Juldagar som kommer och går

Så här mörkt är det i mitt manus Vårmörker…
IMG_8961
När jag vaknade i morse och tittade på klockan blev jag förvånad. Halv nio! Så länge är det sällan jag sover. Ännu mer förvånad blev jag när jag tittade ut, samtidigt som jag tryckte igång kaffebryggaren. Det vita, tunna täcket höll sig visserligen ståndaktigt på taken och var bara som florsocker på träd och buskar, men det fanns där. Ända till dagen tog över med några plus.
Jag var ute med kaninerna i hagen ett tag, det är min mindfulness just nu. Att se dem utforska allt i omgivningen med nosen, och så när de långa öronen spetsas av något ljud jag inte hör. Det, och så promenaderna.
– Först äter vi på McDonald´s, sedan rör vi på oss minst en halvtimme, sa jag.
– Okej, sa mina yngsta. Det gick bra till det var dags att gå. Från McDonald´s.
Då fick den ena mystiskt ont i foten, och sedan i benet, och den äldste hade huvudvärk av för isig cola, och såg helt stelfrusen ut.
– Vi springer, sa jag. Då blev den med ond fot arg, och den andra började skratta. Men efter några minuter var vi varm-röda, och minstingen frågade om jag trodde att spöken bodde i övergivna hus, eftersom vi just passerat ett. Och om jag trodde att Stina var ett spöke nu.
– Ja, sa jag. Fast ett jättesnällt, mer som en ängel, som ser till oss när vi behöver det.
När vi kom hem fyllde jag termosen med kaffe, begav mig till skrubben och skrev på Vårmörker. Där har jag kontroll över allt som händer, och ändå inte, för mycket hittar på sig självt, och det är också skönt.
Annars har det varit två stilla dagar. Med för mycket choklad och kakor halvgömt uppe på köksskåpen, och försök att varva lyxigt, mysigt, (vilket för barn och ungdomar är mycket skärm), med gemenskap, vilket för mamma (alltså jag) är bl a utevistelse och att umgås, och jag tycker vi har lyckats ganska bra. JAG tycker det alltså;)
Bland tända ljus, minstingens utspridda leksaker, och svärfar som dricker te i köket. Har vi jullov tillsammans. Visserligen molar oron, och sorgen, i mig mest hela tiden, men ganska snällt ändå. Uthärdligt.
Att min mormor Stina begravs i morgon har en del med det att göra, men det är även annat som gnager. Det kunde vara bättre, men gudarna ska veta att det kunde vara värre också. Jag försöker påminna mig om det. Trots allt är livet …ja, ni vet, livet. Gör både ont och gott. Och det i sig är en gåva, även när det inte känns så.
Kram, ta hand om er och om dem ni älskar!
IMG_9026
En av våra kaniner med namnet Isa-Lisa (p g a namnbråk i familjen) ute i hagen.