Ett skratt mitt i allt, och en stjärna

IMG_8671
Häromdagen var vi och tog ett sista farväl av mormor, i sjukhuskyrkan. Det var vackert, men definitivt och gjorde så ont. En välsignelse med alla tända stearinljus som fladdrade, och den snälla diakonissan.
– Ska vi sjunga en sång för Stina? frågade hon oss, men mest av allt fokuserade hon på minstingen.
– Ja, sa minstingen. Hon stod med Tigris tätt tryckt intill sig, gripen av stunden.
– Kan du någon julsång kanske? frågade diakonissan.
Minstingen såg fundersam ut. Sedan sträckte hon på sig, och rättade till glasögonen.
– Just nu övar vi på Vår julskinka har rymt, sa hon med stolthet i rösten.
-Mmm, sa diakonissan och så blev det tyst en liten stund. Jag tror tyvärr inte att jag kan texten till den. Ska vi sjunga Blinka lilla stjärna istället?
Och så gjorde vi det. Och jag tänkte att det är tur att det ofta finns något litet som lättar upp, eller som man till och med kan skratta åt när man behöver det som bäst.
För den här veckan har varit bedrövlig. BEDRÖVLIG! Men igår kväll var det dags för Lucia-tåg i skolan. Då hade jag en stjärngosse i vimlet att vara stolt över, och försöka fånga med kameran. Och det lyste upp! Tack till dig som läste, och framför allt; TACK för alla fina kommentarer till förra inlägget❤️Annars också förstås, men det där var helt enormt. Kram!