Alltid en ny chans

Varför förväntar man sig så lätt, trots att man VET att det inte är så, att livet ska flyta på, och bara då förklarar sig nöjd? När sanningen är att stunderna och perioderna när allt är bra, är ganska få.
Observera att i det här resonemanget är Corona inte med överhuvudtaget. Faktum är att nu, då symtomen tycks vara på väg bort, men jag fortfarande håller mig hemma, och inte tittar mycket på nyheterna, knappt funderar över det. Skönt.
Nej, det är bara en önskan att nå en slags acceptans av att det oftast finns något som skaver, kunde vara bättre, eller är problematiskt, men ändå kunna känna sig hyfsat tillfreds med tillvaron. Gilla läget, liksom.

Jag tränar verkligen på att ta vara på glädjen i det lilla.

För det lilla är egentligen det stora.

Men ibland är det svårt. När det värker i bröstet av återhållen gråt, eller man säger helt fel saker när man försöker trösta…Och att vara mamma är förresten som gjort för att oroa sig.

Men så länge man lever kommer det alltid en ny dag. Nya möjligheter, både att ta hand om motgångar, men också glädja sig åt allt som funkar. Och även om just den här dagen börjar väldigt kallt, är det säkert varmare snart. Det måste det vara, för det här fotade jag i vår trädgård igår

Och just nu är jag tacksam över detta;

Efter ändringar i minstingens klass har det blivit lugnare, och hon trivs😊

De äldre barnen har klarat några viktiga prov med gott resultat!

Och återigen; jag är glad så glad över att jag har mitt skrivande! Särskilt i dessa tider…Nu halkade jag dit igen, viruset. Men mina symtom däremot är försvinnande svaga. Håll tummarna för mig, så hejar jag på er 😉 Tack för att ni läste och kram på er ❤️