Livet, som det är

Jag försöker så mycket. Det kanske är en av min största brister, i den situation jag är nu, men har otvetydigt varit min största tillgång tidigare.

Jag kan, eller väljer att, inte skriva mer om det nu, men allt jag har idag var inte en självklarhet att jag skulle få. Tvärtom fanns det dem som menade att jag aldrig skulle kunna leva ett vanligt liv.

Så jag borde sluta banna mig för utmattningen, utan istället se att den förmodligen är en naturlig konsekvens av många års påfrestning. Som jag inte kunnat välja bort. Detta inser jag nu, liggande i sängen klockan sju på morgonen. En meditation i öronen, kyrkklockorna som slår, och minstingen grinig i dörren.

– Kommer du snart?

Hon har varit uppe en timme. Det här är mitt liv. Och jag älskar det.

Ironiskt nog sägs det inte sällan vara boven i dramat för den utmattade. Man tycker om så mycket i livet att man inte vill välja bort något.

Men vad skulle jag välja bort i dagsläget? Jag har min familj som jag älskar, och andra förstås, även om det är väldigt svårt att träffa dem just nu. Jag har mitt arbete som lokalvårdare, och mitt skrivande. Jag går ofta promenader, och jag måste sova varje dag.

That’s it. Och så bloggen, förstås😍Och allt praktiskt, och som hör till hushållet, men det fattar ni ju. Visst är det fullt, men inget av det tänker jag ta bort. Det fattar ni säkert också😉

Om även detta inlägg blev svävande, med början och slut som inte riktigt hörde ihop, så gör det ändå det. Det är ju min älskade, och stundtals knäckande tillvaro jag skriver om. Och jag är säker på att många av er känner igen er. Livet är som bekant ingen rak väg, utan jävligt krokig ibland. Men man kan gilla att gå på den ändå..

KRAM på er, och tack för att ni läste🤗❤️