Kört, igen…

Jaha. Då har jag gråtit i typ två dagar igen. Och det värsta är att jag inte riktigt, nu när jag tror att det börjar svänga, förstår varför. Men ibland blir allt svart. Klimakteriet? Utmattningen? En taskig kombo? Kanske. För många gånger vet jag ändå vad mitt mående handlar om. Om det sedan är en tröst vet jag inte. Men andra gånger blir jag bara överfallen av mörker och smärta, som häromdagen. Och då kan jag inte värja mig.

Då önskar jag att jag hade ett sånt här litet bo att krypa in i

Där skulle jag gråta i min ensamhet, till tårarna tog slut. För inga barn tycker om när deras mamma är ledsen. Men man kan inte stänga av sina känslor för att man är förälder heller. Det blir en halvtaskig balansgång istället. Som idag, när maken sovit på dagen som vanligt, och alla har sommarlov. Har jag stått i tvättstugan och gråtit och hängt tvätt, medan minstingen hällt vatten på sig själv i trädgården, och yngste pojken spelat alldeles för många timmar. Och kaninerna har grävt ett JÄTTEHÅL, eftersom jag glömde av att jag släppte ut dem tidigt imorse.

Suck. Det syns inte på bilden hur stort det är, ser jag nu. Men orkar inte gå tillbaka och ta ännu ett kort. För här sitter jag i skuggan med mjukt gräs under fötterna och allt känns ganska okej. Tanken har slagit mig att jag borde jag ringa gyn, och fråga om det kan vara något med hormonerna? Men gyn har stängt, så jag tog ett glas rött istället😀Kanske inte helt rätt, men inte helt fel heller.

Varför skriver jag det här på bloggen då? För att dela. Jag vet ju verkligen att jag inte är ensam om att ha det svårt emellanåt.

Så KRAM till dig, vem du än är som läser, och tack för att du gjorde det🤗❤️OCH, det kommer andra dagar, minstingen. Det kommer andra dagar…