Ännu ett drama i mörkret

Mumrik, som kunde kostat oss betydligt mer än kostnaden för kastrering. Men visst är han söt?
IMG_8945
Här kommer ett inlägg, tätt inpå det förra, men jag måste ta lite paus från sorgen över mormor, även här på bloggen och berätta något…dråpligt istället.
Jag har ju skrivit om innan att vi ska skaffa en kompis till vår Vitnos, som saknar maken Hector, som tyvärr dött. Och i söndags var det dags att hämta Mumrik, en nykastrerad och enligt ägaren, snäll kille.
Jag tog med mina tjejer, en transportbur och lite matsäck, och så åkte vi. Det skulle inte vara några märkvärdigheter. 1 1/2 timmes resa, men lätt att hitta. Äldsta dottern hade gjort en diger spellista, och färden flöt gemytligt på ända till slutet. Då var vi på landet, med gården i sikte. Trodde vi. Men tyvärr svängde jag 70 meter för tidigt, och plötsligt befann vi oss befann på en liten grusväg, en sån där med en gräsfåra i mitten.
-FORTSÄTT TILL RUTTEN, röt gps-rösten. FORTSÄTT TILL RUTTEN!
Oroligt spanade jag framåt men det fanns inte mycket att se. Fan, tänkte jag, och kände rädslan komma krypande.
– Är det här Mumrik bor? frågade minstingen.
Stora tjejen märkte ingenting, hon var uppslukad av sin älskade mobil.
– Nästan här, sa jag, och sneglade på GPS-kartan. Denna lilla väg, utmärkt med blått, såg ut att slingra sig framåt i all evighet. Tänk om jag fortsatte en bit till, rakt ut in the middle of nowhere, för att sedan bli tvungen att backa tillbaka. Då var det bättre att vända nu.
Jag klev ut och tittade mig omkring. Vår väg var smal som sagt, och runtomkring åker, men det såg väldigt plant och bra ut. Väg och åker i samma höjd liksom. Så jag, min korkskalle, kliver in i bilen, kör ut en liten bit på åkern och backar sedan. Fast det går ju inte. För nu sitter vi fast. Jag försöker igen, men nej.
– FAN! skrek jag.
– Vad är det? undrade minstingen oroligt. Bor inte Mumrik här?
– Snart är vi där, sa jag. Jag ska bara…kolla en sak.
Återigen gick jag ut, och det klafsade om skorna. Såklart! Så mycket som det regnat det sista. Och nu hade vi fastnat här, kvart i sex en söndag kväll. Det såg visserligen ut som om vi skulle kunnat komma upp på vägen hyfsat lätt om vi varit två vuxna. Jag tittade in på min dotters ansikte, upplyst av blixten från mobilkameran, som hon log ett strålande leende emot. Hon kan inte köra bil. Och ingen med förnuftet i behåll ber en tunn tonårstjej att knuffa lite, medan man gasar.
Hädanefter gjorde jag något som definitivt inte heller hade med förnuftet att göra. Jag gav upp mitt högsta vrål, därute i mörkret. Ett avgrundsvrål som innefattade min förtvivlan över mormor som snart skulle dö, samt annat elände, och som till och med fick min tonåring att häpet titta upp.
Sedan klev jag in i bilen.
– Vad konstigt det lät därute, sa minstingen med darr på rösten.
– Jag vet, sa jag, Men nu ska vi hämta Mumrik.
Så backade jag av hela mitt hjärta. Det lät. Det började stinka bränt gummi. Men vi kom loss!
Tio minuter senare hälsade vi på vår nye kanin, och sedan åt vi matsäck. Kaffet intog jag i stora, lugnande klunkar, vilket jag gjort genom hela veckan. Mormor dog dagen efter, och i tisdags var vi (som man kan läsa om i förra inlägget) och sa farväl till henne. Sedan har det hänt en del annat också.
Nu är det lördag, och…ja. Målet är att hålla sig på banan. Samt umgås med familjen, och med kaninerna. Och baka lussekatter. That´s it.
Hoppas att du som läste får en fin helg. Ta hand om dig och de dina ❤️ För det finns inget som är viktigare. Kram🤗