Jag och stressen


Knappt har jag hunnit börja glädja mig åt att jag är tillbaka på jobbet igen, förrän jag överfallits av en djävulsk värk i axlar och höger arm. Och så pirrar och domnar det i höger hand, något jag sluppit ett bra tag. Suck, ja. Och jag vet precis vad det är kroppen säger till mig. ”Hallå, Louise. Det blir för mycket nu! Du får tagga ner lite grand om vi ska orka”.
Innan utmattningen hörde jag också den rösten, och hade kroppsliga symtom. Men jag förstod inte hur viktigt det var att lyssna.
Nu har jag lärt mig. Och jag HAR förändrats, samtidigt som jag naturligtvis på många sätt är samma person som förut. Och den personen vill så himla mycket, och jag kan inte låta bli att tycka att det är bra, också.
Jag är fortfarande stolt över att jag till slut lyckades få ut min bok Skuggvinter, och att jag kommit igång med nästa. Och värken jag har nu beror delvis på att jag skrivit mycket på Vårmörker, så jag kan inte bara skylla på mitt vanliga jobb.
Hoppsan, nu har tiden runnit iväg för mycket, måste avsluta, ska till jobbet idag. Utrustad med Voltaren-salva, och värktabletter, men ändå glad, vilket mest beror på flytet med skrivet.
Och i förändringens tid får jag försöka stå ut med att detta inlägg blev lite halvt, på något vis. Jag får väl skriva resten i nästa…

Den här bilden har jag lånat från Synctuition, appen med meditationer som jag älskar. Det blir ett bra budskap för dagen, eller vad tycker ni?
KRAM på er, och ja, jag ska vara rädd om mig 😉

Apropå förändringar, jag tänkte mig en bok som inte är thriller eller deckare. Vi får väl se om det funkar…