smörgubbar, mamma? frågade Jakob från baksätet.
– Snögubbar menar du, tillrättavisade Josefin honom. Vi hinner kanske, om du är snäll. Medan mamma gör mat.
Lina lutade sig framåt, och lät vindrutetorkarna arbeta ännu intensivare. Jäklar, vad svårt det blivit att se för snön.
– Kan vi det, mamma? sa Josefin.
– Vänta gumman, mamma måste koncentrera sig på körningen. Precis då dök en mörkklädd person upp, visserligen vid kanten av vägen, men den var inte bred och Lina flämtade till. Hon hann se en mörk jacka, lika mörk mössa och att personen, som verkade vara ungefär i hennes storlek, såg ut att ha bråttom. Sekunden senare hade de passerat varandra och det var just det som skrämde. Hade den mörkklädda befunnit sig mitt på vägen skulle hon inte hunnit stanna. Nu förstod hon det där tjatet om reflexvästar. I stan hade ingen det, men stan var upplyst på ett helt annat sätt. Hon lovade sig själv att aldrig mer slarva med det. Sedan svängde hon in på deras uppfart. Mjukt och sakta, plötsligt medveten om alla risker.
Det första hon såg när billjusen lyste upp huset var att ytterdörren stod öppen. Någon sekund trodde, nej, hoppades hon att hon såg fel, att ovädret på något sätt lurade synen.
– Hemma? frågade Jakob.
– Ja. Men vänta lite här, mamma ska bara kolla en sak.
Hon drog ett djupt andetag innan hon klev ut ur bilen. Dörren stod vidöppen. Var det ett pågående inbrott? Var det ens säkert att gå ut? Lugna dig, tänkte hon, men det hjälpte förstås inte, hjärtat skenade i bröstet.
Där hon stod hörde hon bara tystnad. Tydligt däremot var att dörren svängde svagt fram och tillbaka på ett olycksbådande sätt, och den mörka hallen fick henne att tänka på ett svart hål som gick rakt in i hemmet. Och vad var det som låg på trappan? Något rött, och avlångt.
Josefin sa något i bilen, men Lina hörde inte vad. Hon gick mot huset med blicken fäst på det röda, skrämd men ändå, det var något välbekant över det. Hon registrerade fotspår som gått utmed husets framsida, i båda riktningar, förnam pulsen öka, men fortsatte.
Det var ju hennes borttappade nyckelknippa som låg där på översta trappsteget!
Första intrycket var att någon bokstavligen slängt knippan i marken. Och denna någon hade stått där hon nu stod, fotspåren gick hela vägen uppför trappan. Hon böjde sig ner för att ta upp den, granskade på samma gång fotspåren. De var inte speciellt stora. Och alla nycklar var kvar i alla fall, det var ju bra.
– Mamma!
Linas ilska kom rusande med Josefins röst. Det var klart som fan att det inte var bra! Någon jävel, som tagit dem förra veckan, hade för fan låst upp och lämnat deras dörr på vid gavel. Ilskan följdes av rädsla. Hon vände sig om. Josefin hade precis öppnat bildörren och Jakob grät därinne.
– Jag sa ju att ni skulle vänta i bilen, skrek hon argt, och slogs genast av att det var dumt att vara så högljudd.
Men adrenalinpåslaget gav kraft, och mod. Hon tog upp knippan, skakade ilsket snön av det röda snöret, sträckte sig in och tände lampan i hallen. Ett tunt lager med snö på dörrmattan, men det måste ha drivit in. Förutom det såg allt ut som vanligt. Knäpptyst var det också.
– Hallå? ropade hon.
Hon fick inget svar. Men däremot en känsla, som var lika subtil som skrämmande. Att deras flytt hit rört upp något ont inom någon. Och trots att det nyss hänt var det redan försent att göra något åt det”.
img_8519
Varmaste tack för att du läste, och hoppas att du blev lite nyfiken 😉