Hemskans

Alltså, så här hemsk var inte helgen. Men den var ändå bedrövlig.

Ofta uppskattar jag att komma till jobbet, vara ensam några timmar, och äta lunch i sällskap med en god bok. Och min mugg 😉

Men i morse var det någon som ropade efter mig när jag hämtat nycklarna på kontoret, och var på väg till fabriken där jag brukar hålla till.

– Du har inte kryssat i att du ska med på middagen nästa vecka, sa hon, när jag vände mig om. För du ska väl med?

– Okej, sa jag. Snällt att du påminde. Jag gick tillbaka, passerade tvättstugan med allt buller, och stod sedan framför tavlan där jag visste att anmälningslappen var. Nästa fredag. Kan jag verkligen då? tänkte jag. Kommer jag orka?

Jag ryckte till när ett finger pekade ut mitt namn, och sedan myndigt visade vart jag skulle kryssa. Förrätt ett eller två? O s v.

– Kul att du kommer, sa kollegan. Hon har själv varit sjukskriven, och visste nog precis vad hon gjorde. Och det värmde ❤️För hjärtan där man minst anar det är fint. Det är era kommentarer också, förlåt om jag är seg med att svara ibland. Kram😍