Jag och feelgood?

Till min stora förvåning kände jag häromdagen att jag inte orkade med ännu en mörk deckare. Så jag hittade den här i hyllan, köpt på Bokmässan i Borås för två år sedan, och signerad av författaren. Annika Arslan Waltersson har gett ut sin bok själv, och det gjorde hon helt rätt i. För jag börjar läsa om utbrända Gunilla som återgått till jobbet på Arbetsförmedlingen, blir mentor åt unga Margit som vågar ifrågasätta, och så dyker Jens upp, en man som en gång sålde riktigt bra gula moppar. Berättelsen har fart från första sidan, och jag fastnar genast! Tyckte väldigt mycket om även hennes första ”Den som knyter sin hand”, utgiven på Hoi förlag (2015).
Vad händer här då? Skolan är igång, maken har börjat jobba, men ska ha en del lediga dagar, och jag är sjukskriven med smittbärarpenning. Och sover….
Ibland blir jag rädd för att jag är så otroligt trött och kraftlös just nu, men vet ni vad? För det mesta orkar jag inte bry mig (så mycket). Någon gång går det väl över. Och igår hade jag förresten nästan inga symptom. Då gick jag och minste sonen den längsta promenad jag gått på över två veckor.

När vi kom hem släppte vi ut kaninerna.

Visst är vädret en välsignelse just nu? Minstingen och hennes kompis sprang runt i byn igår eftermiddag, och så till affären för att köpa Kinderägg. Maken lämnade diskbänken för solen, och jag satt i trädgården med kaffe och mediterade.
Fortsätt vara fin, härliga vår! Och försvinn, hemska virus!
Nu måste jag göra frukost åt barnen, i vanlig ordning. Tack till dig som läste ❤️Ta hand om dig och de dina 🤗