På väg att ta slut

IMG_8913
Det finns en ljusning i det svåra jag berättat om sista veckan, utan att kunna skriva om vad det är. En kärleksfull sådan som gjort mig varm inuti. Men den råkade, som händelser ibland gör, sammanfalla med något annat.
Min mormor ska snart dö. Det var kritiskt vid ett tillfälle i somras, men nu är det på riktigt. Och det är helt i sin ordning, hon är nittiosex år och har haft ett rikt liv, men mycket ont det sista. Och hon är trött, det har hon varit länge. Igår åkte vi dit, allihop i familjen, och sa hejdå. Hon sov, rossligt, men ganska lugnt eftersom hon precis fått smärtstillande.
Jag tänkte på dagen i november då jag ringde mamma och sa att idag åker jag till mormor oavsett vad som händer. Sedan blev det jourcentralen med ett av barnen istället. Men jag tänkte också på när jag hälsade på i slutet av oktober med mina tjejer, att vi satt runt hennes bord och fikade, och hon berömde minstingen som nyss lärt sig läsa. Nu vet jag att den gången var sista gången.
Och även om det blir skönt för mormor, och för oss andra också, att hon äntligen ska få somna in, är det naturligtvis sorgligt. Jag som är skör just nu måste ha gråtit några timmar igår.
Sammanfattningsvis är jag ganska tagen, men tänker avsluta med att nämna två saker som gör mig lycklig:
– Vi ska hålla ett tre minuter långt tal i skolan, sa äldsta dottern häromdagen. Om någon vi beundrar.
– Jaha, vad intressant, sa jag. Har du kommit på någon du vill berätta om?
– Ja, kanske dig.
– VA!? nästan skrek jag.
– Lugna ner dig, sa hon. Någon kan höra dig, det är pinsamt. Vi var ute och gick i byn. Det var mörkt, men klart. Inte en kotte i sikte.
– Okej, sa jag. Men VARFÖR?!
– Alltså, egentligen är det för att jag inte kommer på någon annan.
– Men det måste ju ändå finnas någon anledning till att du kom att tänka på mig, envisades jag. För jag behövde verkligen höra det där. Ni vet, hon är tonåring, jag är mamma. Jag är trist, fattar ingenting och mina regler är dumma i huvudet.
Dottern dröjde med svaret. Sparkade lite i gruset med de snövita skorna jag bett henne att inte ha på våra promenader i skog och mark.
– Du är bra att prata med, sa hon sedan. Och du är snäll och så.
– Snäll? sa jag. Inte bara tokarg då?
– Nej, sa hon och skrattade lite. Det är du väl inte.
Något skimrande tändes i mitt bröst där och då, och lyser än. De orden kan jag leva på ett helt tonårsliv, tror jag.
Och om några timmar ska vi hämta kaninen Mumrik. Det tänker jag leva på idag.
Tack för att ni läste, och varmt välkommen till en ny följare i veckan 🤗 Önskar er en fin andra advent! Ta vara på alla ljus, för det är viktigt att värna om det som förmår lysa upp mörkret ❤️