När jag är deppig…

…är jag inte bara ledsen, utan känner även så stor skuld över det. Jag vet att barnen påverkas, även om jag försöker smyga undan, skylla på utmattningen och gråta tyst. Om inte annat ser jag bedrövlig ut dagen efter, för ögonen blir så svullna.

Nu kanske ni tänker, vilket också är råd jag har fått, att det är bättre att prata med barnen om det. Och det gör jag. Men i stunden, när allt är svart, då kan jag inte. Orkar knappt äta, utan ligger mest och lyssnar på mina älskade meditationer (från appen Synctuition, en röst de första minuterna, sedan underbar musik ackompanjerad av fågelkvitter, regn, vågor o s v)

Men idag tänkte jag försöka vara uppe och framme så mycket som möjligt, berätta för barnen att jag är låg, men att det inte är deras fel. För jag är så trött på att jobba, och sedan ligga i sängen. Att jobba har faktiskt fungerat, då stänger jag av, och det är skönt. En fristad.

Men här hemma? Jag vill också fira midsommar😊Med solen i ansiktet och gräs under fötterna. Äta gott, och umgås. Jag får väl snart söka hjälp för depression, eller/ och hormonrubbningar snart. Men inte idag. Allra varmaste TACK för all medkänsla, och bra tips jag fick, även via mejl och sms. Det är en av anledningarna till att jag skriver så öppet (även om jag inte delar just detta, eller förra inlägget på FB). För att jag får kraft av er❤️😍

Jag gör ett försök idag! Och så hoppas jag att alla ni därute får en riktigt fin midsommar☀️🇸🇪🌺KRAM!