Skrämmande, främmande

…inte. Den gamla skylten ovan hittar man på fabriken där jag städar. Men stressa där just nu behöver man inte.

För ingenting är som vanligt längre.

Jag trodde nog, mitt i allt, att jag skulle bli lite gladare av att gå tillbaka till jobbet efter nästan tre veckor hemma. Verkligen HEMMA har jag varit, och så promenaderna i skogen då…

Men det hade precis motsatt effekt.

Först begrep jag inte varför, men sedan insåg jag att den skyddade tillvaron inom hemmets fyra väggar inneburit distans på fler sätt än jag förstått. Även om jag följt nyhetsrapporteringen har den varit på TV.

Och det som är på TV är ofta långt bort, eller hur?

Att komma ut och se hur tomt det är…oj, vad det gör mig ledsen! Och rädd, för ganska mycket. Även sådant jag inte brukar tänka på, som…

Med all rätt, förstås. Men ändå…

Hur långt ska det här gå, eller rättare sagt; hur länge ska det pågå?

Det mest skrämmande är kanske att ingen har svar.

Nu ska jag snart åka hemåt, och kommer bara på en enda sak till att säga;

Ta hand om er själva, och om andra. För vare sig vi vill det eller inte, rör vi oss sakta från jag, du, dem, till ett enda stort bultande VI. Eller?

Kram, och tack för att du läste ❤️