Inget har hänt…
…sedan förra inlägget. Det är naturligtvis inte sant, men helgen har knallat på i maklig takt. Jag har fått till ganska mycket skrivtid. För att vara mig då, vill säga, inte om man jämför med en etablerad författare av den flitiga sorten. Men ändå, för mig duger det bra, och huvudsaken är att det går framåt. Där jag är just nu har jag skrivit tre olika utkast till kapitel, som i stort sett handlar om samma sak, men skildras olika. Vid senare genomläsning kan jag bestämma mig för vilket av dem jag vill använda. Sedan det mångåriga skrivandet på Skuggvinter vet jag att jag är väldigt bra på att skriva kapitel som sedan visar sig överflödiga, så dessa utkast är säkert en bra idé.
I familjen har det fortsatt promeneras flitigt, underbart! Även på kanin-fronten, kan tilläggas..
På bilden nedan ser ni vår älskade Vitnos, sex år och hur tam som helst. MEN på sista tiden också rymmare ur sin hage. Vi har lyckats fånga in henne två gånger, men för kaniner som kommer lösa blir det lätt livsfarligt läge, och vi vill verkligen inte förlora henne. Nu blir det promenader med koppel istället, dock inte i den mängd som hon är van att vara ute. Lösningen vi ska försöka med nu heter Mumrik. Sällskap i buren alltså, av en snäll hane. Hon är egentligen van vid att leva tillsammans, ända till hennes käre Hector dog förra året.
Vi får se hur det går att sätta ihop dem, men jag tycker att det ska bli roligt med en kanin till, och det tycker de minsta också.
– Det är tur att du har dina kaniner, mamma, sa tonårsdottern häromdagen, för du har inte så många vänner.
– Det har jag visst, sa jag. Jag har bara inte tid att träffa dem så ofta.
Men i lördags gick jag åtminstone på date med min man. Ja, sort of, i vardagsrummet. Vi har sjukt lite tid för varandra, så vi skickade barnen till sina rum utrustade med skärmar, inte så jättesvårt, tände ljus, hällde upp vin och pratade sedan ostört i, hör och häpna, en HEL HALVTIMME, innan de yngsta började smyga på oss.
-Vi vill bara veta vad ni GÖR egentligen, sa dom och skrek av skratt när de blev påkomna, och sedan sprang de tre varv i huset. Men den lilla stunden var guld värd och måste absolut upprepas inom det snaraste! Nu är det frukostdags här, gott folk. Ha en fin början på veckan ❤️ Kram!
Så mysigt! ❤️Och kul med skrivtid👍🏻
Ja, verkligen! Och det känns lite ovant, men bra att vara igång med skrivandet på allvar igen.
Underbart är kort🥰
Underbart är kort, men gott!
Underbart! Ibland känner jag samma här, för lite vuxentid, men vi har bara ett (bonus)barn (av totalt fyra) om bor hos oss numera. Dessvärre jobbar hans mamma, som jag lever med, varannan helg, medan jag jobbar kontorstid… Så vuxentid är det för lite av helt klart. Grattis till er halvtimme – alltid något! 😛
Det är inte bra när det blir för lite vuxentid, men fördelen är att man verkligen njuter av det när det blir. När jag och min man ”bara” hade varandra njöt vi inte alltid så värst mycket av det, vill jag minnas. Då var det ju det som var vardag…Så inget ont som inte har något gott med sig;)
Vilken bra idé att skriva samma scen på tre olika sätt och sen välja. Det ska jag prova. Tack för tips!
Så fin kanin! Säkert även en fin vän.
Tack för att du tittar in hos mig ibland ♥.
Jag tycker också det var en bra idé! Var halvvägs in i en scen när jag tänkte; ”Behövs verkligen ännu ett kvälls-kapitel med Lina, kanske ska jag baka in hennes tankar när hon följer barnen till förskolan, eller i ett annat sammanhang istället” och så blev det som sagt tre utkast. Vitnos är en fin liten kompis, vilket är tur eftersom jag inte har så många vänner 😉 Tack för att du tittar in hos mig!
Kanske när inget har hänt är något av det bästa. Vardagen lunkar på med sina små toppar och dalar. Och en dejt hände ju. 🙂
Eller hur?! En dag när inget (tråkigt) händer är verkligen en gåva. Det är klokt att komma ihåg det då och då, och inte bara tycka att det är vardagstristess. OCH…en dejt hände, ja 😉