Välkommen till livet

IMG_8741
Temat är klassiskt, möjligtvis uttjatat, men nej…litteraturen och filmerna där huvudpersonen kämpar sig upp från ett absolut bottenläge och i slutändan lyckas.
Det börjar ofta sorgligt; hen är ensam, kanske utstött, fattig, eller både och, och drömmen om ett annat liv verkar lika avlägsen som stjärnorna på himlen.
Eller så börjar filmen glatt, i dur för att övergå i moll; huvudpersonen har allt men förlorar det plötsligt, och måste sedan återerövra det, steg för steg. Alternativt skapa något helt nytt, som ofta blir till något mycket bättre.
Vi älskar det där lyckliga slutet! Men handen på hjärtat, visst har vi lika stor behållning av att se kampen för att nå dit? Helt enkelt för att vi behöver bli påminda om att det är så livet är. I sina bästa stunder är det en dans på rosor, javisst. Och lycka, perioder av flow, av tillfredställelse. Men så vet vi att förr eller senare dyker det upp problem, mindre, större eller gigantiska.
För livet är sånt!
Jag läste någonstans att en av vår tids största missuppfattningar (i detta sammanhang) är att vi går runt och tror att ”allt” ska vara bra, och när det inte är det, utgår vi från att något är fel. Men det är bara en illusion, en som dessutom skapar onödig olycka.
För okej att vi önskar att tillvaron vore som att flyta fram på en räkmacka, men vem har lovat oss att det ska vara så?! Ingen!
Vissa gånger är tillvaron en vacker stig att gå på, andra gånger en motorväg där det går fort, men vi tycker oss fortfarande ha kontroll, och ibland…tappar vi kontrollen. Det blir stopp, och vi vet inte hur vi ska ta oss vidare.

Det är då det är jävligt, och känns orättvist. Vi blir offer, drabbade, förlorare…MEN om vi skulle dra in filmen / boken om vår blivande vinnare i detta så förstår vi att chansen att skapa något nytt, ur askan av elden, uppenbarar sig just där. I mörkret. Och därför älskar vi den sortens berättelser. Inte bara för att de påminner oss om livets berg-och dalbana, utan även att belöningen vi strävar efter (lycka) ofta kräver att vi kämpar för den.
Så vad står jag i begrepp att säga?
Jo, när det krisar, förleds inte att med automatik tro att allt är fel.
Här menar jag absolut inte att du inte ska ta itu med dina problem. Eller att du genast ska torka tårarna, och sluta deppa eller älta. Men det är en otroligt stor skillnad att kunna inse att man inte blivit sviken av livet vid dessa tillfällen, utan att man tvärtom befinner sig MITT I livet. För det mörka hör till. Sorry, men återigen, när hörde du någon säga nåt annat??
Och om vi kan ta till oss det, om vi ibland till och med kunde förmå oss att säga ”Här står jag och dealar med mina svårigheter för att kunna växa, och få till en förändring”, om vi kunde ha den inställningen om än i få, utvalda stunder…så skulle det verkligen vara oss till hjälp!
Det skulle utrusta oss med bättre verktyg och definitivt med mer kraft. För bitterhet, och känslan av att bli orättvist behandlad av livet är TUNGT att kånka runt på. Och tänk, som sagt, om det är helt fel? I själva verket kanske livet jobbar FÖR dig när du lider, fullt upptaget med att mejsla ut det allra vackraste ur det svåra.
Och vem är jag att skriva det då? En mästare i att tänka positivt?
Haha, nej! Alla som känner mig vet precis hur nattsvart och gnällig jag kan vara. Att jag ofta får kämpa som fan för att få in lite ljus i mina mörka tankegångar. Men ibland lyckas jag. Ibland glänser jag till! Och DÅ, är jag lycklig på riktigt, även om de yttre omständigheterna inte alltid är optimala. För det är dom inte.
Mina vänner, ni har säkert förstått budskapet med detta inlägg (Har ni)?! Hur som helst har min tid runnit ut, och jag ska återvända till MITT liv. Två sjuka barn i soffan, men de har satt på en film, så jag hinner nog springa vidare till skrubben, och skriva lite till, fast på mitt manus med arbetsnamnet Vårmörker.
Och väntar ett lyckligt slut? (om jag någon gång blir klar).
Well, det återstår att se. TACk till er som läste, och till flera nya följare den här veckan. Så roligt 🤗 Ta hand om er därute, och kämpa på. KRAM ❤️
spider-man_2_0