Allt är inte vad det ser ut som…

…Inte i denna bok, och inte i verkligheten heller…

– Hur går det med boken?
Hon satt vid ett av borden, jag jobbade. Och drog en stund på svaret. Fortsatte torka diskbänken med för energiska tag, som vanligt. Emellanåt värkte det till lite i ena axeln. Håret var uppsatt i tofs, jag borde ha tvättat det, och på tröjan hade jag ett tunt streck tandkräm, som måste smugit sig dit när jag bråkat med minstingen om tandborstningen på morgonen.
– Hade du frågat för ett litet tag sedan hade jag svarat bra, sa jag sedan. Men nu går det väl sådär. Det är utmattningen som spökar, och tyvärr är skrivandet det första som ryker då. Du vet, barnen. Maten som inte kommer hem av sig själv. Tvättstugan. Jag skrattade till, fast det lät inte som jag tänkt, utan ganska bittert.
– Jaha, sa hon. Egentligen är det synd att det är så.
Hon sa inget mer om det, men det väckte något i mig. Jag har nu, när jag lider av utmattningssymptom igen, tänkt att det är klokt. Eller, jag har nog inte tänkt så mycket, utan mer tagit ett beslut.
Men tänk om jag har fel? Tänk om det bara dränerar mig ytterligare på energi att lägga bort en av de saker jag tycker mest om att göra, när tillvaron är stormig? Tänk om jag skulle försöka fundera ett tag runt intrigen idag, och faktiskt sätta mig en stund i skivskrubben snart? Se hur det känns. Eller? Någon som har en åsikt här?
Nu stundar en ny dag, jag har ingen aning om hur jag kommer må, yrsel eller inte. Har sovit antal timmar i alla fall, alltid skönt.

Återigen, jag riskerar nog att bli tjatig här, men tack för att ni läser, och för alla omtänksamma kommentarer 😍❤️ Men, och som sagt, ni måste absolut inte tycka till, det viktigaste är att ni tittar in😉Kram!