Plötsligt en dag…

  • (Sorry, fick inte bukt med prickarna)
  • En gång läste jag en bok, om en kvinna som plötsligt dog. Sedan fortsatte hon att finnas – men bara som ett osaligt spöke, tyvärr. Hon kretsade runt sina nära och kära, men utan att kunna påverka något längre. Utan att kunna tala.
  • Jag minns inte vad den hette, däremot glömmer jag den inte. För tanken är hemsk, men samtidigt kittlande. Jag berättade ju för några inlägg sedan att jag, som har lätt att klä mycket i svart, emellanåt behöver dra saker till sin spets, för att se dem i ett i mer realistiskt perspektiv. Så ibland låtsas jag att livet rycks ifrån mig, MEN att jag får tillbaka det! Vad skulle jag göra då?
  • Första tanken blir alltid: Jag skulle tala om att jag älskar dom😍Min familj, och andra. Jag skulle säga till mina barn att dom var bäst.
  • Jag skulle lyfta fram deras goda sidor, och ge dem bra råd. Inte klaga på skor i hallen .. Missförstå mig rätt, visst får man klaga😉Visst får man vara arg och deppig. Bara det inte stannar där. (Och om det gör det, ständigt, då behöver man hjälp. Faktiskt).

    Vad mer skulle jag försöka ändra på, om jag stått öga mot öga med döden, men överlevt? Vilken stor fråga…

    Jag har redan mycket av det jag vill, barn och ett bra äktenskap. Hus med stor trädgård, och arbete. Och min största dröm utöver det, att ge ut en bok, har jag förverkligat.

    Så mycket skulle handla om hur jag känner, och hur jag därför blir. Jag skulle försöka vara snäll mot mig själv, helst hela tiden. Och jobba med stressen, och att försöka hålla mig lugn i pressade situationer.

    Jag skulle dröja kvar i trädgården oftare, för jag tycker om att vara där. Dricka kaffe, klappa kaninerna och gå barfota i gräset.

    Det fina är att man behöver ju inte nästan dö, för att förändra. Men om du leker med tanken, vad skulle DU göra annorlunda i fortsättningen?

    Kram, och tack till dig som läste. Hoppas du får en underbar söndag🌸☀️