Som i min bok..?

IMG_8345
Inte den här boken, alltså. Även om jag önskar att jag skrivit den.
Nej, det var så här: I söndags gick jag ut tidigt på en promenad. Det är ofta det klokaste, då blir det av och kommer inte bort i massa annat.
När jag kommer till skogen tar det några minuter, sedan har jag en annan andning. Jag gissar att det är likadant för de flesta. Trampa fram på stig med bara träden som sällskap, se ljuset, eller solen sila genom träden och höra fåglarna kvittra. Ibland stannar jag upp och känner på en mossig sten, eller trädstam. För det börjar alltmer löpa som en röd tråd genom mitt liv; mindfulness. Bara låta vara.
Välbehövligt, för jag hade haft stress i kroppen sedan jag vaknade. Men nu gav det sig sakta av.
Så kom jag hem, och skulle låsa upp. Men då hade jag plötsligt ingen nyckel.
Jag kände igenom alla fickor flera gånger, men den var inte där. Dunk, dunk, där började pulsen stiga igen. Fan!
Jag gick till baksidan av trädgården och in i kaninhagen där jag varit innan jag gick, tog mig en noggrann koll. Men nej. Tillbaka vid ytterdörren blev jag stående och stirrade ilsket, som om det skulle hjälpa.
Jag hade haft nyckeln när jag gått hemifrån, annars hade jag ju inte kunnat låsa. Barnen var i skolan, min man låg och sov. Och risken att jag tappat den i skogen var otroligt liten, mina fickor är djupa och utan hål. Men tänk om jag glömt nyckeln i låset? Det kunde jag tänka mig, det skulle tyvärr inte vara första gången. Men om jag gjort det nu så hade någon tagit den.
Där slog det ironiska mig; Det skulle vara precis som i Vårmörker, det manus jag skriver på nu. Där glömmer Lina, en av mina huvudpersoner, sin nyckelknippa i låset och den försvinner. Och sedan börjar det hända otäcka saker…
Mitt stackars hjärta, som lätt börjar skena för mindre än så, gav sig till känna. Jag hade inget annat val än att väcka min man genom att intensivt ringa på dörrklockan, kombinerat med knackningar. Tittade mig sedan omkring inomhus, fast jag visste att det inte var någon idé. Det lutade väl åt att tvingas gå skogspromenaden igen…Maken suckade djupt och letade lite han med, fast väldigt nyvaket. Då snuddade en aning hos mig, vag men hoppfull; Jag hade slängt soporna när jag gick ut. Tänk om jag även slängt nyckeln? Och det hade jag. Den låg där överst bland massa påsar i soptunnan. Vilken lättnad!
Jag gick in, satte på kaffebryggaren och begav mig till skrivskrubben.
Tröstade mig med att även om livet går upp och ner, händer det åtminstone inte ruskiga, oförklarliga saker. Och skrivandet har jag lyckats hålla fast vid! Det, och läsandet. Njuter just nu boken ni ser på bilden, ”Höstdåd” av Anders de la Motte. Förstår inte varför jag inte läst honom förut, men det ska det bli ändring på.
Här är det kolmörk morgon, ganska kallt, och dags att sätta igång dagen. Allra största tack till dig som läste. Ta hand om dig!