Novembermörker…

Väldigt mörkt hos oss på kvällen, här lyste dock månen upp. (Bilden gör den inte rättvisa, tyvärr).
IMG_8671
Jag och äldste sonen såg på Seven igår kväll. Jag har aldrig sett den förut eftersom jag är ganska känslig, och ja, det skulle jag hållit fast vid. Jag tror jag har drömt om mord precis hela natten, och varje gång jag vaknat har det legat en liten på madrassen jämte mig och vänt och vridit på sig så att de självlysande fladdermössen på pyjamasen har fladdrat. Vid fem var jag otäckt klarvaken och förstod att det inte var någon idé att försöka somna om…
Det har varit ovanligt milt här de sista dagarna, och hela familjen har fortsatt klampa fram, snabbt som fan, på fyrtiofem-minuterspromenader. Rena undret för hälsan, menar författaren till boken Hjärnstark, och det är inte svårt att tro honom. Man mår helt enkelt bättre efteråt. Även om det vore önskvärt att det inte vore kolmörkt vid fem.
Jag är en sån där typ som älskar att tända ljus, högt och lågt. Och minstingen älskar att blåsa ut dem…Jag önskar att jag varit mer med henne det sista. Sagt ja till låtsasbio, och klippa ut hjärtan ur hennes pysselbok och kramat henne mer. Jag läser om en försvunnen tjej, och hjärtat knyter sig av skräck.
Varför ska jag så ofta ha så himla bråttom? Bråttom till vad? Ibland stressar jag bort det allra viktigaste i livet. Långtifrån alltid, jag ska inte vara orättvis mot mig själv. Men ändå, varje dag kan man göra lite annorlunda.
Idag ska jag rita hjärtan, på låtsas och på riktigt. Uppskatta stunderna som dyker upp med dem jag älskar, och undvika otäcka filmer. Men om gosedjuren frågar om bio, då tackar jag ja! Och på tal om barnen, dags för väckning. Trots kolmörkret. Sånt är livet i november. Och ett bra tag framöver, om man ser till årstiden…
KRAM till dig som läste, ta hand om dig ❤️