Magiskt, verkligt eller både och?

IMG_8609
Gott folk, efter sista deppiga inlägget har jag resignerat återvänt till mitt välbekanta tacksamhets-träsk igen. Helt enkelt för att jag inte orkade befinna mig i mitt låga känsloläge, åtminstone inte hela tiden. Det blir för mörkt, helt enkelt.
Men kan man det då? Bara ändra humör sådär? Nä, inte bara sådär kanske.
Men faktum är att efter åratal av träning i positivt tänkande, övning i att känna tacksamhet och utöva mindfulness och meditation, samt, inte att förglömma, en hel del läsning, har jag lärt mig ganska mycket.
Min absoluta bibel är boken ni ser på bilden. Den handlar om just det titeln antyder; genom att förändra ditt tänkande kan du förändra din verklighet, men även din hälsa. Tyvärr hinner jag inte gå in djupare på det, men boken är inget mindre än en ”The Secret”, med vetenskapligt underlag, och massor av forskning och fallstudier knutet till ämnet. Underbar läsning för den som tycker om sådan litteratur, och som grädden på moset, lättläst. Faktiskt.
Vad är jag tacksam för just nu då?
Jo, jag är genuint, otroligt tacksam över att jag hunnit komma ur min utmattning, när krisen slog till hos oss sent i somras. För annars vet jag inte hur vi skulle klarat av den. Och när jag slås av hur fantastiskt det är att jag är frisk igen, då överskuggar det för en stund allt annat.
Här har det varit en hyfsat lugn vecka, förutom detta:
I tisdags slog Elefantis helt out of the blue ner Tigris och Lammis. Minstingen blev väldigt upprörd, och Elfantis fick gå till rektorn och prata. Den som förleds att tro att det är mjukt och mysigt i gosedjursvärlden har alltså fel. Och minstingen satt bedrövad vid sin magiska kula (en vacker sådan) på kvällskvisten.
– Nu ber jag bara för att det blir bättre imorgon, sa hon dystert, och så berättade hon att det varit en jobbig dag i skolan också. Mycket bråk, och när ena laget vunnit på gympan hade de retat förlorarna.
Igår, när hon mötte mig på skolgården kom hon dock springande mot mig.
– Mamma, mamma, min önskan gick i uppfyllelse! Det var en jättebra dag idag!
Jag kramade henne och tänkte att vi alla borde ha en magisk kula i vårt liv, något som förmår oss att våga hoppas, att ersätta rädsla och sorg med glimtar, nej, helst kaskader av ljus, när vi som bäst behöver det.
Har du en magisk kula, och hur ser den ut i så fall?
Min har formen av en tro, den på en övernaturlig intelligens som vakar över oss alla. Och om jag blir lurad då, kan man tänka? Om inte Gud finns, inte ens en ynka, liten ängel, eller skymten av ett paradis? Jamen, då är jag ju död vid upptäckten och vet således inte om det. HAHA!!
Vid denna briljanta livsåskådning klamrar jag mig fast, benhårt. Ofta med en kaffemugg i handen, en annan oslagbar överlevnadsstrategi 😉
Kram till dig som läste! Och oavsett vad du tror eller inte håller du säkert med om att kärleken är störst av allt. Och fast den är osynlig finns det så otroligt mycket den kan förändra ❤️ Är inte det magiskt, så säg?!

Nedan: Lammis och Tigris, nedslagna och nerslagna här, men nu har de, under minstingens kärleksfulla vård, hämtat sig.
IMG_8661