Livet, på sin spets

Ibland när jag har det jobbigt, (och okej, det sista har det varit ganska jobbigt, det är därför jag försöker göra den här övningen), då tänker jag så här: Om livet plötsligt riskerade att ryckas ifrån mig. Då skulle jag inse att en hel del av det jag klagar på är ovidkommande, och annat är sådant jag verkligen värdesätter.

Som t ex; Att vakna för tidigt, smyga upp och brygga starkt kaffe. Att väcka alla barnen. Bara den meningen.
Jag kan väcka alla barnen.
Man kan naturligtvis inte, i tanken, ställa livet på sin spets hela tiden, det är det ingen som orkar. Men man kanske borde göra det lite oftare.
För några år sedan drömde jag detta; Jorden höll på att gå under, himlen kom allt närmare. Vi hade bara några timmar kvar att leva. Barnen som var små, stod i en ring runt mig och tittade uppåt. Det var väldigt vackert, allt sprakade i starka färger däruppe, stjärnor och planeter stora och nära. De förstod inte, i deras ansikten bara ren och skär förundran, så jag hade inte hjärta att förklara vad som egentligen höll på att hända. Men jag höll dem tätt, tätt intill och berättade för dem hur underbara de var och hur mycket jag älskade dem. Och jag insåg, där jag stod, att varenda sekund jag haft med dem, t o m stunder då vi haft jättetråkigt eller varit rasande på varandra, i själva verket var så oändligt mycket värt att det inte gick att greppa.
Och det är ju faktiskt så det är, med mycket. Om vi bara tänker efter.
Att ha ett jobb att gå till. Att vara frisk (japp, jag är fortfarande frisk.) Att ha någon, eller en hel familj hemma, att komma ihop sig med;)
Ojdå, tiden rinner iväg här. Jag måste…just det, väcka alla barnen 😉 Hinner inte utveckla mig mer. Men det behövs inte. För jag ville inte säga något annat med detta inlägg, än det jag just skrivit.
Tack för att ni läste, kram på er ❤️